Tittgluggar mot det magiska

av Emma Rönnholm

Katarina Reuters målningar är ofta små till formatet, kompromisslöst noggranna och fulla av detaljer. De lockar till en långsam och tankfull läsning, med samma respekt hon själv ägnat sitt motiv, skriver Emma Rönnholm.

Katarina Reuter har tidigare låtit sig inspireras av höga berg och mikroskopiska varelser. Nu, i sin färska utställning på galleri Ama, fäster hon blicken betydligt närmare hemmet, på utsikten från fönstret och granskogen runt hörnet. Utställningen domineras visuellt av skogens och växternas mönster. Det närliggande är på inget sätt banalt. Genom det blekbruna granriset anas överjordiska färger, magiska ögonblick och ett pulserande inre liv.

Reuters målningar är ofta små till formatet, kompromisslöst noggranna och fulla av detaljer. De lockar till en långsam och tankfull läsning, med samma respekt hon själv ägnat sitt motiv. När de är som bäst, är de små målningarna som karameller: till och med penseldragen försvinner in i en glänsande, helgjuten yta av intrikata mönster, läckra färger och en stark, dröjande stämning.

Utställningen domineras av den sex meter långa målningen ”Två fönster” (se sidan 16), som upptar en hel vägg. På duken rullas en vidsträckt utsikt upp som tycks rymma livet självt. Årstider, väderförhållanden och dygnets olika tidpunkter existerar samtidigt, sida vid sida och ovanpå varandra. Ett lapptäcke av stämningar och ögonblick som ändå bildar en överblickbar helhet – så som tiden annars så sällan gör. Det är ett verk man kunde titta på hur länge som helst. Varje tidsskärva har sin egen harmoni och överallt finns det detaljer att upptäcka.

Serien ”Världens gränser” är utställningens andra större helhet. Den består av sexton par små målningar, en övre svartvit i tusch och en nedre i färg. De övre målningarna bildar tillsammans ett panorama över ett skogslandskap, medan de nedre är magiskt färgade ögonblicksbilder från samma platser. Kontrasten mellan de övre och de nedre målningarna är stor. Tuschmålningarna framstår nästan som mekaniska kopior bredvid sina färgsprakande kolleger. Samtidigt saknar färgbilderna koppling till varandra, medan de svartvita hänger ihop. Det bäddar för en lurig läsning, där verket både kan och inte kan ses som en enda sammanhängande bild.

De andra verken i utställningen är små målningar arrangerade i diptyker, triptyker eller korta serier. En del fristående verk finns också med och de har en lyrisk tyngd som många av seriearbetena saknar. Till exempel ”Vintern minns inte ditt namn” känns underligt betydelsefull i sin bleka ensamhet. I serierna riskerar målningarna emellanåt att reduceras till element i en språklig ekvation. De monokroma tuschmålningarna är speciellt utsatta, kanske för att det prydliga svartvita bildspråket så starkt påminner som vetenskapliga illustrationer och andra objektiva avbildningar.

Att arrangera motiv i serier är ändå en intressant aspekt av Reuters arbete. Det går igen både i de stora mosaikverken och i behandlingen av de mindre målningarna. Serieformen är som en inramning som tillskriver bilden betydelse. Det är en attityd som speglar konstnärens sätt att arbeta i stort: att avgränsa fragment, ge dem namn och nya betydelser. Grundkänslan av ordning gör både verken och utställningen lätt att ta till sig. Det finns ett system att luta sig tillbaka mot, vilket är en trevlig känsla också när man inte förstår själva logiken. Men talande är också att magin äger rum först när verken lyckas smita ut ur sina ramar, och överrösta både sitt namn och sin placering.

Helt i sin egen klass är ”Två fönster”, där inga ramar och inga mellanrum håller verklighetens olika fasetter från varandra.

 

Emma Rönnholm

 

Katarina Reuter: Målningar.
Galleria Ama, Rikhardsgatan 1, Helsingfors. Till 23.2.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.