Det osynliga monstret – Tre år efter Fukushima

av Angela Oker-Blom

– Att komma till Japan är som att komma in i ett hus där man vet att det finns ett monster, säger författaren Pirkko Lindberg som nyligen återvänt från Japan där hon samlade material till en bok om den fortfarande pågående kärnkraftskatastrofen. 

Pirkko Lindberg har nyligen återvänt från en drygt två månader lång resa runt Japan från Hokkaido i norr till Okinawa i söder. Syftet med resan var att samla material till en bok om den fortfarande pågående kärnkraftskatastrofen med fokus på människan och hur det är att leva med ett ständigt hot.

– Att komma till Japan är som att komma in i ett hus där man vet att det finns ett monster, säger Pirkko Lindberg när vi träffas på Kabelfabriken för en intervju.

– Det är ett monster som andas och är aktivt, men osynligt och omöjligt att tillintetgöra. Det enda alternativet är att lära sig leva med det. Kamakura, där jag inledde min resa är som farstun till huset – rätt så tryggt. Grannkommunen Yokohama har fått mycket nedfall. Det radioaktiva nedfallet har kommit fläckvis, därför varierar strålningen från plats till plats. Om man inte har en geigermätare finns det inget sätt att avgöra var det är säkert eller hälsovådligt att vistas. Fukushima pyser fortfarande radioaktiv ånga och läcker radioaktivt vatten i havet. Snö och regn är illa. Man är hela tiden medveten om det. Hela Japan har blivit påverkat.

Under rundresan upplevde Lindberg fem jordbävningar och strax efter ankomsten en taifun.

– Min första tanken var: hur inverkar en taifun på det redan skadade kärnkraftverket, berättar hon.

– Byggnaden med förvaringsbassänger för använda bränslestavar, Unit 4, skadades illa vid kärnkraftsolyckan, lutar och lär sjunka. Att flytta bränslestavarna är ett riskfyllt projekt och beräknas ta upp till ett år i anspråk. Ingen vet exakt vart det använda kärnbränslet flyttas. Allt är höljt i dunkel. Om man inte hör något, om inget skrivs, får man intrycket att problemet inte existerar. Genom att mörklägga information invaggas människorna i en falsk trygghet. Om något händer får folk inte veta om det – ifall inte någon modig visselblåsare läcker information.

En ny lag som redan blivit godkänd träder i kraft senare i år. Den kommer att försämra insynen ytterligare. Att snoka i Tokyo Electric Power Companys, Tepcos, ärenden kan leda till fängelsestraff. Det betyder att grävande journalistik blir straffbart.

 

Fredstälten i Tokyo

Under resan intervjuade Lindberg flera flyktingar från Fukushima.

– Tre år efter kärnkraftsolyckan var de fortfarande traumatiserade, rotlösa och sörjde sina förlorade liv. Familjen Takada som jag träffade i Chiba hade flytt från Minamisoma. Föräldrarna och de fyra barnen bodde ihopträngda i en minimal bostad. Trots häftiga strålvärden tog det en hel vecka innan de lyckades komma bort från den farliga zonen. Nu gick barnen på regelbundna sköldkörtelkontroller. Man vet om flera fall av sköldkörtelcancer hos barn och oron är stor. Mamman var gravid med yngsta dottern när olyckan skedde. Hon berättade att hon grät om kvällarna när hon tänkte på Stilla havet. Numera får de besöka sitt hus. Man påstår att där är tryggt och att de skulle kunna återvända, men de vågar inte.

Lindberg berättar att antikärnkraftsaktivister reste två fredstält utanför Handels- och industriministeriet i centrum av Tokyo i september 2011, för att påminna regeringen om kravet på att kärnkraften i Japan bör avvecklas. I början samlades där tiotusentals demonstranter. Nu kommer en liten kärngrupp regelbundet en gång i veckan. De har blivit anfallna och bortdrivna av både polisen och nynazister, men alltid kommit tillbaka. Nu har polisen gett upp och låter dem stanna.

Kameya-san, en pensionerad kvinna som jag träffade i fredstältet, bodde med sin man i den lilla staden Futaba nära Daiichi-kraftverken när tsunamin kom. De fick order om att omedelbart åka därifrån utan att hinna ta någonting med sig. Det var full vinter, iskallt och mycket snö. Första natten måste de övernatta i bilen. I Tokyo återförenades de med barn och barnbarn, fick ett litet stöd och hjälp att hitta ett hem. Det hus de tvingades lämna och aldrig har återsett är idag totalt värdelöst. I fyrtio år hade de byggt upp sitt liv i Futaba och på en halv minut var allt borta.

– Men Kameya-san sade att hon aldrig ger upp. Om hon fick bestämma skulle tälten stå kvar för evigt.

Pensionärsparet Iwakura som flydde västerut till Kitakata, hade liknande erfarenheter av det oerhörda kaos som rådde efter katastrofen.

– De försökte fly till Hokkaido men kom aldrig över sundet. Det var omöjligt att få bensin, vägarna var blockerade, det rådde panik.

Det fanns ingen klar evakueringsplan för en stor kärnkraftsolycka, det var ju något som inte skulle kunna ske.

 

Business med förorenad jord

På båten till Iwaishima i sydöstra Japan träffade Pirkko Lindberg Naoki-san, som liksom hon kommit för att se de legendariska motståndarna som i trettio år med framgång försvarat sin ö mot ett kärnkraftsbolag. Han berättade om sin hustru, barnträdgårdslärarinna i Chiba, som fick nog när de beordrades gräva bort tio centimeter av markens ytlager från gården där barnen lekte. Efteråt strålade marken fortfarande lika mycket. Nu bor han med sin hustru på ön Kyushu.

– Jag såg massor av människor som grävde upp jord och fyllde plastpåsar, som sedan sprids ut över hela Japan, berättar Lindberg.

I Tokyo blev hon upplyst av Hajime Matsukobo på Citizens Nuclear Informationcenter om hur omöjligt det är att rengöra marken. Fast man gräver bort ett tio centimeter tjockt jordlager på en femtio meters radie kring huset, så står ändå den täta skogen där och strålar, omöjlig att sanera. Det ryktas också om att Jakuzan, maffian, är inblandad i jordsaneringsbusinessen.

– I Okinawa frågade jag om de också tar emot förorenad jord. Naturligtvis tvingas vi göra det, fick jag till svar! I Kyoto har man bränt förorenad jord liksom på många andra orter. Då måste man betänka att till exempel plutonium 239 har en halveringstid på 24 000 år och cesium 137 halveras på 30 år. En amerikansk professor jag stötte på såg inget hopp ifråga om avfallsproblemet.

Att vädja till solidaritetskänslan förvärrar bara situationen, menar Lindberg. Katastrofområdet borde spärras av för all framtid. Ett extremt exempel är solidaritetsföreningen som gått in för att äta maten som kommer från Fukushima. Den innehåller höga strålvärden, men man får köpa den billigare.

Det är höjden av mänsklig absurditet, säger Lindberg.

 

Strålande mat

I Ogawamachi, två timmars tågresa norrut från Tokyo, besökte Lindberg en ekologisk gård där hon arbetade 1990. Gården hade fått pris av kejsaren och nu var hela dalen runtomkring full av ekologiska odlingar.

– ”Du tycker säkert att det är galenskap att fortsätta att odla här, men vi har ju ingenstans att ta vägen”, var en allmän kommentar bland bönderna jag intervjuade, berättar hon.

– Deras hus och åkrar var osäljbara. De flesta var skarpt emot kärnkraft och rasande över statsminister Abes planer på att nystarta kärnkraftverk. Det förra försöket annullerades på grund av de starka protesterna.

Maten är ett stort problem, strålningshotet kan finnas var som helst. Det sorgliga är att det är basvarorna ris, soja och svamp som är de mest förorenade.

– På resan längs Stillahavskusten körde min guide och jag genom övergivna byar och småstäder. När vi satte ner geigermätaren i Itate formligen ylade den. I Koriyama nära Fukushima Daiichi fick vi en chock när vi mätte strålningsvärdena. Barnen i området får fortfarande inte leka utomhus. De skickas i stället på veckolånga resor till tryggare orter. I en skola såg jag en hemgjord strålningsbarrikad gjord av vattenflaskor uppradade mot fönstret, berättar Lindberg och fortsätter:

– Att komma till tals med fiskarna vid kusten var nästan omöjligt, det var alltför känsligt. Medan jag var i Japan började man i Tokyo igen sälja fisk från Fukushima. Myndigheterna påstod att den var ren, men vem kontrollerar, och vem kontrollerar kontrollörerna?

Hon säger att man kan se en splittring inom familjerna. Föräldrarna och den äldre generationen äter lokalt producerad mat, men till barnen försöker man skaffa mat från annat håll.

– Vattnet är en prekär fråga, ingen vet om det är tryggt. De flesta har slutat tänka på farorna för de orkar helt enkelt inte längre. Till slut låtsas man som ingenting. Och det är barnen som tar värst skada. Att sedan ha mage att säga att kärnkraften är billig och ren är en oförskämdhet mot sanningen.

Lindberg berättar om en bonde som har vägrat lämna det förbjudna området och fortfarande bor kvar i Minamisoma.

– När jag besökte honom betade hans cirka sextio kor ute på en äng och man kunde se att de hade hudproblem. Många av dem hade fått dödfödda kalvar. Bonden protesterade genom att hänga upp kokranier på staketstolparna med texten ”Nej till kärnkraft” målad på pannbenen. Han var fast besluten att stanna kvar som en levande symbol och ett varnande exempel på hur fruktansvärd kärnkraften är.

 

Hangarfartyget Reagan

Charles Bonner hör till ett advokatteam som representerar 79 unga veteraner (i åldern 20-23 år) från det amerikanska hangarfartyget USS Ronald Reagan som deltog i den humanitära hjälpaktionen strax efter tsunamin. Fartyget låg bara en sjömil från kusten när den radioaktiva plymen från tre härdsmältor och fyra explosioner i Fukushima-kraftverken nådde det. Man använde avsaltat havsvatten både som dricks- och tvättvatten ombord. Efter olyckan förvägrades det radioaktivt kontaminerade fartyget tillträde till hamnar i Japan, Korea och Guam. Efter två och en halv månad till sjöss fick fartyget äntligen tillstånd att gå iland i Thailand.

Kollektivåtalet som väcktes mot Tepco i den federala domstolen i San Diego den 6 februari i år, ställer krav på en miljard dollar för de hälsoproblem som veteranerna drabbats av – bland annat leukemi, sköldkörtel-, testikel- och andra former av cancer, hjärntumörer, blindhet och gynekologiska sjukdomar. Ett barn till en av marinsoldaterna har fötts med svåra genetiska defekter. Ytterligare 70 000 amerikaner som eventuellt blivit utsatta för radioaktivitet har getts rätt att ansluta sig.

Tepco har medgett att de undervärderat strålningen med en faktor av fem. Dåvarande premiärministern Naoto Kan har under en presskonferens bekräftat att den första härdsmältan inträffade fem timmar efter tsunamin.

Detta visar, enligt Bonner, att Tepco och den japanska regeringen kände till härdsmältorna och de livsfarliga utsläppen men valde att mörklägga informationen.

Det sextiofem sidor långa åtalet innehåller flera fall av försumlighet, så som utplanandet av en naturlig strandvall för att spara på pumpningskostnaderna samt andra ödesdigra inbesparingar. Tepco beskylls även för vanskötsel och för att använda och utnyttja outbildad personal.

Bonner säger i ett radioprogram att man i Japan är glada över att åtal väckts och att man ser fram emot processen som kan riva ner den täta dimridå som sänkts över kärnkraftsolyckan och dess följder.

 

Text Angela Oker-Blom

2 kommentarer

Anne-Lie Florence Gyllbäck 23 februari, 2015 - 15:03

LÄS NU!

Reply
Anne-Lie Florence Gyllbäck 23 februari, 2015 - 15:04

LÄS NU

Reply

Lämna en kommentar