Avskalad dramatik  i samhällets terminaler

Om Lars Noréns dramatik kan sägas mycket, men helst ska den förstås upplevas. Eller läsas. Och nu kan lejonparten av hans pjäser från det senaste dryga decenniet skärskådas i de två bastanta samlingarna i Dramer, ”Terminal” och ”Samhälle”. Fyrtio pjäser av olika längd och värde, men ett rejält stycke nutidsmärg och teaterhistoria.

Fortfarande lever nog många med den bild av Noréns dramatik som skapades i och med 80- och 90-talens tv-dramer, de borgerliga kvartetterna som med stor precision borrade sig in i medelklassens vardagsrum, och de obevekliga skådespelen om utanförskap och själsnöd som Personkrets 3:1. Dessa två rörelser hos Lars Norén har fortsatt att göra sig tydliga i Dramer.

De borgerliga familjeresterna lever kvar i terminalerna och det självutplånande utanförskapet i samhällspjäserna, men med en tilltagande reducering av uttrycken. Personerna är anonymiserade till initialer, replikerna knappare, scenrummet ett skelett. Ljuset och mörkret, och kropparnas tysta närvaro i rummet, har minst lika stor relevans som orden, som mest består av vardagsprat, av missförstånd och felsägningar. Det allmängiltiga hos karaktärerna är framkarvat, med finslipade verktyg. Liksom en destillering också skett av symptomen som en svart tillvaro i ett mörkt samhälle har frammanat: våldet, övergreppen, självmorden.

Terminal – som i slutpunkt, ände, och som i de transitplatser som vi någon gång i livet passerar, BB, sjukhus, bårhus, och dess olika väntrum. Ja, även hemmet är hos Norén ett sådant genomfartsrum. Här möts familjerna, ofta paren och deras barn, och väntar. De tycks hela tiden vänta på något – eller på ingenting. I flera av pjäserna har tiden upplösts, personer från då möter personer från sedan, vilket kan innebära att möta både de döda – och sig själv. I många av terminalerna går karaktärer, situationer och repliker igen, allt tillhör kretsloppets obönhörlighet. En typisk replikväxling kan låta:

– Hur är det?

– Jag vet inte.

– Vet du inte. Vad då?

– Nej …

”Samhälle” rör sig delvis i andra miljöer, en stadspark i Under, en skogsglänta i Kyla och ett fängelse i Akt. Men även lägenheter som i terminalerna, för det ska också sägas att pjäsindelningen till en del är en konstruktion av författaren, några dramer skulle ha kunnat placerats i den andra samlingen och vice versa. Inte minst gäller det böckernas avslutningspjäser, tragedifreskerna Fragmente och 3.31.93, där det är uppenbart att de är medvetet skrivna för att summera de två strömningarna i Noréns dramatik, och föra dem samman. För det som förenar de två böckerna är ändå det centrala en stark strävan att komma tätt inpå de frågor om död och liv som människan bär på.

Att läsa dramatik är inget för en ovan läsare, och att läsa dessa avskalade dramer i än mindre grad, så som läsguide kan det nog vara till hjälp att ha upplevt någon av Noréns egna asketiska uppsättningar. Läsningen gör även att Noréns arketyper och tematik framträder tydligare än på teatern och blir då ibland till klichéer, vilket med en stram och lyhörd regi kan undvikas. Många av pjäserna utspelar sig också i ett tillstånd efter grälen och orden, där allt redan är sagt och det bara är meningslöst att tala, vilket i hög grad kräver att läsaren själv iscensätter scenerna.

Men vissa av pjäserna är lätta att se i sitt huvuds teater, som Allt … innan, Ren 1 och Distans, intressant nog stycken där Norén gått som längst med enkelheten. Allra längst dock i 20 November, en obehagligt nära och djävulsk monolog med en pojke som planerar en skolskjutning, byggd på händelserna i Emsdetten 2006. Det är en pjäs som också visar på Noréns riktning ut i Europa och världen, där han gärna vill spegla sig med sina inspiratörer Beckett, Pinter och Fosse. Även om han i det svartaste och brutalaste dramat i samlingen, Anna Politkovskaja in memoriam, mer liknar antikens tragedier med våldtäkter och dödsmisshandel mitt framför våra ögon. En totalt outhärdlig pjäs. Och då är också Noréns dramatik som mest märgfull, och som mest värdefull.

K.A.Andreas Holmström

Lars Norén: Dramer. Bonniers 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.