Livet, krossat till dikt

av Bengt Berg

I Martin Enckells nya diktsamling skrift hör recensenten en röst som tycks tidlöst talande, opåverkad av den digitala tidens brus.

Som ett blekt örngott som väntar på att någon ska lägga kinden till, så väntar den stillsamt formgivna diktboken på att bli öppnad. När jag lite på måfå låter fingrarna bläddra hamnar jag på sidan 19: ”… en skrift / om allt ljus som längtat ut ur mig” står det i slutet av en dikt. Det är vackert, som mycket annat i denna skrift av Martin Enckell. Dikterna tycks ha sipprat ner på papperet på egen förskyllan även om det är ett jag som formellt för ordet.

En diktsamling som denna låter sig inte ringas in och beskrivas, den för sin egen talan och gör det i egen sak, som den autonoma diktens villkorslösa närvaro i den digitala tidens brus. Det är en berättelse som pågår helt opåverkad av detta starka flimmer runtomkring, en röst som tycks tidlöst talande med små bokstäver.

Den arketypiska lägereldstämningen växlar ibland till en mera samtida kuliss med industriområden och piskbalkonger för att ändå uppgå i ett slags självförintelse:

 

ofta efter ett antal timmar

knycklade jag ihop notan

och sände, trodde mig sända

all saknad, allt mörker till slakt

 

Som en slags varp i dikterna tycker man sig ana en personlig berättelse, om existentiell utsatthet, livsprövningar, mötet med både det egna jaget och det andra duet i en relation som inte vill låta sig störas av varken frågor eller tolkningar. Det tycks mig som om avsändarrösten inte vill komma läsaren mera in på livet än vad diktens trådar tillåter:

 

människan är inte enbart sin egen mardröm,

människan är även ett väsen

med en tunn bård av ljus

runt djupare mörker

som inte enbart är hennes

 

Det finns också mera stillsamt meditativa passager, naturskisser som utgör en frostigt vacker känsla:

 

i enbuskarna på tunet,

i den blå vintern,

en flock sidensvansar, silverbjällrande

i tystnaden,

och allt är så vackert,

allt är så vackert och kallt

/—/

Men även i dessa vinteridylliska passager är det de döda som bär på sitt ärende. Och i skrift är det orden som talar.

Bengt Berg

Martin Enckell: skrift. PQR, 2013.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.