Det starkaste argumentet mot dödsstraffet är att det är ett uttryck för den totalitära staten och dess relation till individen, skriver Hans Karlsson i sin essä. I Japan, där han är bosatt sedan många år, stöder över 80 procent dödsstraffet och 46 personer har avrättats sedan 2007, enligt Amnesty.
Jag måste vara en av de få svenskar som har skakat galler i Japan. Egentligen var det en ganska komisk händelse. Ändå knyter den mig samman på något underligt vis, invändigt, med en av dom svartaste sidorna av Japan, ett land där jag levt i 25 år. I all sin futtighet väcker den här episoden min vrede och frustration gentemot den japanska statsapparaten. För jag måste leva med tanken på att jag varje år betalar skatt till en regim av det mest totalitära slag, både i det lilla och det stora.
***
Låt mig förklara. Det hände sig för ett par år sedan att jag en sen natt fick för mig att ringa till en kvinnlig bekant. Jag hade varit på en krogrunda i Kanda, en stadsdel i Tokyo, och timmen var sen. Jag insåg snabbt att det var för mycket oväsen på gatan runtomkring, och tog skydd i entrén till ett bostadshus, som stod öppen mot gatan. Samtalet blev långt. När vi äntligen lagt på fann jag utgången spärrad av ett kraftigt stålgaller. Ett par fåfänga ruskningar bekräftade hur obönhörligt ståndaktigt gallret var mot angrepp. Jag satt – eller snarare stod – bakom galler.
Efter otaliga mer eller mindre kreativa försök att ta mig ut insåg jag att jag måste ringa polisen. Sent om sider kom en patrullbil rullande in på gågatan utanför, och en ung konstapel klev ur. Han vandrade fram till gallret och blängde på mig med uppenbar misstänksamhet.
– Och vad gör du därinne då, om man får fråga?
Vänta nu, jag var inlåst och hade själv ringt på polisen! Hade inte väntat mig annat än en snabb och vänlig räddningsoperation. Nu var jag helt plötsligt misstänkt. Konstapeln lyssnade otåligt på min historia, och jag förklarade att jag inte märkt någon varning för att gallret skulle stängas. Tydligen signalerar en röst automatiskt att gallret är på väg ned, vid ett givet klockslag varje kväll. Konstapeln började förhöra mig på japanska, och använde några juridiska fackord som jag inte var bekant med. Han ringde så in en rapport till stationen – jag hörde hela samtalet – och han modifierade storyn till att jag inte begripit vad som hänt på grund av att ”jag inte klarade språket”. Genast var positionerna klara: det var fastighetsägaren och polisen mot mig. Dåliga odds. Konstapelns attityd och sätt att tala var smockfull av arrogans. Jag insåg nu vad man menar med uttrycket ”Skyldig tills motsatsen kan bevisas”. Detta är – enligt många kritiker – andemeningen i japanskt polisarbete, och i hela rättsväsendet. Japan kan stoltsera med ett osannolikt antal arresteringar som leder till en bekännelse och fällande dom (99 procent). Det var bara den insikten som hindrade mig från att göra ett verbalt utfall mot konstapeln. Jag såg mig själv naken på ett betonggolv, med ett rör i analen, och ett nummer som nytt tilltalsnamn – jag hade hört ryktena.
***
Vad som egentligen försiggår i förhörsrummen på Japans polisstationer kan ingen bevisa. Men vi vet att för vissa är det bara början på en mardröm. Ynkliga lilla jag kände mig trampad på av en arrogant byling. Hakamada Iwao, 78, tillbringade årtionden i förnedring och dödsfruktan insugen i samma maskineri. 48 år i japansk dödscell. Vad det innebär kan varken du eller jag föreställa oss. Hakamada var liksom jag skyldig tills han kunde bevisa motsatsen. Mitt ”bevis” var ett visitkort med namnet på ett fint universitet på vilket jag jobbade. Där slutade utredningen. Hakamada hade inga motbevis mot de anklagelser som lades fram mot honom av åklagarna, efter den bekännelse han tvingats avlägga. Denna kom efter nästan en månad av förhör, upp till 16 timmar i sträck, utan advokat, vatten eller toalettbesök, och under, enligt hans egna uppgifter, ett regn av sparkar och klubbslag. Det är väl det som fortfarande får mig att hysa agg mot min arroganta konstapel. Jag vet vad hans kompisar sysslar med.
***
Fälld för mord hamnade Hakamada i dödscellen, där han inväntade bödlarna i nästan ett halvt århundrade. Han är visst rekordhållare i Guiness rekordbok. I Japan får man ingen förvarning om när straffet kommer att verkställas. Alltså vaknade han upp varje morgon i ovisshet om det var dags för galgen just den dagen. Hur ofta måste han inte ha grubblat över vad som skulle hända då. Hemlighetsmakeriet kring avrättningarna i Japan är stort, men vi har ett visst hum om förloppet. Vid ett tillfälle sändes en bandinspelning av en avrättning ut i radio. Mitt bestående intryck var kören av buddhistiska präster, som brölade på sitt karakteristiska sätt medan man följde offret till galgen.
Det finns flera metoder för att knyta snaran kring offrets hals (ja, vi talar om människooffer här). Det är inte helt enkelt att få till knopen rätt, och det finns flera stilar och traditioner på området. Utgången är alltså inte garanterad. Man måste också beräkna fallets längd utifrån offrets kroppsvikt. Vid ”det långa fallet”, som den metod kallas som används av de flesta länder, slits huvudet av om offret faller för långt. Det försöker man undvika. Kan det vara städräkningen man oroar sig för? Ett för kort fall kan ofta leda till en lång dödskamp. Statistik har framkommit från Justitiedepartementet i Japan från 1940- och 1950-talen. Hängningarna tog i genomsnitt 14 minuter efter att falluckan öppnats till dödsögonblicket, och som längst 21 minuter. Variationen beror enligt docent Nagata Kenji, en expert på området vid Kansai universit, på att man inte lagt repet korrekt kring offrets hals. ”Jag tror samma förhållande kan gälla i dag”, sa han i en artikel i Japan Times (10.10. 2012).
Det måste vara därför man har tre bödlar vid en hängning i Japan. Tre knappar kopplade till falluckan, men bara en som fungerar. Man måste ju tänka på förättarnas mentala hälsa också. Traditionellt är det de kastlösa i Japan – de så kallade Eta (ett tabuord) – som sköter jobbet. Möjligtvis vidhåller man också denna tradition. Ytterligare en buffert, i så fall, mellan de ansvariga och själva hantverket. Men av de över 80 procent som stöder dödsstraffet i Japan är det få bland allmänheten som känner till detaljerna. Och medan Japan Times förutspådde att statistiken från Justitiedepartementet skulle leda till en debatt kring den ohyggligt långsamma döden i galgrepet och grymheten i hela apparaten runtomkring, har den debatten uteblivit.
***
Jag vet inte hur mycket Hakamada kände till om praktikaliteterna kring det väntande straffet. Interner i dödscell får inte kommunicera med andra fångar, besök kan hållas så korta som fem minuter. Men det här brevet, skickat till en äldre bror den 26 januari 1973, vittnar om hans fruktan:
”Jag är falskt anklagad och dömd till döden. Varje dag måste jag uthärda en sorg som går genom märg och ben. Ibland griper en enorm kyla tag i mig och hotar att överväldiga mig. Det är min ångest för galgen, för [falluckan som öppnas] – ett ögonblick jag inte ens kan föreställa mig vad det innebär. I de stunderna blir min kropp som ett vittrande träd i vintern, och hela mitt jag uppsluts av [min ångest]. Det är en ångest så djup att den övergår något jag kan förnimma med mina fem sinnen.
Men jag skall övervinna det här! Jag är ingen vekling, som kastar ägg mot klippan.”
Några år senare har Hakamada brutits ned. Det framgår klart av ett citat i en artikel i The Guardian den 10 september 2009. Då Hakamada tillfrågas om han vet vad dödsstraffet innebär svarar han: ”Visdomen dör aldrig… Det finns många damer här i världen, många djur. Alla lever dom och känner någonting. Elefanter, drakar. Jag kommer aldrig att dö… Jag kommer inte att dö.”
Enligt en bedömning av en psykiatriker citerad i The Guardian led Hamada nu av ”anstaltpsykos”.
***
I en kommentar om fallet sa en av Hakamadas advokater, Ogawa Hideyo, att ”det här är ett typiskt fall där man fäller en man med falska anklagelser därför att rätten litar på utredarna och på att den bekännelse de fått fram under förhören överensstämmer med verkligheten.”
Många källor instämmer med Ogawa. Under titeln ”7 brutala realiteter angående arrestering i Japan” skriver bloggaren gajinass, som uppger sig tala utifrån egen erfarenhet: ”att bli arresterad [i Japan] skiljer sig inte speciellt mycket från att tillfångatas av fienden i krig. Vad jag menar med det är att i den stund du arresteras är det kört för dig.”
Man talar i Japan om bekännelsen som ”Bevisens Konung”. En anledning kan ironiskt nog vara att polisen har för få rättigheter, säger en före detta poliskommisarie, Kobayashi Yoshiki, i artikeln ”Japan crime: Why do innocent people confess?” publicerad av BBC World Service (2.1.2013). Polisen kan till exempel inte avlyssna en misstänkt person. Man måste alltså lägga desto större energi på förhör och bekännelse.
Bloggaren gajinass, en utlänning som lever i Japan, skriver om sina egna erfarenheter av att pressas på en bekännelse:
”Om du arresteras i Japan betraktas du redan av polis och åklagare, ja, till och med av allmänheten, som skyldig. Förklarar du dig oskyldig vid en arrestering kan du räkna med att genast få hårdare behandling. Allt som händer från det ögonblick du träffar polisen till rättegången iscensätts för att garantera att staten vinner och du förlorar. Förhören börjar troligen redan medan du sitter i polisbilen och fortsätter i något trångt rum på stationen. De fortgår till sent på natten och förhörsledarna går i skift. Efter en timmes sömn eller så börjar man om igen efter att du fått en frukost bestående av lite kallt ris och ett kokt ägg. Räkna med fortsatta utdragna förhör och både psykiska och fysiska övergrepp. En vanlig taktik är att förhörsledaren skakar dig i kragen och skriker dig i ansiktet. Du får inga märken på kroppen, men det fungerar utmärkt som chockterapi.”
***
Efter 48 år och en rad avslagna överklaganden är Hakamada i dag en fri man. Det visade sig att de så kallade ”bevisen” som lagts fram mot honom med stor sannolikhet var fabricerade av polisen. De blodstänkta pyjamasbyxor han påståds ha haft på sig visade sig till exempel vara för små. En av hans tre domare har ångrat sig och har upprepade gånger försökt framföra en ursäkt, men inte fått tillstånd. Han var den yngste av de tre och därmed tvungen att underteckna domslutet. Feghet och rädslan för att ta ansvar löper som en röd tråd genom hela den japanska avrättningsapparaten.
Det kan tyckas att man borde kunnat se hålen i en så bristfällig bevisföring lite tidigare. Men här ligger pudelns kärna vad gäller dödsstraffet, och auktoriteter överlag, i Japan. Ett beslut fattat av en hög instans, som en domstol exempelvis, går sällan eller aldrig att häva oberoende av vilka fakta som framkommer senare. I Japan ifrågasätter man inte auktoriteter. Dessutom är som sagt dödsstraffet populärt. Och mediedrevet är alltid framme och hänger ut en misstänkt med namn och foto innan rättegången ens börjat.
***
Skyldig innan motsatsen bevisats. Vad skall man säga? Japan tycks vara landet som njuter av att ha ett bastant strypgrepp på sig självt. Inte ens alla dödsdömda har några invändningar. Takuma Mamoru gick en dag år 2001 ut och mördade 8 barn och skadade 15 vid en lågstadieskola i Osaka. Tillfrågad om varför kom svaret:
”Jag var less på allt. Jag har försökt ta livet av mig flera gånger, men kunde inte. Så jag ville bli arresterad och avrättad.”
Takumas rättegång blev ett fullkomligt kaos. Han kom in visslande, från början fast inställd på att visa sitt förakt för domarna, publiken, och rättegången, som han såg som en parodi. Men han framförde också sin tacksamhet för den dom han visste han skulle få och hade hoppats på:
”Något jag vill säga innan proceduren börjar? Visst! Ja, vi vet ju alla hur det här skall sluta, men tack i alla fall för att jag får bli avrättad, Herr Domare! Jag är jävligt rörd! Jag ville ju dö så fort som möjligt, och nu kommer ni till min hjälp på det här viset! Äntligen får jag dö! Vilken jävla lättnad!”
Nu uppstår tumult i rättssalen. Åskådarna är utom sig. ”Dö, Takuma, din djävul!”, ropar man om varandra. Det är kaos, och det vill inte sluta. Takuma ropade till publiken:
”Och ni, era svin, kan hålla käft! Det är jag som är vinnaren här! […] Och till ungjävlarna jag dödade vill jag bara säga: Ni blev den hjälp jag måste ha för att ta mitt eget liv! Tack, för fan! Tack vare dom där 8 ungjävlarna som dog får jag själv dö, jag är bara så jävla tacksam! Tack för att ni dog! Men det hade nog räckt till dödsstraff med tre. Dom övriga fem bjuder jag på!”
Nytt tumult i rättssalen: ”Dö, Takuma, ditt svin!” ropar man.
Takuma svarar med ett gapskratt. ”Hahahahahaha! Fy fan, det här är ju för roligt! Inte fan är jag rädd för att dö, om ni trodde det!”
Takuma Mamoru fick sin önskan uppfylld den 14 september 2004, i en galge i Osaka. Dödsstraffet, som vissa hävdar att är avskräckande, hångrinade sina anhängare i ansiktet.
***
Den oskyldigt dömde Hakamadas öde är ett argument mot dödsstraffet, liksom den inhumana avrättningsmetoden i Japan. Frågetecknen kring avskräckningseffekten hopas med fall som Takumas. Det finns dock ett än starkare, obestridligt argument mot den här motbjudande traditionen – och nu återkommer jag äntligen till min egen, arrogante polis. Det starkaste argumentet är att dödsstraffet är ett uttryck för den totalitära staten och dess relation till individen. I den totalitära staten äger staten ditt liv, att göra med det som den behagar. Den attityden förenar den lille konstapeln på gatan i Tokyo, som i efterhand formulerar händelseförloppet i en liten obetydlig incident utefter eget godtycke, med domarna som tar åklagarsidans version för given och sänder dig till galgen. I den totalitära staten kan Domaren, eller Kungen, eller Kyrkan, eller den lille Konstapeln hävda den gudomliga rätten att alltid kunna trampa på dig – till döds om så behövs. Den yttersta bekräftelsen på den rätten är dödsstraffet.
Det var det argumentet som Robert Badinter, då justitieminister i Frankrike, förde fram då han satte stopp för giljotinen 1989. Christoffer Hitchens, den framlidne journalisten, förde också fram argumentet då han i en paneldebatt med The National Review den 7 januari 1997, tog upp Japan som ett exempel på dödsstraffets – och totalitarismens – vidrighet:
”Staten kan beordra dig att riskera ditt eget liv, att gå ut i krig, ja till och med att ta liv, men den får aldrig ges rätten att beordra dig att dö. Vi [dödsstraffsmotståndare] ser med fascination [och vämjelse] de stater som beordrar sina medborgare att dö, som Kamikaze, myntets baksida av [den japanska] Kejsarkulten. Vi inser vilken moralisk och historisk kloak av anfadersdyrkan och hierarki den här motbjudande apparaten har flutit upp ur. Och vi vägrar godta detta groteska system av förtryck och det opportunistiska sätt på vilket det utövas [än idag]. Det är detta [totalitära förtryck] som dödsstraffet representerar.”
Om individens eget liv ägs av de styrande har vi en totalitär stat – en stat som alltid får det absolut sista ordet. Och det är den fetischen som ryttarna på de höga hästarna i Japan, Kina, Iran, Nordkorea, och ett antal konservativa stater i USA vägrar att släppa. Makt korrumperar – och blodsmak ännu mer.
Hans Karlsson
Illustration: Jenny Lucander-Holm
4 kommentarer
Tack för bra artikel!
Hej Tord
Tack för uppskattningen!
Det är svårt att skriva om det här, för jag märker att många vill undvika debatten – inte minst här i Japan. Ämnet är mer eller mindre tabu. Ändå kan bara debatt hindra staten från att fortsätta äga individen här i landet – och det är det det hela handlar om.
Bästa hälsningar från Tokyo
Hans Karlsson
Skribent
Skrämmande sida av ett i-land som inte ifrågasätts kring just denna del… Kanske skulle det mer?
Hej Mats
Amnesty har länge kämpat mot dödsstraffet i Japan, och även EU trycker på, men utan framgång. En ljusglimt är dock att TV uppmärksammat Hakamadas fall på sistone. Han såg relativt pigg ut där han besökte en boxningsmatch (han var boxare själv som ung, när han fängslades). Det är smått otroligt att en människa kan behålla förståndet efter vad han genomgått.