Avskaffa välfärdsstaten. I klartext är det detta Samlingspartiets ungdomsförbund KNL föreslår i sitt färska utkast till principprogram. I korthet går de olika förslagen och idéerna ut på att låta marknadskrafterna härja fritt, vilket i kombination med nedskärningar och plattare skatter ska rädda Finlands ekonomi. Fackförbund ska motarbetas, strejkrätten begränsas och offentliga verksamheter privatiseras. Sen får alla fria individer sköta sig själva, men sämre stödfunktioner och reducerade bidrag skall ”motivera” folk att jobba också om villkoren är usla.
Bland övriga läckerbitar i utkastet finns ett närmast villkorslöst ja till mer kärnkraft, ett avskaffande av minoritetsombudsmannen, ett slopande av lagen om hets mot folkgrupp, ett stopp för kvotflyktingar och en uppsägning av Ottawaavtalets förbud mot truppminor.
Ungdomsförbundens funktion är visserligen att vara radikala och nytänkande, men det ska ingalunda ge fri lejd för precis vad som helst. I en annan tid och ett annat sammanhang hade det fiffigaste sättet att förhålla sig till förslagen kanske varit att identifiera dem som provokationer och helt enkelt inte låta sig provoceras. Kanske kunde man till och med ha glatt sig åt att KNL frivilligt väljer marginalen då det snarast varit mittenorientering som gett nordeuropeiska högerpartier valsegrar under 2000-talet.
Men i Finland 2013 är det svårt att inte oroas av vilken effekt den lömska kompotten av främlingsfientlighet à la Halla-aho och nyliberalism à la Friedman kan tänkas ha. Antingen fungerar nyliberalismen som en trojansk häst för att smuggla in främlingsfientligheten i politiken eller så fungerar främlingsfientligheten som en trojansk häst för att smuggla in nyliberalismen. Det finns en koppling mellan de två strömningarna, men ett par närliggande exempel visar att de i praktiken sällan gått hand i hand.
Sannfinländarnas ekonomiska politik har trots partiets främlingsfientliga ådra haft tydliga vänsterdrag och appellerat till arbetarklassen. Och när det svenska centerpartiet i våras tog fram ett förslag till nytt partiprogram återfanns där liknande nyliberalt tankegods om privatiseringar och platta skatter som hos KNL, men också en sant liberal positionering i invandringspolitiken. Där KNL vill stoppa kvotflyktingar ville ”Stureplanscentern” införa något så radikalt som fri invandring: ”För ett parti som värnar friheten och bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt ställningstagande”.
Logiken och stringensen i KNL:s programförslag kan visserligen diskuteras. Men Samlingspartiets ungdomsförbund är inte ute efter att skapa någon verklig och generell frihet. Tvärtom vill man förstärka den ofrihet som är klassamhällets, patriarkatets och den strukturella rasismens.
Det relevanta – både i fråga om nyliberalism och främlingsfientlighet – handlar om människosyn. För mer än något annat andas programförslaget ett förakt för svaghet; en så gott som obefintlig omsorg om dem som fått sämre förutsättningar i livet, vare sig det beror på uppväxtmiljö, begåvning, hälsa, funktionshinder, klass, etnicitet, kön eller annat som ligger bortom individens påverkningsmöjligheter. Svaghetsföraktet gör också att ett förslag om eutanasi, som i en annan kontext kunde vara intressant att diskutera, får en obehaglig, om än oavsedd, eftersmak. Det framstår som det alternativ som återstår för den ”fria” individen i marknadssamhället då plånboken är tom, sjukförsäkringen obetald och doktorn kommer med cancerbeskedet.
Normalt ska man akta sig för att spela fascistkortet. Men när fascismen skalas av alla varierande nationella, religiösa och etniska förtecken och uttryck, är det just föraktet för samhällets svaga – vem de nu råkar vara – som återstår.
Och den nyliberala skruden döljer verkligen en kulturell fascism. Precis som ”invandrarkritik” är en dålig täckmantel för främlingsfientlighet och kulturrasism.
Fredrik Sonck
1 kommentar
Thanks, this was a good piece. I agree fully!