I Finland är tron på lagstiftningen som problemlösare stark. När ett samhälleligt problem identifieras försöker man oftast lösa det med hjälp av lagstiftning. Vi har alltså mycket lagstiftning, massor med lagar och paragrafer och vår nationella lagstiftning är relativt detaljerad och ingående.

Förutom de nationella lagarna och förordningarna är vi också bundna av EU:s regler och de internationella avtal som vi valt att skriva under och följa. Läran om normhierarki bestämmer sedan vilka paragrafer och regler som man skall följa när de emellanåt går stick i stäv och inte helt stämmer överens med varandra.

Mängden lagstiftning har två implikationer: för det första har vi ett omfattande lagstiftningsarbete. Vi stiftar mycket normer. Grovjobbet görs av tjänstemän på ministerienivå, med eller utan olika former av nätverk av sakkunniga som stöd. För det andra är det svårt att överblicka följderna av nya normer – dominoeffekten av nya regler blir otroligt långtgående och ibland hittar man inte alla brickor som faller.

Bland annat Statens revisionsverk påpekade redan 2013 (utredning 3/2013) att kvaliteten på finskt lagstifningsarbete bör bli bättre. I utredningen påpekade revisionsverket att överblick över lagstifningsarbetet på ministerienivå ofta saknas och att den rent tekniska kunskapen i hur man skriver lagar är dålig.

Inte nog med att vi har mycket lagar, vi har alltså också ganska dåliga lagar. Inte konsekvent, förstås, men emellanåt.

Ett område där jag tycker att lagstiftningsinkompetensen kombinerad med en nästan irrationell normiver får mycket onönskade konsekvenser är utlänningslagstiftningen. Finlands lagstiftning rörande utlänningar är speciellt utsatt för konsekvenserna av lagstiftningsinkompetens vill jag hävda. Detta på grund av ett antal faktorer:

För det första är utlänningsrätten ett område av lagstiftningen som är väldigt utsatt för politiska dragkamper. Därmed är lagstiftningsprojekten ofta ytterst politiskt styrda, och politiken får då gå före lagstiftningsteknik och -logik. Målsättningarna kan vara politiskt klara, men mycket svåra att genomföra i konsekvent och rationell lagstiftning.

För det andra är det få tjänstemän som har stenkoll på hela området av utlänningsrätt. Det utexamineras väldigt få jurister med utlänningsrätt som specialområde, och de som arbetar med frågan specialiserar sig snabbt på någon sektor. När resurser sparas är det också svårt att få till stånd team från olika ministerier som tillsammans skulle arbeta med samma projekt ur olika synvinklar. Därmed är lagstiftningstekniken ofta enkelspårig och det är lätt hänt att missförstånd eller antaganden läggs till grund för lösningar utanför det egna expertområdet.

Dessa två faktorer leder till en tredje: emellanåt ser man att lagstiftningen på utlänningsrättens område innehåller agendor, som gömts mellan raderna i paragraftexten. Detta är möjligt om någon person i projektet har en klar vision om vad han eller hon vill få med, antingen på politisk grund eller annan, och om ingen annan har direkt översikt över de generella konsekvenserna av de ändringar som görs. I dylika fall är det upp till utomstående ”kontrollanter” att i utlåtandeskedet upptäcka vad som är i görningen.

Slutligen har utlänningar, invandrare, asylsökande, förvarstagna, människohandelsoffer eller näringsidkare från tredje länder sällan egna intressegrupper som direkt kunde föra deras talan i lagstiftningsarbetet. Man förlitar sig på mellanhänder för information om dessa gruppers behov. Som i allt arbete som innebär tolkning av kulturer är det inte alltid lätt att i arbetet med lagstiftning där kulturer möts få med alla aspekter och konsekvenser.

Kvalitativt bättre utlänningslagstiftning i Finland kräver fler generalister, mer överblick och framför allt öppenhet om vad det är man vill åstadkomma med de nya regler som stiftas.

Ida Sulin
är jurist

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.