Barns utsatthet vid skilsmässor, mobbning och utanförskap är skickligt integrerade i Wasa Teaters uppdatering av klassikersagan Askungen, skriver Carita Nyström.
En flicka mister sin mor och fadern gifter om sig. Då får hon en elak styvmor och två ogina styvsystrar på halsen. Den klassiska sagan om Askungen är en folksaga med mycket gamla anor och den har berättats runtom i världen. En borttappad sko spelar alltid en central roll. Den version vi vanligen har hört eller läst, baserar sig på bröderna Grimms tolkning från 1800-talet.
Pipsa Lonka är för mig en ny bekantskap, men efter att ha sett Wasa Teaters föreställning Askungen – aska och fjädrar inser jag att vi här har en angelägen och kreativ dramatiker. Hon har skrivit flera pjäser, som hon också prisbelönats för. Lonkas Askungen-pjäs har översatts av Wasa Teaters dramaturg Marit Berndtsson, en fin översättardebut.
Omtolkningar av gamla sagor har gjorts förut, och ”moderniseringar” kan gå verkligt fel. Lonkas omskrivning av Askungen känns däremot både aktuell och trogen förlagan. Agneta Lindroos kreativa regi, en visuellt förförisk scenografi och fantasifulla dräkter av Nina Silfverberg samt inte minst – skickligt akrobatiska aktörer, skolade i fysisk teater borgar för att resultatet blir en fullträff! Föreställningen är njutbar för alla åldrar.
Nutidsproblematiken med barns utsatthet vid skilsmässor, mobbning och utanförskap är skickligt integrerad i sagostrukturen. Inte en tillstymmelse till pekpinnar syns. Sagan behåller sin form och utveckling samt sina övernaturliga element. Jag såg Askungen tillsammans med en annan vuxen, men publiken bestod premiärkvällen till största delen av barn, som andlöst följde med i handlingen. Ivriga kommentarer hördes efteråt. Deras upplevelse var tydligen mycket stark. Som alla goda sagor talar Askungen både till barn och vuxna.
Sagans gestalter byggs upp av sceniska kontraster. Askungen i Carla Fris milda gestaltning är just så rar som man kan förvänta sig. Men Lonkas version ger henne en större komplexitet. Och man känner lättnad när hon äntligen sätter ner foten och säger stopp till den tyranni hon utsätts för. Längre tid tar det innan den lite veliga pappan (Jonas Bergqvist) ställer upp för sin kujonerade dotter. Styvmodern gestaltas groteskt av suveräna Carola Sarén, medan styvsystrarna (Julia Johansson och underbara Tuuli Heinonen) framställs som ganska korkade och humoristiskt clownaktiga. Akrobatiken spelar för dem en viktig roll i gestaltningen.
Fåglarna (Josefin Karlsson, Elin Smedlund och Isabell Ström) är Askungens hjälpare i stället för sagans goda fé. I sin koreografi förkroppsligar de pjäsens fjädersymbolik graciöst dansant. Deras och Askungens relation upplever jag som en uppmaning till vänskap med naturen. Naturen ger dig då gåvor tillbaka.
Den vattenklara prinsen (Johan Aspelin) är inte alls så vattenklar utan får här några androgyna drag som gör honom mer intressant än sagans prins. Trubbel med pappa kungen (Jonas Bergqvist) och osäkerhet kring vad han vill med sitt liv placerar honom – trots den sagolika dräkten – i nutid.
Sagor gör än idag gott åt oss, särskilt om de som i denna tappning kryddas med lite ambivalens kring de problem vi upplever i dagens värld. Sagan ger oss tillträde till tidlöshetens rum.
Carita Nyström
Askungen – Aska och fjädrar. Text: Pipsa Lonka efter bröderna Grimm. Översättning: Marit Berndtson. Regi: Agneta Lindroos. Scenografi: Nina Silfverberg och Agneta Lindroos. Kostym: Nina Silfverberg. Koreografi: Agneta Lindroos, Josefin Karlsson, Elin Smedlund, Isabell Ström. Ljus: Tobias Lönnqvist. Ljus: Stefan Backas och Agneta Lindroos. Mask- och frisyrplanering, huvudbonader: Anna Vesterback. Inspicient: Mårten Backman. I rollerna: Carla Fri, Julia Johansson, Susanne Marins, Jonas Bergqvist, Carola Sarén, Tuuli Heinonen, Johan Aspelin, Josefin Karlsson, Elin Smedlund, Isabell Ström.
