Hur mycket kostar empati?

av Ny Tid

Pysy hengissä vielä tämä päivä på Nationalteatern visar hur inbesparingarna i mentalvården leder till dödsfall och ett reducerat människovärde. I slutändan handlar det om vår förmåga och vilja att ta hand om varandra. Om vi inte kan och vill göra det, vad är då vårt samhälle värt? 

teatergruppen irtis föreställning Pysy hengissä vielä tämä päivä (ung. Hålls vid liv ännu idag) på Nationalteatern i höst är ett systemkritiskt relationsdrama om mentalsjukdom och –hälsa.

Bakom sig har gruppen en grundlig förundersökning bland annat bestående av samtal med unga vuxna om deras upplevelser av mentalvården – det som förenar dem är en känsla av att inte ha blivit hörd. Författar- och regissörsduon Kirsi Porkka och Marina Meinander gestalar denna brist på tid och respekt genom den unga Modestys (en lågmält närvarande Jessica Grabowsky) vårdhelvete, och låter också en av sina andra karaktärer säga att det bara är genom empati som vi kan förändra nånting.

Pjäsen visar hur alla inbesparingar i mentalvården leder till dödsfall och ett reducerat människovärde som definieras genom vår förmåga att betala skatt, eller snarare oförmåga, för kan vi inte betala skatt är vi inte värda statligt stödd psykoterapi. Men ges vi då nån möjlighet att bli bättre? Är vi lika värda, ens lika inför lagen? I slutändan handlar det om vår förmåga och vilja att ta hand om varandra, och om vi inte kan och vill göra det, vad är då vårt samhälle värt? Inte mycket, säger Porkka och Meinander, medan en av deras karaktärer säger att hon vill betala mera skatt.

Irti-gruppens arbete tog avstamp i en undersökning som visar att de nedskärningar i stöd till barnfamiljer och skolhälsovård som gjordes under 1990-talets recession (och sänkts ytterligare efter recessionen) lett till en högre förekomst av mentala problem bland de ungdomar och unga vuxna som växte upp då, än hos andra generationer.

Det nästan enda Porkka och Meinander låter bli att säga explicit är vart dagens recession och politiska koncentration på ekonomiska frågor, läs lönsamhet, kommer att leda i fråga om förekomsten av mentala problem om tio, tjugo år.

Det här är föreställningens ena nivå, den systemkritiska och ställningstagande. Den andra är det relationsdrama som byggs upp kring kritiken.

 

Skissartade relationer

Vid sidan av Modesty möter vi sjuksköterskan Eeva (Kirsti Kuosmanen), som sköter Modesty då hon försökt ta livet av sig efter ett halvt år av panikstörningar, allvarlig depression och bristfällig vård i kombination med ett duktig-flicka syndrom i relationen till mamman (Harriet Abrahamsson). Men Eeva befinner sig själv i en livskris och också hennes man (Seppo Pääkkönen), son (Harri Nousiainen) och chef (Pääkkönen) samt en medpatient (Nousiainen) till Modesty vävs in i historien.

Modestys insjuknande och försök att få hjälp är det historien till en början kretsar kring och när hon väl kommer in på sjukhuset bryter en ironisk sjukhusfars ut på scenen.

Snart blir Modesty ändå utskriven, bara några dagar efter sitt självmordsförsök, och precis innan dess har hon förvirrat gått omkring i sjukhusets korridorer och försökt hitta nån att tala med om det som hänt henne.

Eeva bestämmer sig för att ta henne med sig till sitt sommarställe och relationen mellan dem blir huvudspåret i den andra delen av föreställningen som för tankarna till Ingmar Bergmans Persona. Men eftersom också alla de andra trådarna i tematiken och relationerna ska dras ut så finns det inte utrymme att utveckla ett djup i relationen, utan den blir istället antydande, skissartad.

Inte heller moder-dotterrelationen får utrymme att fördjupas och problematiseras trots ambitioner att gestalta både anhörighets- och anknytningsproblematik genom den. Ändå blir skisserna av dessa två relationer starka mot slutet då de ställer frågor om frigörelse, fri vilja och möjligheten eller omöjligheten att hjälpa eller rädda nån annan, också om Modestys ”pånyttfödelse” ur den alltför osjälvständiga relationen till mamman riskerar att bli schablonartad.

Men trots att jag har svårt att ta till mig de båda nivåerna på en gång, strukturkritik och relationsdramatik, så tänker jag att det är synd om vi inte tillåter oss, eller varandra, att tala om många saker på en gång, speciellt om vi som Irti talar om saker som det talas för lite om, trots att 40 procent av oss drabbas av dem och de hela tiden verkar öka i industriländerna.

Sofia Aminoff
Foto: Jouko Siro

Pysy hengissä vielä tämä päivä. Manus och regi: Kirsi Porkka och Marina Meinander. Skådespelare: Jessica Grabowsky, Harriet Abrahamsson, Kirsti Kuosmanen, Seppo Pääkkönen och Harri Nousianen. Scenografi och kostym Katri Retro. Musik Carita Holmström och Linda Ilves. Ljus och video Aslak Sandström. Ljud Iiro Iljama.
Premiär 13.9.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.