I Magnus William-Olssons diktsamling Homullus Absconditus slickar sig diktjaget fram till den dolda människan med våldsam språklig säkerhet. 

”Jag tror på kroppen, den döda, den levande / Jag tror på dikten, som är kroppens kropp” säger Magnus William-Olssons diktjag i en vers i den allra sista dikten i samlingen Homullus Absconditus. Och det är precis vad läsaren just fått sig till livs.

Poeten, översättaren, redaktören, seminarieledaren, essäisten och kritikern Magnus William-Olsson är en centralgestalt i den samtida svenska poesin. Till och med en av dem som i sin frustande aktivitet känns direkt oundgängliga. Som poet lyfter han ofta in sina bisysslor och tvingar med sig läsaren på en bildningsresa som alltid börjar i antiken och tar en repa via Ekelöf. Homullus Absconditus är inget undantag, och dikterna kryllar av dolda, halvsynliga och öppet redovisade referenser. Sapfo-fragment på grekiska kan vara förhållandevis irriterande inslag i en samtida dikt, men för den kropp som William-Olssons diktjag släpar runt i världen, är det lika naturligt att kisa mot grekiska fraser som mot medelhavets blödande sol. Men det är när han lämnar poesiaktivisten på hyllan och lämnar fältet fritt för poeten som William-Olsson är som bäst.

Homullus Absconditus skulle kunna beskrivas som en förstudie till den sena diktsamling som alla poeter som får uppleva sin ålderdom skriver – andäktigt medvetna om existensens slutgiltiga bräcklighet och fyllda av en bitterljuv smärta inför den förestående förmultningen och den skönhet som livet envetet och nästan ondskefullt kastar över oss in i det sista, om vi bara inte sluter ögonen i förtid. Men William-Olsson är inte halvdöd, han är bara medelålders och gör ännu ett avstamp. Skuggorna är där, kroppen som börjar förändras också. Men han är inte resignerad och tillbakablickande. Snarare tvärtom. Här finns frustande lust och mängder av kropp. Fasta skinkor, lena fingrar och metervis av känsliga tungor. Som om han med sin våldsamma språkliga säkerhet slickade sig fram till den dolda människa som bokens titel talar om. Genom att ta tag i sexualiteten, två (eller flera) kroppars förenande, och den direkt fysiska förnimmelsen håller sig diktjaget kvar i en verklighet som människa, bland människor.

William-Olsson söker en sanning i det motsägelsefulla och tillåter sitt diktjag att vara flera. Som mest fängslande blir dikten när diktjaget surfar fram på en behaglig obestämbarhet, där föremålet för den flammande åtrån oproblematiskt glider från kön till kön, och där det påtagliga i akten bara blir en symbol för en allmänsklig ensamhet som bara är ett faktum att lakoniskt förklara med ett charmigt leende och ingenting att beklaga: ”Jag tänker: den där människan förstår överhuvudtaget ingenting av mig. Det // är en tröst, eller hur? Det att vi åtminstone ska dö oförstådda, ouppdagade // i vår fulla möjlighet!”

Jag skulle möjligen önska att den dolda människa som William-Olsson som avslutning slickar fram vore lite intressantare än bara ytterligare en smått åldrande kulturman med en preferens för strypsex och fantasier om den stympade Filomela. Men det är klart, en nyans av Magnus William-Olsson är nog, åtminstone rent litterärt, fortfarande att föredra framom Femtio nyanser av honom.

 

Sebastian Johans

 

Magnus William-Olsson: Homullus Absconditus. Wahlström & Widstrand, 2013.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.