På utställningsaffischen utanför galleri Sinne står ”Finska paviljongen, Kimmo Modig & Jaakko Pallasvuo” och så ”Hesburger, Nokia, Kone Helsinki” med glad blå font. Med ett sådant intro, väntar jag mig något ännu mera utflippat och bitskt, än det faktiska innehållet; en städig, nästan klassiskt uppbyggd video att titta på från sponsorerade Fatboy-säckstolar på golvet.
Videon handlar om tre konstnärer som blir valda till Finlands paviljong i Venedig 2015. Till att börja med möter vi Finsk Konst, som alltså är en person, och som är deprimerad, eventuellt rentav levande död. Sedan får vi träffa de utvalda konstnärerna: Laura, en hipp och globetrottande konstnär som bland annat tycker att den finska paviljongen är, vet du, lite gammaldags och under hennes nivå, och Antti & Jussi, som är en duo av ”såå finska” performancekonstnärer i vita polotröjor. Två utomstående kommentatorer, av allt att döma konstnärer även de, bidrar med sina personliga åsikter om de andra.
Karaktärerna ägnar mycket tid åt att kommentera varandra. Ur en konstnärs synvinkel är andra konstnärer alltid antingen för trendiga eller för pretentiösa. Trevliga typer får som känt alltid de sämsta stipendierna och de framgångsrika är arslen. Vill man komma framåt måste man chockera eller svika sina vänner. Det bollas med en hel repertoar av klichéer och det är inte lätt att veta var (om någonstans) ”verkligheten” tar vid.
Symptomatiskt är till exempel, att det i videon inte finns någon publik. Den kommer först i den allra sista frasen, en oroväckande ”nu kommer de”. Som om hela konstvärlden vore ett samhälle gråsuggor under en sten som plötsligt blir exponerad för ljuset.
Det vore lätt att definiera Finska paviljongen enbart som en parodi på den finländska konstvärlden. Sant är att verket driver med en rad igenkännbara typer och fenomen. Allra mest prickas ”finsk konst” som ett entusiastiskt upprätthållet, tomt begrepp. Samtidigt är videon inte egentligen rolig, trots alla sina överdrifter. Den har något kaurismäkiskt över sig i sin snustorra saklighet. Ironiskt i sig, med tanke på vilken ställning Kaurismäki har i den pikade finska exportkonsten. Den lakoniska tonen skapar rum för ett litet tvivel, om att allt kanske ändå är på allvar.
Finska paviljongen är uppfriskande i sin ovanlighet. Verket kommenterar träffsäkert strukturer som inte brukar diskuteras inför publik. Konstscenen i Finland är liten och när alla vill bädda bekvämt för sig resulterar det lätt i en ankdamm, där konsensus går före allt annat. Smågnabbet må florera under ytan, men det är sällan någon ruckar på strukturerna. I det hänseendet är Modigs och Pallasvuos video mer än välkommen, oberoende av om den fyller någon annan funktion.
Emma Rönnholm
Kimmo Modig & Jaakko Pallasvuo: Finska paviljongen.
Galleri Sinne, Stora Robertsgatan 16. Till 22.12.2013.
Öppet tis–sön 11–17.
