Forskaren Harry Lunabba visar hur pojkar utgör en mångfacetterad kategori och hur pojkdom kan utspelas på flera olika sätt.
Det talas och skrivs mycket om pojkar just nu. Det heter att pojkar halkar efter flickor, att pojkar inte klarar sig i skolan och att pojkar är vilsna då många saknar manliga förebilder i sin uppväxtmiljö. De som är bekymrade menar att det pågår en pojkkris. Vissa hävdar dessutom att det är inte bara pojkar som är i kris, utan att hela ungdomen håller på att förfalla i brist på tillräckligt föräldraskap, resurser och vuxet ansvar. Oron för de unga eller pratet om pojkkrisen är ändå inget nytt fenomen. Som sociologen Sara Delamont skriver i en artikel så har den omdiskuterade pojkkrisen funnits lika länge som massutbildningen.
Det metodologiska angreppsätt som jag anammat i min etnografiska studie om pojkar i högstadieskolan – som sedermera blev min doktorsavhandling – bygger på så kallad modern barndomsforskning. Med modern barndomsforskning syftar jag på den forskning om barn och barndom som under 1960-talet inleddes inom historieforskningen av Philip Aries och som under 1980-talet vidareutvecklades både inom historieforskningen och inom socialvetenskaperna. Viktiga pionjärer för den moderna barndomsforskningen är förutom Aries bland annat William Corsaro, Linda Pollock och Viviana Zelizer.
Där den traditionella barndomsvetenskapens fokus i första hand legat på barns psykologiska utveckling, ligger fokus i den moderna barndomsforskningen på barnens sociala liv och sociala vilkor. Den moderna barndomsfilosofin bygger på två grundteser. Den första är att barndomen är föremål för sociala konstruktioner. Hur barn uppfattas eller vad som betecknas som naturlig eller normal barndom varierar inom ramen för olika historiska eller kontextuella sammanhang. Synsättet möjliggör en nyanserad analys av hur till exempel oron för barn, unga eller pojkar har utvecklats genom tiderna. Föräldrar och vuxna har alltid varit bekymrade över den yngre generationen, men tematiken i oron har varierat. I modern tid har man oroat sig över rock- eller punkmusik, örhängen, rullbrädor och serietidningar. Allteftersom orsakerna till oron banaliserats har de ersatts av nya orosmoment, så som sex- eller våldspräglade medier, internet, sociala medier och datorspel. Vid sidan av detta utvecklas och förändras också förväntningarna på barnen. Jag lärde mig läsa i skolan som sjuåring, medan mina söner torde behärska grunderna för läsning senast i förskolan. Vi är många föräldrar som idag får uppleva hur våra barn inte klarar fyraårsgranskningen, och som hänvisas till en obligatorisk mångprofessionell utvärdering. Barnnormerna förnyas och förändras liksom förväntningarna på vad som är normal barndom eller normalt föräldraskap.
Den andra tesen är att barn är att betrakta som sociala aktörer. Det här handlar dels om på vilket sätt barnen är delaktiga i hur den sociala verkligheten utformas, dels om antagandet att barnen själva kan bemästra sin sociala omgivning. Aktörsperspektivet har lyft fram barnens expertis i frågor som berör barns sociala liv. Detta nytänkande har varit revolutionerande ifråga om tonårspojkar, som traditionellt har uppfattats som oförmögna att föra seriösa samtal om någonting överhuvudtaget. Moderna studier visar att pojkar är kompetenta att framföra värdefulla synpunkter och diskutera svåra och emotionellt påfrestande frågor om de bemöts på rätt sätt. I Stephen Frosh, Ann Phoenix och Rob Pattmans intervjustudie med pojkar i åldern 11–14 år framgick det att pojkarna i stor utsträckning trivdes med att samtala om sitt liv med en vuxen, och att detta var något som de sällan hade fått uppleva.
* * *
Det är utgående från dessa två teser som jag närmat mig ”problemet med pojkar skolan”. För det första finns det skäl att vara medveten om att bilden av pojkproblematiken är föremål för sociala konstruktioner. Det finns och har funnits många orsaker till att oroa sig över pojkar. Att pojkar i medeltal klarar sig sämre i skolan och att pojkar tappar terräng inom utbildning på alla nivåer, är ett globalt och väldokumenterat faktum. Samtidigt förekommer det en tendens att göra grova och kategoriska generaliseringar då man drar alla pojkar (eller flickor) över en kam. En lite noggrannare granskning av såväl välfärdsstatistik som skolstatistik visar att de flesta elever (både flickor och pojkar) klarar sig bra eller hyfsat. Det finns flera flickor än pojkar i Pisatoppen. På motsvarande sätt finns det fler pojkar än flickor bland dem med de svagaste skolresultaten. Men flertalet pojkar klarar sig på motsvarande sätt som flertalet flickor. Skolan misslyckas inte med alla pojkar – inte ens med de flesta! Den som ser bortom Pisamedelvärden inser fort att pojkar placerar sig på alla olika nivåer – också i läsning. För en mera nyanserad framställning av skolproblematiken är det avgörande att skilja mellan populära konstruktioner av maskulinitet och faktiska tendenser inom den mångfacetterade kategorin maskuliniteter. Alltför ofta är det en viss typ av motsträvig maskulinitet som framställs som utgångspunkt för alla pojkar, inte minst i skoldebatten. Det handlar om en olycklig kategorisk generalisering som underbygger påståenden om att skolan misslyckats med (alla) pojkar eller att (alla) pojkar på grund av sitt biologiska väsen är missanpassade till den moderna skolan.
Ett aktörsperspektiv betonar att pojkarna besitter kompetens att delta i skoldebatten liksom i framställningen av den maskulina mångfalden. Pojkar behöver frigöras från ”pojkar är pojkar”-bortförklaringar och andra kategoriska framställningar som fråntar dem möjligheten att bli betraktade som något annat än typiska maskuliniteter. Emma Renold, som gjort etnografiska studier med pojkar i åldern 10–11, hävdar att två tredjedelar av de pojkar hon mötte under studien var ångestfyllda och uttryckte en känsla av hjälplöshet inför kravet att leva upp till eller stå emot dominerande maskulina ideal. En tredjedel av pojkarna i samma studie berättade att de blivit utsatta för mobbning på grund av att de ansågs avvika från det som betraktades som maskulinitetsideal. Hennes slutsats är att pojkdom kan levas ut på flera olika sätt, men hur man lever som pojke eller genom hurdana attribut pojkar identifierar sig, har konsekvenser för deras sociala liv i skolan. Pojkar med ett motsträvigt eller likgiltigt förhållningssätt till skolan har fortfarande hög status i högstadiet, medan plugghästar och utbildningsintresserade pojkar är tvungna att försvara sitt sätt att vara pojke. Det finns tecken som tyder på att maskulina normer håller på att luckras upp. Att bemästra förväntningarna handlar kanske inte längre om att vara värsting i stil med grabbarna i Paul Willis studie Fostran till lönearbete (1977), men pojkar måste fortsättningsvis passa sig för att inte bli betraktade som nördar.
* * *
Ambitionen för en etnografisk studie är att framställa en ”inifrån-beskrivning” av en social verklighet inom ramen för en viss kontext eller omgivning. Avsikten med min pojkstudie var att begripliggöra den konkreta vardagsverklighet som vuxna möter i högstadieskolan då de bemöter pojkar och pojkars problematik och behov av stöd. Jag hade som avsikt att analysera hur pojkars problematik och behov av stöd kommer till uttryck i den vardagliga verksamheten i ett klassrum. ”Att visa för människor hur det är på riktigt här innanför”, som Lena, elev i klass 9A i skolan jag kallar för Råberga grundskola, beskrev det då jag frågade henne hur hon uppfattade mina avsikter. Eftersom många människor utanför skolvärlden har starka åsikter och synpunkter om hur illa ställt det är med vår ungdom och våra skolor, ser jag det som speciellt viktigt att skoletnograferna studerar skolorna inifrån, och redogör för hur det är ställt – på riktigt.
Jag kom att betrakta klassrummet som en informativ domän, som möjliggör en mångfacetterad insyn i pojkars och elevers utmaningar och resurser. Elever presterar i klassrum, löser uppgifter och skriver prov. Presterandet i klassrummet är i många avseenden synligt för en deltagande betraktare. En stor del av undervisningen sker i växelverkan där eleverna deltar i diskussioner, svarar på frågor eller gör uppgifter tillsammans. I klassrummet utövas förutom formell utvärdering, också informellt jämförande av elevers prestationer. Framgångar eller misslyckanden i skolarbetet diskuteras bland eleverna och det är vanligt att elever jämför sina provresultat eller betyg med varandra. Klassrummet inrymmer också annan information än information om skolprestationer. Genom att iaktta klassrum kan man urskilja de populära eleverna från de ensamma. Sorg, vemod, ilska och glädje uttrycks med tydliga gester. Genom att delta i klassrumsverksamheten fick jag information om vilka som umgicks, vilka som var vänner och vilka som hade konflikter med varandra. Genom att iaktta vardagen i klassrummen fick jag också en uppfattning om vilka som rökte eller använde alkohol, eftersom veckoslutshändelser liksom livserfarenheter överlag ofta diskuterades öppet bland eleverna.
Utmaningen med klassrumsiakttagelser är att ett klassrum utgör en kontext som består av en unik sammansättning individer, och olika klassrum har olika slags sociala villkor. Det innebär att klassrumsiakttagelser är föremål för situationsbundna tolkningar. Även om problem i klassrummet kommer till uttryck på ett konkret sätt, uppfattas inte alla klassrumsproblem som ett problem utanför det enskilda klassrumssammanhanget. Jag fick också erfara hur klassrumsproblematiken kan variera i olika sammanhang – inte minst beroende på vem som stod i katedern. Ett centralt fokus i avhandlingen är just hur relationerna mellan vuxna och pojkar inverkar på hur pojkproblematiken kommer till uttryck, och hur enskilda pojkars behov av stöd uppmärksammas.
* * *
Relationsanalysen bygger på Thomas J. Scheffs teori om sociala band som han redogör för i boken Emotions, the social bond, and human reality (1997). I all enkelhet handlar teorin om att identifiera olika typer av sociala band som präglar mellanmänskligt samspel. Scheff definierar ett tryggt socialt band som ett tillstånd där det förekommer ömsesidig förståelse av parternas tankar, synpunkter och känslor. Otrygga relationer karakteriseras enligt teorin av antingen för lösa eller för spända band. Ett löst band kännetecknas av isolation, likgiltighet eller brist på ömsesidighet. Ett spänt band av ett konfliktartat eller otryggt interpersonellt tillstånd. Emotioner utgör en central beståndsdel i analysen. Olika typer av sociala band präglas av olika slags emotionella energier. Ett spänt band upplevs i regel som en negativ stämning, medan ett löst band präglas av avsaknad av emotionell intensitet. En trygg relation och ett fungerande samspel kännetecknas i regel av en positiv stämning, som dels bidrar till upplevelsen av konvergens i samspelet, dels till ett ömsesidigt intresse för att förstå varandra. I trygga relationer finns det förutsättningar att uppnå det som Scheff beskriver som samklang; korta stunder i det mellanmänskliga samspelet där man uppnår en djupare förståelse för varandra tankar, upplevelser och känslor. Begreppet samklang fångar in hur relationen mellan personer handlar om en ömsesidig process, där deltagande aktörer tillsammans omformar tonen i det sociala samspelet. Som ett resultat av analysen presenterar jag tre slags relationer mellan vuxna och pojkar som inte möjliggör ett tillstånd av samförstånd eller samklang.
* * *
Den första relationstypen utgörs av pojkar som man inte tar på allvar och syftar på pojkar som inte väcker förtvivlan eller sådana emotioner som är sammankopplade med emotioner som uppkommer när man upplever att det förekommer ett hjälpbehov. Pojkar som man inte tar på allvar är ett uttryck för den världsomfattande ”pojkar-är-pojkar-diskursen”. Diskursen syftar på uppfattningen att pojkars beteende är ett uttryck för typiska och naturliga pojkegenskaper. Att Joel, 15 år, under biologilektionerna sitter i den bakersta raden och för oväsen med sina kamrater, eller att Johannes, 14 år, går genom skolan utan att göra några läxor eller överhuvudtaget anstränga sig, är synliga företeelser men gav ändå inte upphov till insatser som skulle ha ändrat på pojkarnas sätt att vara i skolan. I vissa klassrum, som i matematikklassen, hade läraren vidtagit åtgärder med Joel och under vissa lektioner förekom arrangemang som gav bättre förutsättningar för Joel eller Johannes att klara av skolarbetet. Men i regel uppfattade man inte att den problematik som Joel och Johannes gav uttryck för, var något egentligt problem – i den bemärkelsen att problemet skulle ha mobiliserat någon form av interventioner eller stödinsatser. Joel hade ofta rollen som klassens clown och han var socialt utåtriktad och omtyckt både bland elever och vuxna. Det var lite roligt när Joel satt längst bak i klassen och skämtade och skrattade. Johannes hade inte samma clownroll men hans ointresse för skolan var något som sammankopplades med hans pojkväsen. Johannes likgiltighet tolkades som ett uttryck för vad han var, inte som ett problem som borde bemötas. Men samtidigt fanns det inget tvivel om att både Joel och Johannes underpresterade. De skulle ha haft potential för bättre framgång i skolan, vilket jag i Joels fall bevittnade i det klassrum där matematikläraren hade placerat Joel längst fram i klassen, och i Johannes fall där slöjdläraren ställde förväntningar och förhoppningar på honom. Men de flesta lärare förutsatte ingenting av pojkarna. Det var knappast någon som upplevde en känsla av förtvivlan då Johannes satt i klassen och gjorde ingenting eller när Joel skämtade bort en hel skoldag. Pojkar som man inte tar på allvar kan lätt uppfattas som pojkar med en bekymmerslös inställning till livet. Men man kan fråga sig: misslyckas vissa pojkar i skolan av den enkla anledningen att de vuxna tillåter det?
* * *
Det finns också pojkar som väcker negativa känslor (den andra relationstypen). Bemötandet präglas då i regel av tillrättavisningar, konfrontationer och i vissa fall uteslutning. Det har ofta framhållits hur lärarnas uppmärksamhet tenderar att i större utsträckning fokusera på högljudda pojkar än på tystlåtna flickor. Att extroverta pojkar tilldelas mera uppmärksamhet än introverta flickor kan betecknas som en grundläggande orättvisa och som ett uttryck för ojämställdhet i skolvardagen. Man kan samtidigt fråga sig i vilken utsträckning pojkar drar nytta av den uppmärksamhet de får om uppmärksamheten präglas av negativ energi? Man kan kanske tycka att det är bättre att bli utskälld, men ändå uppmärksammad, än att förbli osynlig och betydelselös i sin sociala omgivning. Men negativ uppmärksamhet kan också leda till uteslutningsmekanismer och/eller utdragna konflikter. Utmaningen med pojkar som väcker negativa känslor är att skilja mellan den problematik som påverkar klassen negativt och den problematik som pojkarna själva tampas med. Om bemötandet kommer till uttryck enbart i form av tillrättavisningar, konfrontationer eller uteslutning leder det troligen till ett ännu spändare band och en utdragen konflikt. Ett konstruktivt bemötande av de här pojkarnas egna stödbehov förutsätter att bandet eller relationen luckras upp, vilket i sin tur förutsätter en helt motsatt approach än den som avdelats pojkar som inte tas på allvar.
* * *
Utöver dessa två typer av relationer vill jag lyfta fram ytterligare en tredje typ av relation mellan pojkar och vuxna, en som kännetecknas av avsaknaden av emotionellt intensitet. Jag hävdar att det vid sidan av de extroverta pojkarna också finns pojkar som inte väcker känslor (den tredje relationstypen), som blir ouppmärksammade både i klassrummen och den pågående pojkdebatten. Ett centralt rön i den moderna pojkforskningen har varit att visa hur pojkar utgör en mångfacetterad kategori och hur pojkdom kan utspelas på flera olika sätt. Flera pojkforskare, som till exempel Emma Renold och Sarah Delamont, har poängterat behovet att lyfta fram de ”andra” pojkarna – de som tar avstånd från typiska maskulina kännetecken. Det finns skäl att uppmärksamma hur orättvist det är att man med hänvisning till biologiska eller sociala ”självklarheter” tillskriver pojkar typiska pojkegenskaper som har föga gemensamt med en stor mängd pojkar. De arttypiska pojkegenskaperna är som sagt inte nödvändigtvis utbredda egenskaper, utan populära konstruktioner. Vad jag vill lyfta fram i och med kategorin pojkar som inte väcker känslor är den grupp pojkar som varken kan betecknas som nämnvärt extroverta, hegemoniska eller annorlunda – pojkar mitt emellan – med hyfsade Pisaresultat, medelmåttiga skolbetyg, som varken ställer till det eller utmärker sig som hjältar. Den förhållandevis stora gruppen pojkar som kanske smygtrivs i skolan och vars sociala liv än så länge är relativt outforskat.
Harry Lunabba
Illustration: Jenny Lucander-Holm
