I ljuset är trädet rotat av Kristin Olsoni och Tiina Lindfors leds vi med teaterns och dansens hjälp in i filosofen Simone Weils värld, i en föreställning där varje bit sitter som den ska, skriver Bianca Gräsbeck.
En efter en tar de sig ut genom lastluckan och ner för landgången, omtumlade, vilsna, stumma, ensamma. Anonyma, märkta av den avhumanisering deras situation försatt dem i. Flyktingar någonstans i världen, utstötta, förföljda människor, nu eller då egalt men aldrig mindre fel. En symbol som leder oss in i Simone Weils värld, så som den gestaltas i pjäsen I ljuset är trädet rotat, skriven och regisserad av Kristin Olsoni och, eftersom huvudpersonen ”måste dansas”, förverkligad tillsammans med Tiina Lindfors vid dansteatern Eri. Medverkande är skådespelarna Janina Berman och Rabbe Smedlund och hela Eri-ensemblen.
Varför ”måste dansas”? Frågan för rakt in i det jag ser som centralt både för det angelägna företaget att i dag lyfta fram Weil och för det innehåll som lyfts fram: Weil var en filosof vars resonemang omfattade politik, religion, kultur, moral, ja allt det mänskliga, och präglades av en omutlig ärlighet inför både henne själv och de olika etablissemangen. Hon har kallats mystiker, antagligen med anledning av sitt sökande efter den ultimata sanningen också i uråldrig österländsk visdom. Hennes medkänsla för de utsatta var enorm och smärtsam. Hon led av de inkonsekvenser som lett världen vilse och gett upphov till en orättvisa som i alldeles för stor utsträckning degraderat människor till vad som kunde liknas vid boskap – kännetecknad av stumhet och anonymitet.
Det är detta med medkänslan, compassion, som Olsoni alldeles speciellt velat lyfta fram, varande en bristvara också i dagens värld där konsumism och materialism nått obegripliga höjder (och som man får vara glad att Weil inte behövde uppleva…). För att verkligen, på djupet, nå fram med ett budskap gör man väl i att rikta det till hjärtat på dess väg till hjärnan, med en poesi som svårligen kan gestaltas med ett språk – här en kombination av läsningarnas andligt-intellektuella budskap och dansens visuella-emotionella skönhet.
Dynamiskt välfungerande
Pjäsens konkreta här och nu är Weils föräldrar vid deras återkomst till Paris efter sin landsflykt i USA under andra världskriget. Ur den stora kofferten de burit med sig väller anteckningsböcker, scrap-books, brev som visar sig vara dotterns skriftliga kvarlåtenskap. Föräldrarna läser och förundras, känner igen, förfäras, samvetsömmar, kommenterar och ger publiken en glimt av en människa, vars längtan efter sanningen var okuvlig, vars tanke var djup och klar, klarsyn fascinerande, nästan skrämmande i sin omutlighet och som fötts med en sällsam och sällsynt känsla för rättvisa och empati, vilka hon uthålligt omsatte också i gärningar.
Läsningarna öppnar mot andra verkligheter, sådana som orden bara kan antyda. Verkligheter som behöver bilder, stämningar, kroppsliga uttryck för att bli verkliga, riktiga. Tankar – och tanke. Lidande och medlidande. Längtan, sökande, tvivel. Själens urbehov glädjen. Medvetandeplan vilkas språk svårligen kan tolkas och förmedlas med andra medel än dansens, som understryker det abstrakta och emotionella i de lästa orden som på ett osannolikt sätt fyller luften föreställningen igenom.
Vid tidpunkten för pjäsens här och nu hade Weil, vid 34 års ålder, gått över till den andra sidan, men är starkt närvarande, placerad så att man kunde tänka på idealisering. Hon lever emellertid med i sammanhangen på ett sätt som motsäger all sådan, hon är på ett eget plan bara. Att förankra hennes tankar i läsningen i föräldrarnas kök och ge dem fysisk gestalt i ett som det känns intill beläget rum vars dimensioner de dansande, ljusspelet och rekvisitan gör drömlikt dynamiskt, är ett genialt svar på en angelägen utmaning. Dessutom – något som känns nästan som ett överflödigt tillägg i sammanhanget – fungerar allt nästan skrämmande bra: de välsittande replikerna utväxlas med en medryckande och övertygande självklarhet, danspartierna sitter som de skall, musiken är förbluffande väl vald, ljusspelet effektfullt och scenkläderna känns rätta alltigenom.
Bianca Gräsbeck
Foto: Mati Kivekäs
I ljus är trädet rotat.
Manus och regi: Kristin Olsoni. Koreografi: Tiina Lindfors. Skådespelare: Rabbe Smedlund och Janina Berman. Dans: Dansteatern Eris ensemble. Dansteatern Eri, Universitetsgatan 7, Åbo.