Bildkonstnärerna Aino-Marjatta Mäki och Jaakko Karhunen söker jobb. De är flitiga och mångsidiga arbetstagare med erfarenhet från kiosker, byggen, biografer och torgstånd. Det får vi veta i deras videopresentationer från cv-baren i ett rekryteringsevenemang i Tammerfors.
Duons utställning ”Never cross a picket line” handlar om arbete. Titeln hänvisar till strejkbryteri, som i det engelska uttrycket liknas vid en fysisk gränsöverträdelse. Orden står skrivna med stora bokstäver på väggen och uppklistrade på pelare finns kopior av 50- och 60-tals tidningsurklipp, där pressen ondgör sig över olika incidenter av strejkbryteri. Mitt i rummet står en container, inuti vilken utdrag ur intervjuer med olika arbetsmarknadsproffs spelas upp. Rösterna hörs på finska ur högtalare, medan engelska översättningar flimrar förbi på en skärm vid containerns bakre vägg. Utanför loopar de båda konstnärernas videopresentationer på en liten tv-skärm. De spelas samtidigt så att bådas arbetshistoria rörs ihop till en tät soppa.
Intervjukollaget i containern är omkring 25 minuter långt och indelat i fem kapitel. De medverkande arbetar för olika fackförbund, arbetsförmedlingsfirmor och konsultfirmor, men ur verket framkommer aldrig vem de är eller vilka läger de tillhör. Synpunkterna är många och intressanta, gärna hade man hört ännu mera. Trots att replikerna ofta är sinsemellan motstridiga, avklippta och lösryckta från sina sammanhang, skapar de ändå en slags överblick över den aktuella arbetsfilosofin och -politiken. Bilden som framträder är av en överindividualiserad arbetsmarknad, där mycket av ansvaret och riskerna hamnat på arbetstagarens axlar och där både fackförbunden och lagstiftningen tappat tänder. Eller är detta bara mitt resultat av Rorschachtestet?
Konstnärerna har tydligt velat undvika en alltför prydlig och dokumentär helhet. Man missar mycket och det verkar höra till saken. Följer man den engelska översättningen tappar man bitar när texten byts för snabbt och det flimrar i ögonen av neonfärger och avig layout. I den finska högtalarversionen går de olika rösterna emellanåt på varandra och budskapen grötas ihop. Samma grepp som i cv-videon på andra sidan väggen, med andra ord. Detta element av kakofoni avväpnar en som tittare – man vet att man inte har alla pusselbitar. Det är ett fungerande emotionellt grepp. Samtidigt är själva materialet så pass intressant att de konstnärliga krusidullerna känns lite överflödiga, trots att de inte alls är många.
Intervjukollaget är helt klart utställningens fokus, medan tidningsurklippen och cv-videorna fungerar som två sidospår som bjuder på alternativa infallsvinklar.
Det är ur de ströjobbande arbetssökandes synvinkel man betraktar den kaotiska verkligheten. De har inte mycket till val, det gäller att klara sig bäst man kan och försöka uppfylla tidens krav och ideal. Ställer man sig istället i 50- och 60-talets strejkstövlar, ger sympatin rum för mer komplicerade funderingar. Då kämpade fackförbunden mot arbetsgivarna, styrkan fanns i en sammanhållen grupp. Individualisterna, de som hängdes ut i dagstidningarna med för- och efternamn, tillhörde strejkbrytarna. Nu har vi alla reducerats till individer. Individer som blivit produkter på arbetsmarknaden och som själva ansvarar för sitt marknadsvärde och därmed också sin belöning.
Var finns linjen som inte får överskridas numera? Vem är 2000-talets strejkbrytare, finns de? Eller är det vi allihop, majoriteten som tillåter systemet att snurra på?
Emma Rönnholm
Aino-Marjatta Mäki & Jaakko Karhunen: Never cross a picket line – tragedi i en akt. Galleria Huuto Jätkäsaari, L3 magasinet, Stillahavsgatan 6. Till 1.12.
