Varför läsa essäsamlingar? För att insupa ny kunskap, för att bli underhållen, för att slås av träffsäkra formuleringar? Gärna alla tre antar jag. Och det måste handla om ämnen som intresserar en naturligtvis. Milan Kunderas Ett möte rör sig kring litteratur (Rabelais, Malaparte, France, några nyare författare och några gamla tjecker), musik (Beethoven, Xenakis, Janáček) och konst (Bacon). Kunderas minnen flätar sig över sidorna och möten sker med konstverk och människor – i påfallande hög grad män. Låter det intressant? Ja, då är Ett möte ämnad för dig.
Boken går hårt ut med en givande dissekering av Francis Bacons måleri, och ett par underhållande aspekter om Dostojevskijs Idioten och Celines Från slott till slott. Lite småputtrigt fortsätter det, med några längre texter och flera korta. Allt hävdat med en gammal mans visdom, och en gammal mans visshet. Bland det mest givande i samlingen är den längre essän om Aimé Césaire, författare och politiker från Martinique, en del av världen där inblicken vanligen inte är så stor. Den essän tillsammans med de korta styckena om för mig okända författare som Guðbergur Bergsson, Marek Bienczyk och Juan Goytisolo är den stora behållningen i Ett möte.
Milan Kundera har vid sidan av sina romaner (Skämtet, Skrattet och glömskans bok, Varats olidliga lätthet) också skrivit ett antal essäböcker, senast Ridån (2007). Både i den och här står romankonsten och dess essens för en viktig ingrediens, något Kundera också ägnade en hel bok 1986. Det tycks viktigt för honom att ringa in romanens, och även andra konstuttrycks värde och särart, vilket ger essäerna ett lätt mossigt intryck. De nämnda namnen visar också på varifrån Kunderas idévärld härstammar och var den slutar – den börjar med Rabelais och slutar med modernismen. Det gränslösa, det postmoderna som kom därefter värjer han sig emot, och därför manifesteras gränser i hög grad. Bacons och Becketts estetik ses som slutpunkter, Philip Roth har nått en sexualitetsskildrandets gräns, där den är ”erövrad, kollektiv, banal” och så vidare.
Ens uppfattningar och smak hör ju naturligtvis tätt samman med ens generation, i Kunderas fall Pragvårsgenerationen, något som är grundläggande för referenserna och tonen i Ett möte: en personlig klangbotten med Europas historia som referensram. Exilen finns närvarande hela tiden, som ett minne, som ett sår. Generationskamrater och kollegor som Josef Škvorecký och Věra Linhartová (irriterande nog den enda kvinnan som lyfts fram av Kundera, och då inte ens i egenskap av den poet hon är) speglar detta, och även på andra sätt finns exilen närvarande med namn som Oscar Milosz, Curzio Malaparte, och nämnda Césaire, sådana som likt Kundera odlat utanförskap på olika sätt, och då gärna med politisk udd.
Kanske beror det bara på mig, men Ett möte präglas i något för hög grad av en irriterande gubbighet och svunna ideal. Men visst skriver Kundera också underhållande (genomgående), och visst finns en och annan riktigt träffsäker och tjusig formulering (fyra, fem stycken), som ibland också för den delen träffar en själv: ”konsten från vår halva av århundradet är nerskitad av en högljudd och ogenomtränglig pratsjuka som hindrar verket från att komma i omedelbar, icke medialiserad, icke i förväg tolkad kontakt med betraktaren (läsaren, åhöraren).” Touché, herr Kundera. Touché.
K.A.Andreas Holmström
Milan Kundera: Ett möte.
Bonniers 2014.
