Anna Simberg är författare
Jag såg Kvinna till salu på Svenska Teatern, rekommenderas för alla. I synnerhet för personer som har en positiv inställning till porr och sexköp. Och till alla som anser att det inte angår dem.
Rekommenderar också alla att stå en stund i hörnet av Flemingsgatan och Alexis Kivigatan. Följ med trafiken av bilar som stannar, tar upp en kvinna, kör längst in i gränden, vänder tillbaka efter en kvart, släpper ut kvinnan och kör därifrån. Hon är då femtio euro rikare, minus det hennes ”beskyddare” tar, och kladdig nånstans. Kanske har hon en flaska vatten att skölja munnen med, kanske inte, men nu stannar nästa bil, hon kliver upp i det höga långtradarförarsätet och har så att säga ”häcken full” en stund framöver. Snart har hon förtjänat nån tia till. Men det här angår ju inte oss, eller hur?
Pjäsen berättar om fysiskt våld, psykiskt våld och ren stöld. Mycket lite om gammaldags sexköp, där den affärsinriktade, finländska horan försörjer sig under en del av sitt liv, genom att ta emot ett antal ensamma, finländska män per dag, för en stunds ofarlig sexkontakt, och kanske kan ta sig en kopp kaffe mellan kunderna. Den sortens horor finns knappt längre. Horan har förändrats.
Tydligen har kunden också förändrats. Nu är det minst lika ofta förnedring som gäller. Sanslös misshandel är tidens melodi. Ekonomiskt välbeställda, socialt ansedda, medelålders män, som blandat ihop sex och våld, betalar för ett aggressionsutbrott med påföljande utlösning, enligt modell från hardcore porr. Så här långt är det en helt laglig buissness, mellan en kund och en frivillig hora, säger Finlands lag. Trots att han betalar en struntsumma för att misshandla en utländsk kvinna, med falskt pass, från fattiga omständigheter, som själv får en minimal del av pengen, när ”beskyddaren” tagit sitt.
Också ”beskyddaren” har förändrats, han beskyddar inte längre sin hora mot våld. Det var väl en av hans viktigaste funktion förr? Han skor sig nu på våldet. Det passar honom också bra att hans hora är livrädd, för då gör hon inget motstånd, och vågar inte vittna emot honom. Hon slutar tänka på ett liv efter detta, betalar bara av på ”skulden” till honom, precis så länge han vill.
Jag gråter inombords när jag tänker på att det här pågår hela tiden i Helsingfors. Att de här fattiga kvinnorna, som tvingats ”söka jobb” i det fina, rena, rika, civiliserade Finland, ska förlora alla sina illusioner om livet, just här hos oss. Hur kan de återfå sin oskuld, börja tro på en framtid, för sig och den fattiga familj de skickar hem sina hårt förvärvade småpengar till? Om de alls har en framtid, om de inte är nedsmittade av dödliga sjukdomar, och misshandlade så illa att deras liv är slut.
Angår det oss? Kan vi göra nånting för att återfå vår oskuld? Kriminalisera sexköp, tror jag är enda vägen. Säga stopp, det här är inte tillåtet i Finland!
Kvinna till salu spelas till den 12.4. Tack alla ni som gjort den!
Anna Simberg
