Trots att bokens huvudperson, Anders Breivik, inte gick med på att bli intervjuad har den norska författaren Åsne Seierstad lyckats teckna en bild av vilka konsekvenser krocken mellan ett utanförskap och en gemenskap fick för Norge. Seierstad är också skoningslös i sin kritik av den norska polisens arbete, skriver Bert Bjarland.

Åsne Seierstad har skrivit en bok om Anders Breivik, En av oss – en berättelse om Norge. Boken letar sig fram till Breiviks person utgående från vad som hänt före den 22 juli 2011, då han sprängde en hemmagjord bomb utanför justitiedepartementet och statsministerns kontor i Oslo – en bomb som dödade åtta personer – och sen körde till Utøya och sköt ihjäl sextionio socialdemokratiska norska ungdomar för att han var så bekymrad över den muslimska invandringen.

Det är en diger bok, 540 sidor. Ändå sträckläser jag den. Det handlar om en man, en ensamstående mammas pojke vars pappa försvunnit med nästa fruntimmer och lämnat sonen utan en fadersfigur. Så långt kan jag till och med identifiera mig med Anders. Också den ensamstående mammans – själv skilsmässobarn – känslor av otillräcklighet inför uppgiften att ensam uppfostra en son kan jag både känna igen och förstå.

Men sen sjunker identifieringskoefficienten. Mamman, som egentligen aldrig ville föda sonen – det andra barnet – men insåg detta för sent för att få abort, psykar ut . Anders hamnar i barnvården och mamman i socialvården. Barnvårdens terapeuter beskriver fyraåriga Anders som ett barn utan livsglädje, som saknar språk att uttrycka känslor, som ställer sig eller blir utanför när de andra barnen leker. Mamman beskrivs som en borderline-personlighet.

Att vara utanför, att inte få kontakt, att inte höra till, blir Anders problem livet igenom. Den diagnos som Oslo tingsrätt fastställer när den i augusti 2012 dömer honom till 21 års förvaring lyder ”dyssocial personlighetsstörning med narcissistiska drag – men straffrättsligt tillräknelig”. Autism eller Aspergers syndrom nämns också i expertutlåtandena; ”svårt att förstå sociala signaler, problem att sätta sig in i hur andra tänker och känner”.

Hämnas det gemensamma

Ensamhet och oförmåga till känslor kan faktiskt ses som en dimension i boken. När Seierstad arbetade med boken fick hon aldrig en intervju med Breivik – han ställde oacceptabla krav – men studerade honom genom att läsa förhörsprotokoll och polisdokument, genom att intervjua f.d. vänner, bekanta och affärsbekanta (som alla ville vara anonyma), genom att till sist lyckas få en intervju med mamman (när denna ren var döende i cancer) och genom att läsa hans på webben utlagda ”manifest”. Hon lyckas göra gärningsmannen till en levande individ, ”en djupt ensam man”, som en av experterna vid rättegången kallade honom. Ett barn, en yngling, en man som så gärna vill höra till en gemenskap men alltid förblir utanför.

Den andra dimensionen blir då gemenskapen. Seierstad djupintervjuar ett antal av offrens familjer och väver av offrens livstrådar den väv som sen kommer att trasas sönder på Utøya. Den gemensamma nämnaren är då Arbeiderpartiets ungdomsförening och den energi det kanaliserar. Genom att hon gör läsaren bekant med offren genom deras personliga bakgrund och historia blir upplösningen med ond bråd död väldigt emotionellt berörande. Det är liksom vänner som mördas, avrättas – de flesta med skott i bakhuvudet – inför läsarens ögon utan att hen kan göra något.

Handfallen polis

Bokens tredje dimension är polisarbetet. Vill man vara elak och efterklok – och det vill Seierstad tydligen – kan man nästan påstå att Breivik nog inte var den enda skyldiga till att det blev så många dödsoffer. Hon gisslar skoningslöst – och säkert med rätta – den norska polisen för dess otroliga klantighet och handfallenhet, de gör alla upptänkliga blunders. De kunde ha stoppat blodbadet i ett tidigare skede eller helt förhindrat det genom att stoppa Breivik när han körde mot Utøya men fick som sagt inte till det. Breivik hade till och med ringt polisen och meddelat att han ville ge sig men blev avsnoppad, och fortsatte då dödandet.

Manlig mekanism

Vill man hitta nåt att klandra så borde man ha offrat lite mera tid på korrekturläsning; en namngiven person som råkar befinna sig precis vid bombbilen slits i bitar av explosionen men ligger på nästa sida oskadd på marken, en person byter under några meningar kön, en gevärskula rör sig med en hastighet av 800 km/h och så vidare.

Boken handlar om att söka tillhörighet, om att längta efter tillhörighet utan att finna det, om att då till sist välja att träda ut ur gemenskapen och slå till mot den på det mest brutala vis, som Seierstad skriver i slutet av avsnittet om hur boken kom till. Det hon inte säger är att denna mekanism nog tyvärr är mycket manlig. Breivik, en av oss alltså ? Oss faderlösa män ? Eller oss avemotionaliserade män?

Bert Bjarland

 


2 kommentarer

Lillian 27 september, 2014 - 02:39

Seierstad kunde vara lite mer påläst. Breiviks pappa sket inte helt och hållet i sonen. Han försökte faktiskt få delad vårdnad men det tyckte inte rätten trots att pappan ansågs frisk medan mamman ansågs sjuk.

När det gäller Breviks egen sjukdomsbild så har han inte alls de där diagnoserna som han anklagats för. Det är han har är den mycket ovanliga personlighetstypen INTJ vilket de flesta okunniga brukar blanda ihop med asberger, autism, narcissism.

En sak också som de flesta missat och som jag tycker är mycket intressant ur en psykologisk synvinkel är att Breivik hade mycket svårt att döda sina offer. Han fick träna bushido och meditation i år för att klara av det mentalt, han kallade själv morden för barbarisk och han lät bli att döda de 50 ungdomarna som var i det stora huset på ön trots att han lätt hade kunna göra det genom att skjuta genom fönstren. Dessutom ringde han ju som bekant till polisen och ville överlämna sig och det var när polisen inte tog honom på allvar som han fortsatte skjutandet.

Han hade inte fullständiga gymnasiebetyg – ändå tillverkade han en bomb som endast folk med ingenjörskompentens skulle klara av att göra.

Frågan kvarstår dock vad Norge skulle ha gjort för att förmå någon som Breivik att inte ruttna ur.

Reply
Lillian 27 september, 2014 - 02:42

Lillian
27 september 2014, 2:39

Seierstad kunde vara lite mer påläst. Breiviks pappa sket inte helt och hållet i sonen. Han försökte faktiskt få delad vårdnad men det tyckte inte rätten trots att pappan ansågs frisk medan mamman ansågs sjuk.

När det gäller Breviks egen sjukdomsbild så har han inte alls de där diagnoserna som han anklagats för. Det är han har är den mycket ovanliga personlighetstypen INTJ vilket de flesta okunniga brukar blanda ihop med asberger, autism, narcissism.

En sak också som de flesta missat och som jag tycker är mycket intressant ur en psykologisk synvinkel är att Breivik hade mycket svårt att döda sina offer. Han fick träna bushido och meditation i år för att klara av det mentalt, han kallade själv morden för barbarisk och han lät bli att döda de 50 ungdomarna som var i det stora huset på ön trots att han lätt hade kunna göra det genom att skjuta genom fönstren. Dessutom ringde han ju som bekant till polisen och ville överlämna sig och det var när polisen inte tog honom på allvar som han fortsatte skjutandet.

Han hade inte fullständiga gymnasiebetyg – ändå tillverkade han en bomb som endast folk med ingenjörskompentens skulle klara av att göra.

Frågan kvarstår dock vad Norge skulle ha gjort för att förmå någon som Breivik att inte ruttna ur.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.