1,3K

Det är självklart att västerlänningar reser till Borneo eller Timor för att beskåda sällsynta fåglar, men inte att indonesier eller timorianer kommer till Europa för att beskåda domherrar och slagugglor, skriver Lars Sund i sin recension av Chris Gooddies bok Juveltraståret.

Den här recensionen har jag ruvat på i flera månader.

Att jag inte fått texten skriven förrän nu beror inte på att boken det är frågan om, Juveltraståret av den brittiska fågelskådaren Chris Gooddie, vore speciellt dålig eller har ett tema jag skulle finna motbjudande – tvärtom, som fågelskådare läser jag Juveltraståret med stor förtjusning.

Nej, problemet är inte det som står i boken utan snarare det som inte står där. Och det skaver i mig. Lik en annan Flaubert har jag sökt det rätta uttrycket för vad jag vill ha sagt, utan att riktigt lyckas. Jag får lov att skriva den här recensionen ändå.

För att ta det från början: Juveltraståret är en bok om sällsamma fåglar och den galenskap som lätt kan gripa en hängiven fågelskådare. Chris Gooddie har skådat fåglar sedan han var elva och bongade sin första art, en nötväcka som satt upp och ner på en trädstam i en utkant av Manchester. Sen dess har observationerna blivit många, på många platser i världen; Chris Gooddie tillhör en liten exklusiv krets av skådare som inte nöjer sig med det hemmamarkerna erbjuder utan flackar jorden runt på jakt efter nya fågelmöten.

Jobbet som försäljare på en firma i elektronikbranschen gav på 1990-talet Gooddie möjlighet att resa och fågelskåda mellan säljmötena, men när det nya seklet började blev han befordrad till en chefspost. Resorna blev färre, arbetsdagarna framför datorn allt längre, midjan allt vidare. År 2008 fick Gooddie nog, han sa upp sig från sitt välbetalda arbete och ägnade det följande året åt att försöka se alla arter av juveltrastar eller pittor som finns här i världen – på den tiden räknade man med 32 stycken.

Det låter kanske inte så märkligt med 32 arter på ett år. Men de vackra och färggranna pittorna är skygga fåglar som oftast håller till djupt inne i otillgängliga regnskogar och ingalunda låter sig beskådas hur som helst. Flera av arterna är dessutom endemiska, det vill säga de finns bara på en viss bestämd plats och ingen annanstans. Att försöka se alla världens pittor på tolv månader var en utmaning, ett vansinnesprojekt – och givetvis fullständigt meningslöst för alla utom för Gooddie själv och hans lilla krets av skådarkompisar.

Koloniala strukturer

Så ger sig Gooddie iväg, nästan som en modern Phileas Fogg i Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar. Nej, jag tänker inte avslöja hur det går, ni får allt läsa Juveltraståret. Gooddie skriver ledigt, han har gott öga för detaljer och förstår att berätta konkret och gestaltande. Står man ut med hans återkommande utbrott av en aning pueril humor är Juveltraståret en underhållande bok. Jag tror att även icke-skådare kan ha utbyte av den. Gooddie avslöjar ett och annat om den mentalitet som gör fågelskådare till ett släkte för sig, för att travestera titeln på en annan bok om fågelskådande av Gooddies landsman Mark Cocker.

Och så hade jag kunnat sammanfatta mitt omdöme om Juveltraståret: trevlig läsning. Om boken som sagt inte hade börjat skava i mig när jag lade den ifrån mig.

Det dröjde innan jag förstod att placera in den i ett postkolonialt sammanhang; och då föll plötsligt bitarna på plats.

Ty vad Gooddie berättar är ju samma gamla historia som berättats så många gånger förut: den om västerlänningen som reser till exotiska platser, förundras – och återvänder hem igen. Gooddie är ingalunda någon kiplingsk kolonialist i vit djungelhjälm utan en modern ekoturist. Men likt 1800-talets forskningsresande är också Gooddie beroende av infödda guider och bärare för att genomföra sitt projekt, och när jag läser om hans text hör jag ekon av de klassiska reseberättelserna från 1800- och tidigt 1900-tal. Och det slår mig till slut att också dagens miljömedvetna ekoturism, som i många avseenden givetvis är att föredra framom charterresandets rovdrift på lokalbefolkning och miljö, bär med sig sitt koloniala arv. Ekoturisten är fortfarande en vit västerlänning som kommer på besök, för att förundras, för att njuta av exotismen men det existerar ingen jämlikhet mellan besökaren och dem han besöker – den förre ser sig fortfarande intuitivt som överordnad de senare. De koloniala strukturerna är alltjämt intakta och så självklart inbäddade i vårt kollektiva medvetande att vi för det mesta inte ens upptäcker dem.

Den vita normen

Det är först när jag i svensk radio råkar höra den välkände experten på global hälsa, Hans Rosling, berätta om hur han nyligen blev satt på plats av en afrikansk kvinna, som det går upp en liten talgdank för mig. I radioprogrammet berättar Rosling om hur han gläder sig åt att det har blivit så mycket lättare att resa i Afrika den senaste tiden, sedan flera länder avskaffat visumkraven och gränsbyråkratin. Ja, säger den afrikanska kvinnan till Rosling, för er européer har det säkert blivit lättare att resa i Afrika, men för oss afrikaner är det fortfarande lika besvärligt att resa till Europa.

Det är självklart att Chris Gooddie reser till Borneo, Sumatra och Timor för att se juveltrastar – det är fortfarande inte självklart att indonesier eller timorianer kommer till Europa för att se domherrar och slagugglor, exotiska fåglar för den som bor på södra halvklotet. Vit europeisk fågelskådare är normen; mörk asiatisk eller afrikansk är fortfarande en anomali. En svart afrikan med kikare och kameror för tiotusen euro som säger sig leta gråspett i den finska skogen skulle nog väcka ohöljd misstänksamhet bland infödingarna och förmodligen bli föremål för polisingripande. Längre än så har vi inte kommit.

Och det är alltså denna strukturella asymmetri som skavt i mig. Jag upptäckte den av en slump. Jag vet inte om jag har lyckats beskriva vad jag menar. Jag föreslår att ni läser Juveltraståret själva, kanske kommer ni till helt andra slutsatser än jag. Och det kan tilläggas att bara konstnären Peter Elfmans granna akvareller av juveltrastar är värda nästan hela bokens pris.

 

Lars Sund

 

Chris Gooddie: Juveltraståret. Översättning och kommentarer Lennart Nilsson. Illustrationer Peter Elfman. Ellerströms förlag, 2013.