Vi besöker notfiskare i Bromarv

av Allan Asplund

Till stapelvaran i Ny Tid på 1950-talet hörde besök på diverse arbetsplatser och samtal med arbetare i olika yrken. Under 1955 var framför allt fiskenäringen i fokus i tidningen, och en av anhalterna under året var Bromarv i Västnyland. Ingress och digitalisering: 30.5.2017.

Vinterfisket under isen har äntligen kommit i gång på allvar också så pass sydväst som i Bromarf. Det gäller både not-, sköt- och krokfiske. Denna gång skall vi dock lämna krokfisket under isen mest åsido och ägna främsta uppmärksamheten åt not- och skötfisket. På lördagen besökte vi ett fiskeläge vid gränsen mellan Vättlax och Pavda byar i Bromarv. Vi kom en timme före skymningsdags och hoppades – trots att vi sålunda var litet sent framme på ort och ställe – att vi dock skulle lyckats fånga några glimtar av Vättlax notlags sista notvarp för dagen. Det hann vi tyvärr inte, ty ”notgubbarna” hade beslutat att just den dagen dra ett varp mindre än andra dagar. Och varför. Jo, vi hade dumt nog meddelat vår ankomst. Dessutom hade vi lovat visa film och hålla möte samt diskutera.

Vi trädde in i fiskarstugan vid havsbandet och blev hjärtligt emottagna av kanske självaste ”notkungen”. Det vet man inte med absolut säkerhet, ty alltefterhand som notfiskarena infann sig, kunde man med fog anta att de allesamman var kapabla att föra ledarspiran på isen. På deras sakkunskap kunde man nämligen inte tvivla, efter det vi samtalat med dem.

Jasså, tidningsmurvel, du vill veta hur det är med fisket, läste vi i fiskarenas blickar, då vi gjorde en första antydan om att vårt ärende inte blott och hart var att visa ”levande bilder”, som det hette i filmens barndom. Jo, det var verkligen skada att du inte förstod att komna i tid i dag för att få vara med ute på isen. Kanske du då inte vore så blek om nosen av innesittandet vid skrivmaskinen. Se på oss, vi är lika brunbrända av vintervindens frostiga smekning som någonsin solbadare på en sommarhet sandplage menade fiskarena.

— Hur har det varit med fisket nu i vinter var vår första sonderande fråga.

Ja, menar du sköt- och notfisket, så kan vi ge besked. Krokfiske ids vi åtminstone inte befatta oss med just nu. Gäddan är inte lättfångad här i grannskapet vintertid, den tar vi med flytrev på hösten och sensommaren. Skötfiske har vi bedrivit under isen, men tänker sluta med det. Vi anser oss inte skyldiga att föda de talrika sälar som tycks tro att skötarna är uppsamlingscentraler för deras matbehov. Sälplågan har varit svår här i flera år och tilltar hela tiden. Sälarna tycks ha tagit intryck av kapitalisterna, de gör allt för att leva parasitliv på arbetandes bekostnad. Och en sjutusans färdighet utvecklar de när det gäller att skinna oss. Förr kunde det inträffa att någon säl råkade fastna i garnen och fick plikta med livet, men nu är det annat. De jäklarna har lärt sig plocka strömmingen bort från skötarna så att endast i ”bästa” fall strömmingshuvudena finns kvar. Men vi är inte trakterade av dylikt skoj, ty vi vill också leva och måste ha mat. Därför blir vi nog snart tvungna att lösa jaktkort och likt österbottningarna ge oss ut på sälskytte. Alla skadedjur och parasiter i vilken skepnad de än må uppträda, i havet, på land och i luften måste effektivt bekämpas och tillintetgöras, det är fiskarena helt eniga om.

— Nå än notfisket då, vad säjer ni om det?

— Ja, vi har här i Vättlax nya notlag inte tillsvidare hunnit med mer än några dagars notdragning. Fångsten har inte varit dålig, sådär 400-450 kilo per dag. Bättre fångster har också gjorts. Padva-laget har haft rekordfångst på över 1 000 kilo en dag. Dessutom finns här i Bromarv två notlag till, det ena i Skata och det andra, liksom vårt lag i Vättlax. De har också haft någorlunda goda fångster.

— Hur många man och hästar har ni i varje notlag?

— Tio man och två hästar.

— Hur  är det med strömmingspriset och avsättningen?

— Priset har åtminstone tillsvidare varit bättre än i fjol. Vi har sålt fångsten i parti åt uppköpare för 70 mark kilot mot att vi senaste vinter fick endast 25-40 mark. Och någon svårighet med avsättningen har vi inte heller haft, då det nu en tid rått brist på fisk. Men man vet aldrig hur morgondagen gestaltar sig, varken med fångsten, avsättningen eller priset. Såsom det nu är ”ordnat” för fiskarena, är allt närmast ett lotteri: ibland vinst, oftast nit.

— Har ni gemensam not och delar ni inkomsten lika?

— Jo, det har vi här i Vättlax nya notlag och var och en får sin lika del. Hästarnas ägare får vanlig karldagspeng för dem.

— Är det mycket besvärligt och tungt att dra vinternot?

— Ja, det beror först och främst på väderleksförhållandena. Om det är mycket snö på isen och sträng kyla, parad med iskall blåst, är säkert annat arbete lättare och behagligare, det kan vi försäkra. Det är nog ett arbete där det alltid gäller, att ta hårt i och inga veklingar torde göra sig besvär, säger fiskarena småleende.

— Vilket fiske är mer givande, vinter- eller sommarfiske?

— De är nog lika nyckfulla bådadera. Stundom är fångsten god, oberoende av årstiden, och ofta blir man utan, likaså oberoende av om det är sommar eller vinter, vår eller höst.

— Har ni försökt er på laxfiske till havs?

— Nej, inte dess vidare. Några har försökt, men nödgats ge upp. Vi är inte rustade för detta slag av havsfiske. Det fordrar goda, specialutrustade båtar, som kräver kapitalinsats — och pengar har vi inte. Staten kunde ju förstås hjälpa, men någon sådan hjälp har vi inte ens sett röken av oaktat alla borgerliga ”fiskarvänners” försäkringar och ömma omsorger i tal för oss under valkampanjerna. Annars finns nog intresse för havslaxfiske men vi har, som sagt, av ekonomiska orsaker varit tvungna att ställa detta slag av fiske på framtiden.

— Har ni här i Bromarv följt med ”sista skriket” i fråga om fiskargarn d. v. s. av nylon?

— Jaja, det du bita dej i nacken på att vi har. Förresten lönar det sig just inte att fiska med annat nätgarn. Men priset för nät och skötar av nylon år högt uppskruvat. Och stor skillnad är det på kvaliteten och olika fabrikat då detta slag av garn framställs av olika ämnen i skilda länder. Norrmännen framställer nylon främst av fiskavfall och deras garn har vunnit mer förtroende än andra länders här hos oss, kanske främst beroende av att det lämpar sig bäst för våra vattens salthalt och vårt klimat. Vi har hunnit konstatera att från Amerika, England, Tyskland och Frankrike importerade nät och skötar av nylon fort frätes sönder i våra vatten, vad det nu sedan kan bero på.

Vi tackar för vad fiskarena haft att säja och frågar inte mer denna gång, ty det är tid på att de får gå hem och krypa till kojs. Imorgon skall de åter ut på notisen, en hård arbetsdag i genomträngande vinterköld väntar dem.

Vi önskar fiskarena god fiskelycka, en fras som de tydligen uppskattar till ”fulla värdet”, ty de ler glatt som ville de säga: fiskelycka måste vi med erfarenhet och teknik pröva oss fram till med egen kraft. Men tack i alla fall för välmeningen.

Till avsked säger de: Tack för att ni kom, det var en intressant pratstund i vardagens övrigt grå enahanda. Måtte folkdemokraterna i riksdagen vinna gehör för sina goda förslag till fiskarbefolkningens väl.

Allan Asplund

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.