Vad hörs från Hangö?…

av Ny Tid

”Hangö, Hangö, sol och sommarfröjd” … låter det i visan om staden på udden. Det har dock varit lite sparsamt med sol denna sommar som nu sjunger på sista versen, men i stället har regnet och stormarna tvättat och piskat vår halvö. Sommargästande pinuppor har rynkat på näsan åt vädrets makter, det har varit svårt att kokettera i minimal baddräkt på plagerna, kölden har mången gång svidit i skinnet och regnet har haft fräckheten att skölja bort det mesta av krigsmålningen. De arma karlkräken har inte nappat lika bra på kroken som tidigare vackra somrar och mången bedagad ungmö, frånskild, änka, fru som kommit hit för att uppleva DET STORA ÄVENTYRET, eller åtminstone kärlekens brittsommar, har mestadels fatt återvända med en enda tröst: bättre lycka nästa gång, d.v.s. nästa sommar.

Fiskarenas åsikt

Men inte enbart de kärlekskranka av de båda könen, ”parkbergsfolket”, som de här kallas, är missnöjda med sommaren. Också de talrika fiskarena, både yrkes-, husbehovs-. och sportfiskarena, är jävliga, ty icke heller de, har rosat marknaden. På norra sidan av udden har fisken lyst med sin frånvaro och på södra sidan där fisken ofta ”gått till” som fiskaren säger, har man visserligen ena dygnet fått god fångst, men tyvärr det andra inte annat än sli och havstång, populärt kallade moska och höyter. Över sistnämnda ”fångst” har fiskarena svurit ve och förbannelse. Nota bene, om det varit fråga om husbehovs- och sportfiskare. Yrkesfiskarena däremot tar alla prövningar med upphöjt lugn. De är vana vid att alla dagar inte är ”bakudagar” som man säger här på udden. Arg är man dock också på yrkesfiskarhåll över att vassbuken i år är inte enbart liten i växten utan dessutom mager. Gäddfiskarna vågar vi knappast tala om, de är gröna som gäddan själv – av ilska – över uteblivna napp på t.o.m. sista skriket i svirvelspöbranschen. ”Humbug är det” sa en svirvelspöfiskare åt undertecknad häromdagen, ”i katalogen stod att detta spö och detta gäddrag är världens bästa, som garanterar god fångst och vad har jag fått, jo, det förbannade höytret har alltid fastnat på kroken, men inte gäddan”. Fortsättningen på den besvikna gäddfiskarens kommentarer är det kanske bäst att inte citera, någon finkänslig eller skuggrädd mänska kunde ta illa opp att vi återger hur folk ofta brukar ”grova ord”.

Men inte alla

är arga över regnet. Nere i den s.k. Kråkstan, senare omdöpt till Hangö Norra, gnuggar potatisodlarna förnöjt sina händer. Äntligen en god potatisskörd i sanden. I rena rama havssanden. Undret brukar ske sådär en gång på tio eller femti år. Men optimist som vi är, gläds vi varje gång odlaren är nöjd. Klagomålen tar vi med jämnmod. Ty också den har en mission att fylla. Tänk bara om alla mänskor vore nöjda med ”sin lott”, då skulle världen gå bakåt. Nej klaga bör man, annars dör man – för att travestera litet på en känd sats. Därför tycker vi också hemskt bra om missnöjda människor. De för oftast världen framåt. Missnöjet har t.ex. gett oss åtta timmars arbetsdag i ställer för 14-16 som våra föräldrar hade. Alltså, levet missnöjet och leve tillfredsställelsen över inhöstade framgångar, de kompletterar varann, inget tvivel om den saken.

En släng av sleven

skall också skyttarna och fågellivet ha. Här har auktoriteter titt och ofta i vår tidningspress poängterat att man inte bör gynna uppkomsten av en för talrik skrakstam. Och vad ser vi? Jo, alltfler skrakholkar på öarna, holmarna, skären och grunden i Hangövattnen. Om det sker i avsikt att ägga fåglarna har de vår välsignelse, men sker det i avsikt att öka skrakstammen inlägger vi härmed vår skarpaste protest. Tyvärr, efter att ha samspråkat med en medlem av Hangö sjöfågelskytteförening, fick vi den uppfattningen att vår protest är inte bara fullt befogad utan dessutom en hjärtslitande vädjan för gäddbeståndet. För varje född och omhuldad skrakunge sätter vi ett minuskonto på tusentals gäddyngel. Vad hjälper här gäddodling när man samtidigt med berått mod när och omhuldar gäddödaren nr 1, en glupande ulv som i ett enda mål förtär sådär cirka 15-18 gäddyngel! Stig upp och svara ni skyldiga, ni gäddstammens utrotare, ni blåögda dyrkare av ett rikt skrakfågelliv på bekostnad av vår skärgårds fiskstolthet, gäddan! Ifall någon vågar brumma något till svar, hänvisar jag vederbörande till en fiskeauktoritet, Curt Segerstråhle. Där skall höras ord och inga visor, liksom här.

Annars högaktar alla kännare sjöfågelskytteföreningens beslut att inte inleda skyttet förrän senaste lördagen 1 september. De elva dagar andkullarna fick på sig att växa till, var mycket behövliga. Sommaren som inte riktigt infann sig inverkade menligt på både antalet och tillväxten i andkullarna. Fara värt är att de inte ens efter 11 dygns respittid hann ta sig ordentligt för att inte falla offer för formlig utrotning. Samma sak gäller de i år mycket fåtaliga kullarna. Skona dem så mycket det i allmänhet obarmhärtiga skyttehjärtat förmår. Gör skyttarna det, finns hopp om bättre kullar och bättre n jaktlycka följande år.

Vad mer om Hangö

Jo, nu både kan och ser invånarna i vår stad klart, hur rätt folkdemokraterna hade, då de gick i spetsen för massaddressen om stadens industrialisering. De över tusen namnen på adressen ledde till, trots högerborgarnas energiska motstånd med tidningen Hangö i spetsen, att vi fick många nya industrier till orten. Arbetstillgången blev god, det kan ingen bestrida, inte ens högerborgarna med Lundmark i spetsen vågar söka förneka faktum, men därmed är inte allan rättfärdighet fylld. Nu gäller det, med de goda förutsättningar som förefinns, att höja lönenivån. Den är på vissa arbetsplatser mer än lovligt låg. Tänk nu bara t.ex. på firman Kudeneule. Den firman fick nästan gratis en jättestor jordareal i Stormärsan för sin fabrik. Den firman lovade runt och höll tunt. Svältlöner betalar den och inte bygger den heller arbetarbostäder enligt utfästelse. En kilometers strandremsa tog firman från stadens invånare, körde bort småfarkostägarna från Märsviken och lade upp ett taggtrådsliknande stängsel över sitt 40-hektarområde, spärrade vägar och stigar ned till stranden som hangöborna generation efter generation upptrampat och med god rätt använt. Allt detta har lett till, att firman Kudeneule inte ses med blida ögon av de s.k. infödingarna på udden.

Hyvon kudeneules fabrik i Hangö. Foto: Martti Jokinen/CC.

Firmans anseende steg inte heller under generalstrejken som den enligt inskränkta arbetsgivarregler försökte nonchalera. Men vi hangöbor lärde firman att veta hut. Den fick lov att iaktta strejkreglerna och 12 mark mer i timmen fick den betala åt sin mestadels importerade kvinnliga arbetskraft.

Men den hårdnackade arbetsgivaren måste tydligen erfara mer förrän saken står klar för inkräktaren på folkvägarna. Hangöborna tog industrier hit för att ortsborna skall beredas arbete och få skälig lön. Med äktfinskhet, arbetskraftsimport och underbetalning skärs inga lagrar hos redligt folk. Det bör firman Kudeneule komma ihåg.

Det magasinliknande ruckel firman inköpte och rappade, ”möblerade” och skodde sig på, har inte stämt hangöborna mildare. Först kördes de tidigare hyresgästerna bort från Sonckens barack, sedan efter putsningen hyrdes den ut till firmans kvinnliga arbetskraft mot en hyra som knappast står i proportion till ”bekvämligheterna”. Detta allt på firman Kudeneules konto.

Litet gladare om jag få be,

sa fotografen. Och det skall vi bli. Vi tänker nämligen på det förestående stadsfullmäktigevalet. Folkdemokraterna har varit aktivt verksamma och minst dussinet kandidater har vi ställt opp. Det betyder, att om vi får alla valda, har vi majoritet i det kommande styret för staden. Kommer vi så långt, skulle detta betyda allt för stadens fortsatta utveckling. Och i den andan skall vi verka. Tidningen Hangö som var en dålig profet för Hitler, skall säkerligen ånyo få orätt i sina profetior, som framkallat både skratt och medömkan hos läsarna. ”Hangöjoplet” har nämligen ånyo inför valet låtit sin visdom flöda och spått att folkdemokraterna inte skall gå framåt. Tänk så tokigt man kan spå om man är oredig i knoppen. Folkdemokraterna går, som alla vet, alltid framåt, visar vägen åt folket. Men stalinkulten då, sa skojarn? Jo, vi klarar den saken och så säger vi som bromarvbon att följ vår linje: vi har nog klarat stalinkulten, men inga tecken har synts hos högerborgarna med Lundmark och tidningen Hangö och stans övriga societet, att de skulle ha klarat Hitlerkulten. Och ändå det 11 år sen den potentaten dog en död, värdig hans ”liv”.

Till slut

kan vi konstatera att den av privatföretagarna si förkättrade staten klarat sig galant i den allsmäktiga konkurrensen mot bussägarna. Strax efter kriget tog det 6 timmar an via Hyvinge nå Hfors. Nu kommer man till rikets huvudstad i motorvagn på järnvägen på 2 timmar 20 minuter. Med buss tar det dryga timmen längre tid. Och så säger vi för denna gång, farväl till härnäst, vi träffas åter.

Uddbo

Fotnot: Denna typ av ”ortsrapporter” fyllde upp stora delar av Ny Tid på 1950-talet, och fungerade som informationskanaler och sammanbindande länkar mellan arbetarrörelsens och DFFF:s avdelningar på olika håll i Svenskfinland. Ibland var lokalrapporterna bara tio meningar långa – men i andra fall, som detta, svällde de ut. Innehållsmässigt var de av varierande standard och aktualitet. Vissa skribenter höll sig strikt till det politiska läget, medan andra, som Uddbo i denna text, gärna broderade ut med det senaste byaskvallret och funderingar kring den nya modellen på svirvelspön. Enligt den då ännu relativt vanliga kutymen, skrev många 1956 under pseudonym, även om de flesta antagligen visste vem ”Uddbo” var, åtminstone i Hangö. Däremot har artikelns digitaliserare inte lyckats luska ut skribentens identitet. Vi vet att Arvo Asplund skrev många rapporter från Hangö, men han använde vanligtvis andra pseudonymer.
Fabriken som nämns i texten är alltså klädtillverkaren Kudeneule, som gjorde trikåer, strumpor och underkläder av märket Hyvon (”Hyvon yllä ja hyv’on olla”). Kudeneule anställde som bäst 550 personer i Hangö, och var 1961 Nordens största tillverkare av bomullsunderkläder. Företaget gick i konkurs 1975.
”Högerborgaren Lundmark”, det vill säga SFP:s avdelningsordförande i Hangö, dr. K.J. Lundmark, verkar har varit något av en nagel i ögat för de finlandssvenska DFFF:arna, eftersom han dyker upp i flertalet artiklar från perioden. Artikeln digitaliserad 15.6.2917. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.