Debattens premisser

av Fredrik Österblom

Massmördaren Elliott Rodgers misogyna manifest triggade nyligen en bredare diskussion om manliga beteendemönster, inledningsvis på Twitter. Mest skrämmande med manifestet var inte att det var ovanligt extremt, utan hur bekant den extrema jargongen var för de en och en halv miljon kvinnor som under hashtagen #YesAllWomen berättade om erfarenheter av trakasserier och våld.

Nej, alla män är inte som Rodger men ja, alla kvinnor lever med det ständiga hotet från män som är som han och tvingas därför vara på sin vakt mot alla män. Om man som man tycker att det är tråkigt att klumpas ihop med kvinnohatets värsta monster finns det bara en sak att göra: motverka att sådana män skapas genom att i manliga sällskap alltid protestera mot misogyna handlingar och idéer, genom att när det behövs förstöra stämningen, inte ha humor och sabotera gemenskapen.

Genom att svänga runt på den manliga tendensen att alltid styra in diskussioner om samhällsstrukturer på sig själva, ”jag är faktiskt inte sådan”, har #YesAllWomen inte bara blottat vardagslivets otrygghet utan också ett tröttsamt diskussionsmönster. Det finns många sådana mönster som borde skärskådas. Ett är den ofta upprepade tankefiguren att debatt alltid är av godo, som vanligtvis följs av antagandet att ett demokratiskt, öppensinnat samtal kräver att varje åsikt alltid ställs mot en motsatt åsikt. Annars finns det ingen mångfald utan man sitter bara och håller med varandra, heter det. Här döljs ett antal premisser som förtjänar att undersökas.

För det första finns premissen om den neutrala frågeställningen, att formulerandet av frågeställningar tillhör en apolitisk sfär medan det politiska börjar först i de olika svaren på frågan. Men redan formulerandet av diskussionsfrågor är en politisk process med flera val: det sätt på vilket frågor är ställda ger vissa laddningar och antydningar, och anger riktningen för de tankar som sedan följer. Alla frågor bör inte debatteras, såsom ”Hur mycket invandring tål Finland?” (för att parafrasera ett skräckexempel från SVT).

För det andra finns en premiss om att varje åsikt har en entydigt motsatt åsikt. I själva verket kan det finnas otaliga hållningar som står i konflikt med den första, och den första åsikten kan själv rymma inre problem till vilka det finns otaliga möjliga förhållningssätt. Vad som räknas som den motsatta åsikten är antingen helt godtyckligt, eller redan politiskt laddat. Men om man vill förhindra att ens motståndare ska få möjlighet till inre fördjupning och utveckling är det en god idé att i demokratins namn alltid kräva hälften att diskussionsutrymmet.

För det tredje finns en premiss om att debatt är ett verbalt spel som blir roligare med ”kontroversiella” ståndpunkter. Men för vissa deltagare står det egna liv på spel, de egna kropparna hotas av åsikterna. I en paneldebatt om rasism är det en stor skillnad mellan dem för vilka det gäller en fråga om principer och värden, och dem vars existens i rummet och landet är satt i fråga. Idéhistorikern Patricia Lorenzoni skriver i Feministiskt perspektiv om att vägra samtala med någon som relativiserar hennes människovärde: ”Vi väljer olika strategier, men för vissa av oss kostar vissa strategier mycket mycket mer.”

Den sista premissen handlar om att debatt alltid för något gott med sig, att det utvecklar och berikar. Här är det intressant att titta på det brev i vilket Bertrand Russell, upplysningstraditionens förgrundsgestalt i början av 1900-talet, säger upp kontakten med den diskussionslystna fascisten Sir Oswald Mosley: ”Det är inte det att jag vänder mig mot de allmänna poänger du gör, utan att varje uns av min energi har tillägnats ett aktivt motstånd mot grym fanatism, påtvingat våld, och den sadistiska förföljelse som har kännetecknat fascismens filosofi och praktik. Jag känner mig förpliktigad att säga att de emotionella universum som vi bebor är så skilda, och på det djupaste planet motsatta varandra, att ingenting fruktbart eller innerligt någonsin kan uppstå ur en förbindelse mellan oss.”

 

Fredrik Österblom

1 kommentar

Ernst Mecke 8 juni, 2014 - 20:53

This ledare does certainly deal with a very important matter, and I think it is a good attempt which should be followed up. Also by further discussion (because I do in fact see problems with the conclusions).
First, this about massmördaren Elliott Rodgers and his misogyna manifest (which I did not read): I think the advice that one should ”i manliga sällskap alltid protestera mot misogyna handlingar och idéer …” is in fact not sufficiently specified. Misogyny can express itself not so rarely in formulations, jokes, etc. which put down the value of women in general, and I do see the possibility that Rodgers might NOT have done as he did if he had taken this form of misogyny more to heart – because if he had taken women as less important in life he might have become less angry about being rejected by them. – This whole thing reminds very much of a discussion which took place many years ago in the pages of Ny Tid. It started out as a discussion about (I think) prostitution but went then a bit deeper into what I called the matriarchal Finnish-Finnish culture to which I ascribed the fact that the probability of a Finnish woman getting killed by her so-called partner is several times higher than the according probability for a Swedish woman. Quite in general anyway this detail: if a man is a number of times given to understand by some woman whom he thinks important ”I don’t care, just die” (this in words or in gestures or both), then the result is anger, and the more anger the more important the woman was for that man. And the solution to the problem I do NOT see in anxiously avoiding to say anything ”politically incorrect” about women but in spreading REALISTIC ideas about (even) women.
Going back to the more general aspects of Fredrik Österblom’s text, I think he is perfectly right in saying that there are in fact useless and even destructive forms of discussion. But: I think one should take care NOT to create taboos (as done by all those rules of ”political correctness”), because taboos block any further development towards a possibly helpful and convincing solution. Take racism as an example: political correctness says that one simply should not be racist in thoughts, words and deeds, to which the racist will often react by claiming that we are (supposedly) living in a free and democratic society in which it should be allowed to state and discuss what he thinks is a fact (and if that is not possible, then we do not live in a free society …). In this situation I do NOT think it the adequate solution simply to label the racist as something like a ”deviant from what’s politically correct” and leave it at that, but should instead suggest that a prominent racist should be met in a public dispute by somebody who is informed about the relevant factors (biology, psychology, culture) and also sufficiently good at public presentations … . The result COULD then be that the majority of the audience begins to see the whole question in a more realistic light (whereas one should of course NOT expect the champion of racism to admit in public that he was wrong – that would be too much expected …).
And I DO in fact think that we have already by far too many taboos around – just ask yourself when you were finding last time something negative about the USA or about NATO in the pages of Hbl, or something realistic about 9/11. And one could add to the list … .
Thus, please less taboos and more helpful discussion (while fully admitting that not every discussion is good and helpful).

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.