Det finns en sorts filmscen som numera alltid får mig att gråta. Det är när en grupp maktlösa människor reser sig, rätar på ryggen och går samman. Någon höjer näven, visar symbolen för en härmskrika, sjunger ”Can you hear the people sing” eller ropar ”Amandla” – mina ögon fylls omedelbart av tårar. Det är min ryggmärgsreflex på solidaritet.

Jag har inte alltid gråtit över den politiska impulsen på film. Förut grät jag mest över sorgliga barn som dog och äkta kärlek som gick förlorad, men det är något i drömmen som människorna bär på som nu förefaller mig så skört och hjärtskärande, minst lika bräckligt som ett ensamt människohjärta. Som om bultandet när som helst kunde upphöra.

Självfallet var filmen Mandela: Vägen till frihet för mig en snyftare. Det förekom mängder av scener där praktisk politik lärdes ut: ensamma förmår vi ingenting, vi måste göra det tillsammans. Människor som tar risker, studerar, protesterar, fängslas, är beredda att dö för sina ideal. Även så ljumma åsiktsyttringar som Västeuropas demonstrationståg, köpbojkotter och popkonserter kändes betydelsefulla.

Vilket de också var, eftersom de vita i Sydafrika hade tröttnat på att vara utstötta ur världssamfundet – det gick åt deras heder. David Graeber för i sin bok Skuld ett intressant resonemang (återgivet i Kari Løvaas lysande bok Och de såg att de var nakna): ”Hedern är värdighetens överskott, den förhöjda medvetenhet om makten och dess fallgropar som uppstår hos den som har berövat andra deras makt och värdighet… våldsamma män är som vi alla vet, nästan alltid besatta av heder.” Det här gällde lika mycket de vita i världens då mest oanständiga statsskick – apartheid – som karaktärerna i tv-serien Game of thrones. Heder kan få män att krypa ut ur sina gömställen, till förhandlingsbordet eller styrkedemonstrationer, för heder ligger i omgivningens ögon. Den måste manifesteras offentligt för att existera.

Apartheid som system gick ut på att båda parterna förlorade sin värdighet, vilket Nelson Mandela skriver i självbiografin Long walk to freedom (1994), som filmen troget bygger på.

När de svarta under frihetskampen återtog sin värdighet, tvingades de vita att också bemöta dem värdigt – eller att med våld försvara apartheidsystemets heder. Vilket de lyckligtvis inte gjorde, kanske för att de innerst inne visste att det var omöjligt.

I filmen försöker Hollywood, som alltid, ”förmänskliga” politikern Madiba, det vill säga skildra honom som en vanlig man, kvinnokarl och familjefar. De facto var han en mera misslyckad och frånvarande sådan än de flesta, eftersom han satt 27 år i fängelse och före det ägnade sin tid åt politiken. Filmen börjar och slutar med samma dröm: Mandela går omkring osynlig i sitt hem, alla hans älskade människor är på plats men han säger: ”They do not see me, they never see me.”

Självklart försakade Mandela sitt privatliv för sitt politiska kall, men är det verkligen det mest väsentliga? För ett drygt år sedan reste jag i Sydafrika och läste hans bok. På några dagar slukade jag 750 sidor om frihetskampen, delvis skrivna i fängelset på Robben Island och utsmugglade. Till exempel förhandlingarna om statsskicket för det nya Sydafrika var andlöst spännande läsning. Mannens anspråkslöshet, bildning, självbehärskning, humor, skrivbegåvning, järnvilja och visdom var gripande. När boken var slut saknade jag den vänliga, klara rösten. Boken borde vara obligatorisk läsning för alla på ledarskapsskolningar, för politiker och elever som avskyr samhällslära.

För det som boken visar – filmen bara glimtvis – är människor som går samman och mot alla odds besegrar ett orättfärdigt politiskt system. För att de tror på det bästa i människan: solidaritet, rättvisa, anständighet, förlåtelse, mänsklighet. Vems ögon skulle inte tåras av ett sådant mirakel? Ett prejudikat: Eftersom det har hänt kan det hända igen.

Det nya Sydafrika blev inget paradis på jorden. Mandela själv är nu borta, må han vila i frid. Änglarna i himlen sjunger för honom i sin gospelkör: free at last, he is free at last.

 

Sara Ehnholm Hielm


Lämna en kommentar