I Tokyo kvittrar trafikljusen när det är grönt. Jag trodde först att det var min mobiltelefon som ringde, en för mig okänd fågel kvittrar då. Så trodde jag alla andra i Tokyo också hade fågelkvitter som ringsignal. Först sen insåg jag att inget stackatopipande skyndar på ens steg som här i Helsingfors. I Tokyo skickas man ut över korsningarna i Shinjuku och Shibuya – de där som brukar visas på teve när riktigt massivt storstadsliv ska illustreras – med naturens ljud i öronen.
Det finns i Tokyo en känsla av lugn, som en kärna av tystnad, trots trängseln och vimlet. Som en vän som besökte staden före mig sa: där finns inget trafikbuller. Där finns inte mycket människobuller heller. Första bästa lilla matställe man går in på visar sig vara en oas av ro där man kan slå sig ner i ett avskilt bås och med böljande jazzmusik i öronen inta sin nudelsoppa. (Det finns förvisso restauranger av annat slag också, så kallade izakayor, men till dem går man just för skränandets skull.) Och när tunnelbanetågen rullar in på stationerna plingar melodier fram som ur speldosor och väna kvinnoröster jollrar fram stationernas namn. De tevebilder man också brukar se av japaner som gungats till sömns på tunnelbanan har till en del sin förklaring i att förhållandena för sovande där gjorts drägliga.
Till en annan del har de förstås sin förklaring i att förhållandena där har alla förutsättningar att bli odrägliga. Tokyotrakten är världens folkrikaste storstadsområde med över 35 miljoner invånare. För att dessa inte ska pressas till det yttersta och löpa amok har man under århundradenas lopp varit nödd att utveckla en kultur som tar tillvara på alla små chanser som ges till återhämtning.
En sådan flera hundra år gammal tradition är den japanska teceremonin. Som den utövas ännu idag utvecklades den till stor del i början av 1500-talet i Kyotos tättbefolkade köpmanskvarter. Handelsmännen där hade varken tid eller råd att hålla sig med villor på landet dit de kunde dra sig tillbaka och njuta av naturens ro. I stället byggde de (ytterst) små tehus på sina bakgårdar. Med enkla medel – en kort stig av trampstenar, ett träd, en port, en grind – sökte man inge sina tegäster känslan av att ha lämnat stadens brus och nu närma sig en eremithydda i bergen. Man gjorde dygd av nödvändigheten och utvecklade en rustik estetik som såg skönheten i det enkla och slitna, skeva keramikskålar, en blomma i ett bamburör. Det fanns till och med ett särskilt uttryck för det man förväntades lämna utanför, ”shijin”, ”marknadens damm”, som dels syftade på en helt konkret smutsig miljö men också hade en överförd betydelse av andlig smitta.
Jag tänker att det i dag finns många – arkitekter och stadsplanerare och alla andra som bygger upp olika institutioner, sjukhus, skolor, parker, restauranger – som skulle ha mycket att hämta i den japanska (te)kulturen. Hur man med små medel på begränsat utrymme kan skapa rum som får en att känna att man ruskat av sig marknadens damm, och ställer in ens nervsystem på en stunds vila i off-mode.
Den finländska grenen av en av de japanska teceremoniskolorna, Urasenke, har förlagt sitt terum, inte på en bakgård i Kampen, utan ute på Sveaborg i själva fästningen. Att inreda ett rum för kontemplativ gästfrihet i en kasematt – jag har svårt att föreställa mig en mer poetisk symbol för mildhetens förmåga att upplösa det förstelnade. Det är utmärkt avkopplande att där gå in i det enkelt sköna rummet och ceremonielet och för en stund helt gå upp i den alltuppslukande sysselsättning det kan vara att tillreda eller dricka en kopp te.
Henrika Ringbom
är författare
