Poesin i serien, serien i poesin

av Heidi von Wright

Poeten Heidi von Wright gör en serie betraktelser om läsning, serier och poesi. 

A. I Åbo finns ett seriecafé, Cosmic Comic Café. När jag flyttade till staden, för drygt tio år sedan, gick jag ofta dit. Själva caféutrymmet var på den tiden dubbelt större, kaffet kostade hälften av vad det kostar idag. Serierna i hyllorna är långt desamma. Klassiker som Fantomen, Kalle Anka, Tintin men också en del nytt, en del alternativt. Jag läste dem sällan. Men det var här jag första gången plockade på mig Kuti, den finska gratistidningen som utkommer fyra gånger per år. Kuti innehåller tecknade serier, bildkollage och annat i gränslandet mellan bildkonst och litteratur. Det var här jag insåg att serier kunde vara mer än det jag sett i dagstidningar. På något sätt påminde det mig mer om barndomens serier, märkliga världar, något slags osäkerhet, ändå mer roande än oroande. Under samma tid bar jag omkring en anteckningsbok var jag än gick. Skrev ner små betraktelser. Tecknade ner små figurer. Formulerade mig, omformulerade mig. Skrev sådant som en dag skulle bli dikter.

B. Jag kommer inte ihåg när jag lärde mig rita men jag kommer ihåg smaken av vaxkrita. Läsa lärde jag mig hemma vid köksbordet en höstdag när jag var sex år – det var en besvikelse.

Bamsetidningen låg där framför mig. Vägen upp till Bamses farmor ringlade sig upp för berget. Färgerna var påträngande, konturerna varierade i tjocklek och avgränsade de olika karaktärerna, bakgrunden och pratbubblorna. Jag kände till huvudkaraktärerna och hade lärt mig hurdana äventyr de gav sig ut på. I flera år hade en av mina kompisar, som lärde sig att läsa redan som fyraåring, läst för oss andra. Vi tittade på bilderna, han läste. Jag levde mig in i berättelsen, hörde berättelsen, kunde själv sätta fokus på fantasin. Lika hade jag gjort de hundratals gånger mina föräldrar läst godnattsaga för mig och mina syskon. Bilderböcker, i någon mån också kapitelböcker. Jag blundade, hörde orden, såg bilderna. Eller, hittade på bilderna, hörde orden, fantiserade.

 

C. Nu låg alltså serietidningen där framför mig. Bokstäverna i pratbubblorna, jag såg dem, visste hur de lät, ljudade dem tyst för mig själv. Bokstav efter bokstav. Och plötsligt. Plötsligt var bokstäverna mer än enskilda tecken, orden mer än en samling bokstäver. Där stod faktiskt någonting. Någonting jag kunde förstå. Förändringen måste ha synats tydligt. En vuxen i min närhet frågade om jag läste. Jag var förvirrad. Var det läste jag gjorde? Var det här att läsa? Jo, det var det. Jag hade nu, som man säger, knäckt koden, jag förstod hur tecken och ljud hängde ihop, och kunde stava mig fram till vad Bamse, Skalman, Lille-Skutt och de andra sade. Men, det var som om någonting inte stämde.

 

D. Kanske hade jag en bild av att jag genast skulle kunna läsa utan problem. Kanske inbillade jag mig att det dolde sig något fantastiskt bakom tecknen? Något i det närmaste onåbart.

Det skulle ta länge innan jag verkligen lärde mig läsa och att tycka om att läsa, fascineras av berättelser, njuta av att lära känna huvudpersoner och miljöer, slinka in i, sluka böcker. Riktigt på riktigt skedde det först i slutet av 1990-talet när stadsbiblioteket i Vasa, under renoveringen av den egentliga biblioteksbyggnaden, var inrymt i Rewell Center mitt i stan. Jag hittade dit under håltimmar i gymnasiet. Jag gick bland hyllorna, drog ut böcker, bläddrade, satte tillbaka. Den här gången låg fascinationen just i tecknen. Så enkla tecken, i rader, upprepningar i olika former – ändå så mycket betydelse, så mycket som jag inte hade en aning om. Och det är väl någonstans här jag började se bilderna på nytt. De jag som barn upplevt vid högläsningsstunderna. Kanske var det först nu jag var redo att själv stå för både texten och bilderna – stå för dem i betydelsen, ta in texten och verkligen förstå.

 

E. Ungefär samtidigt hittade jag på nytt till seriernas värld, kanske lämnade jag den aldrig, men nu hittade jag nya riktningar. På just nämnda Cosmic Comic Café i Åbo, upplyste en vän mig om seriefiguren Klas Katt. Denne har en kompis som heter Olle Ångest, och bland figurerna finns också Ulla Migrän. Jag gick till biblioteket, lånade några album. Jag läste och insåg att tecknade serier kan vara så mycket mer än jag trodde att serier var. Tecknade serier för vuxna kunde vara mer som en blandning av barnböcker och faktaböcker, en blandning av bilder och poesi. Och visst var det en poet som stod bakom Klas Katt. Gunnar Lundkvist debuterade som poet på 1970-talet, gav ut två diktsamlingar (Träden gråter, 1974 och Världen intresserar mig inte längre, 1977) och har efter det ritat ett antal seriealbum om Klas Katt. I de här serierna hittade jag misär och samhällskritik, existentiell ångest men också humor.

 

F. Jag har gjort några försök att teckna serier. Ett försök som också blev publicerat är serien PjeB som ingick i Studentbladet under år 2007. Serien handlade om en liten panda vid namn PjeB. I varje strip kommer PjeB lite närmare målet, nämligen att hitta Bronis. Vad eller vem denna Bronis är, förblir obekräftat och det surrealistiska äventyret tar sig många vändningar och kryper, kanske lite väl närgånget, genom populärkulturella yttringar. Sakta och osäkert närmar sig Pjeb ändå en möjlig lösning på mysteriet.

När jag nu, ett antal år senare, läser igenom serien ser jag tydliga teman, ibland också exakta formuleringar som följt med mig och som jag nu kan återfinna i mina diktsamlingar eller i sådant jag ratat. På samma sätt kan jag i det jag skrivit hitta referenser till bilder jag ritat. Många gånger är det svårt att säga vad som kom först.

 

G. Jag intervjuade en gång den svenska serietecknaren Nina Hemmingson. Det var under Mariehamns litteraturdagar 2007. ”I serierna går det liksom att testa nya roller”, säger hon i intervjun som publicerades i Ny Tid 14–15/2007. Hon fortsätter med att förklara att det i serierna går att säga sådant som kanske inte är socialt acceptabelt i verkligheten. ”Mina huvudpersoner går över gränser”, säger hon och jag tänker att samma sak gäller när man läser serier i allmänhet och hennes serier i synnerhet. Under en stund intar man nya positioner, närmar sig det som kanske kändes avlägset. Betraktar bilder, bildar sig nya uppfattningar om vardagen.

 

Heidis serietips: 

• Bamse – världens starkaste björn, av Rune Andréason

• Serierna om Klas Katt, av Gunnar Lundkvist

• Nina Hemmingssons seriealbum

• Spy vs Spy, ursprungligen ritad av Antonio Prohías och ingick i MAD

• David Shrigleys serier och bildkonst

 

Heidi von Wright

är författare och chefredaktör för tidskriften Presens

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.