1,1K

Varför sker utvecklingen i Ryssland alltid i en annan takt än i Europa, och varför tycks tiden vara en annan? Det undrar författaren Thomas Brunell i ett brev från Sankt Petersburg.

En av orsakerna till min resa till staden är Rysslands omskrivna lag mot ”homosexuell propaganda”. Jag undrar förstås hur mycket hbtq-folkets vardag har förändrats.

Ett planerat möte med en lesbisk aktivist blir inte av. Jag möter andra mänskor, men jargongen kring olika aktuella frågor blir snabbt tydlig. Greenpeace söker ekonomisk vinst, idkar propaganda, deras aktioner är jämförbara med Al Qaidas. Alla demonstrationer – fascistiska, anti-fascistiska, etc. – dirigeras av Putin. Putin är det bästa vi har.

Alek är femtiofem, skulptör, särboende. Frun och barnen bor i Moskva. Alek bjuder mig på kvällste i sin studio, vi sitter till halv tre. Propagandalagen är small problem, säger Alek. Han säger sig bli konservativare igen. Hans barn ska inte utsättas för information om ”avvikande” sexualitet, när de fyllt arton kan de välja. Han vill även skydda sin fru. Jag frågar hur man gör sånt på distans. Alek litar på Gud.

Yakov är en tjugosexårig språklärare och homosexuell. Vi samtalar i ett gaykafé nära Vladimirskij prospekt. Situationen har försämrats, bekräftar han. Och klimatet. Hans rektor har nyligen kallat honom till sitt rum och undrat om Yakov med tanke på sin läggning har dragit några slutsatser än? Yakov sade upp sig, men han ser med tillförsikt på framtiden. Han är ung och kan välja. Tidigare diskuterade man inte homofrågor, säger Yakov. Alla fick vara ifred. Nu tar allt fler ställning, men de flesta står i fel led.

En finsk högerman bosatt i S:t Petersburg delar Yakovs åsikt. Minoriteters ökade jämlikhetskrav kan förvärra deras situation. Jag undrar: hur mycket är solidaritet och rättvisa värda i ett samhälle? Hur mycket ska vi tänka på proportioner, hur mycket buga för normativ kopiering?

På trendiga Bar Terminal frågar Raisa om jag vill slå mig ner vid hennes bord. Raisa är nyfiken och klok, men när hon hör att jag samma kväll ätit kaukasiskt stelnar hennes ansikte. För Raisa går landets gräns vid islam. Hon talar om kvinnors utsatta ställning, och avskyr ordet imam. Jag frågar henne försiktigt om kvinnor och sexuella minoriteter har det bättre inom den rysk-ortodoxa kyrkan, men får egentligen inget svar.

De flesta jag möter är vänliga och uppvisar en märklig charm, men svaren på mina frågor är svartvita, otillfredställande. Nya frågor väcks men förblir obesvarade. Hur mycket har det inre trycket i Ryssland växt sedan USA och Nato i slutet av 00-talet började planera nya missilsköldar? Hur stor är risken att Ryssland faller sönder inifrån? Hur stor är nervositeten inför de olympiska spelen i Sotji? Varför sker utvecklingen alltid i en annan takt än i Europa, och varför tycks tiden vara en annan? Varför fördjupas inte integrationen? Hur länge orkar mänskorna vänta på förändring? Och ifall konservatismen och nationalismen ytterligare förstärks – vart kommer det att leda?

 

Queera Putin

Någon har sagt att ryssar inte tänker så värst höga tankar om sig själva. Är det därför fasader måste skina och egon pumpas upp? Putin tycks ofta vägra både assimilering och separatism. Hur queert är inte det? Jag undrar: hur farligt är Putins Ryssland? Hur mycket borde länderna i Väst tänka på balansgång när de kommer med sin kritik?

En sen kväll besöker jag gayklubben Central Station. Ungdomarna jag möter kunde vara mina barn. Det är Allhelgona och halloweenpartyt tar fart. En likkista bärs upp på scenen. Ur kistan lyfts en naken kvinna – blond candy, 18+ – och läggs ner på en säng med blodröda lakan. En man i svart sidenrock går fram till henne och väcker henne med en kyss. Mannen blottar sin massiva tränade kropp, flickan sätter sig upp och börjar suga hans kuk. Ett sus går genom salen. Musiken dånar allt högre. En klen kille längst fram faller dramatiskt ner på sina knän och knäpper sina händer.

Den mentalt starka Yakov kommer att klara sig, men hur ska det gå för resten?

 

Thomas Brunell
Författare