Festivaler som bryter ner gränser

av Janne Wass

Alternativa, multikulturella och tvärkonstnärliga festivaler breder ut sig i Finland. Föregångaren Faces har gjort sitt och låter de yngre förmågorna ta över, men det betyder inte att arbetet med att vidga allmänhetens vyer är avslutat.

Det doftar thaimat och vått grus. Regnet har upphört för en stund utanför den tegelröda gamla mekaniska verkstaden i Dalsbruk, numera omrenoverad till kulturhus. Tackjärnsgjuteriet mittemot är veckoslutet till ära prytt av ett stort projicerat fotografi av fabriksarbetare från förrförra sekelskiftet. Den tre år gamla alternativa festivalen Norpas blandar brukskulturen med bildkonst, performance, natur, poesi, film och musik.

Festivalens dragplåster, rocklegenden Ismo Alanko, sitter på en postkärra på gården. Han har nyss avslutat ett specialprogram med låtar som bildsatts av fotografen Pekka Turunen enkom för festivalen. Turunen har under årtionden lakoniskt, men med stor kärlek, avbildat Finland och dess folk med en naken ärlighet, utan att skygga för det fula, eller underskatta det vackra i den vanliga vardagen.

– Tvärkonstnärliga projekt är på det sättet fruktbara att det alltid ger något nytt också åt min ”vanliga” sjungna musik. När jag gjort något annorlunda spiller det över på resten jag gör, och ger mig alltid ny energi, förklarar Alanko, som aldrig ryggat tillbaka för annorlunda projekt under sin 30 år långa karriär. Han har varit med på alla tre Norpasfestivaler – både som artist och publik, och har ofta fått agera som dess ansikte i pressen.

Tvärkonstnärlighet blir allt vanligare på festivaler i Finland. På många sätt kan man säga att Facesfestivalen, som i år ordnades för sista gången i Raseborg, har varit en föregångare. Festivalens grundare och mångåriga verksamhetsledare Börje Mattsson säger att idén till etnofestivalen föddes på 90-talet då rasism och våld mot invandrare var väldigt utbredda.

– Idén var att visa att Finland redan är mångkulturellt, och att det mångkulturella är en del av Finlands kultur, och det tycker jag att vi lyckades sabla bra med! Tusentals personer har gått hem och tänkt att ”mångkultur är kiva”.

Den andra kungstanken var enligt Mattsson att ge invandrarartister en plattform för att bli hörda, och han menar att det också hade väldigt stor betydelse för dem att få känna sig stolta över den egna kulturen och konsten i det nya hemlandet.

Faces var i sanning en banbrytare – och kanske har den förlorat sin funktion i dag då Finlands största festival är Världen i byn, och var och varannan ort har sin egen multikulturella festival eller tillställning.

 

Det lilla som trumf

På Norpasfestivalen är mångkulturalismen så naturlig att den inte ens är uttalad. Festivalens konstnärliga ledare, flamencogitarristen Matias Kauppi, antyder att det inte är tillräckligt att hämta etniska toner till Norpas.

– Vi har i år bland annat en flamencoartist som egentligen inte spelar flamenco, finländsk musik gjord med motorer och mopeder och Wimme Saari som sysslar med samisk jojk, men som egentligen inte jojkar, utan har utvecklat en alldeles egen stil. Man kan säga att vi försöker föra samman experimentell musik från hela världen.

Förutom den etniska och konstnärliga mångfalden är miljöaspekten en som genomsyrar Norpasfestivalen, likaså tanken om att det lilla är stort nog. De stora klassiska rockfestivalerna kämpar i dag med ekonomiska problem och tvingas ta hutlöst höga biljettpriser av besökarna, medan små, alternativa kvartersfestivaler och byafester blomstrar. Det finns dels marginalfestivaler för nästan alla små subkulturer inom olika konstformer, som till exempel Wibes-festivalen som presenteras här till höger, och dels sådana som friskt blandar allt i en enda stor kastrull.

– Ett magiskt ord som vi använt oss av är ”fri kultur”. Vad det sedan betyder är svårt att sätta fingret på, och jag tror att jag inte ens ska försöka, eftersom det bara blir blomsterspråk. Men en grundtanke är att det ska vara mångsidigt och lätt att närma sig, säger Kauppi.

Ismo Alanko tror att en orsak till de nya alternativa festivalernas popularitet är att de stora, klassiska rockfestivalerna börjar vara så schablonmässiga.

– I sanningens namn så är de ganska tråkiga. Banden går upp på scenen och spelar en timme enligt en förutbestämd modell som i princip är den samma för alla. De drar sina hits och försöker få folk att klappa i händerna, och tävlar med varandra i popularitet. Mycket hellre än på Ruisrock spelar jag på Norpas, eller dylika byafester, där saker och ting är lite friare och personligare än de stora megafestivalerna.

 

Ett UFO gör entré

Enligt Börje Mattsson var mångfalden av konstnärliga uttryck en av grundpelarna i Faces filosofi. Också där blandades bildkonst, ljudkonst, performance och olika intryck. Han menar att styrkan låg i att allt fanns på ett och samma ställe – köpte man biljetten för musikens skull, kom allt annat på köpet.

– Det är ohyggligt viktigt att människor vågar möta nya saker, och deltar i något de aldrig annars skulle ta del av. För oss handlade det alltid om att öppna gränser och bromsar på ett intellektuellt plan.

Då Faces började var motståndet mot festivalen överväldigande. Tanken på att invandrare och hippies skulle invadera först Raseborgs ruiner och sedan Billnäs var skrämmande för många ortsbor. Formella klagomål lämnades in och många ventilerade sitt missnöje i pressen. Under de första åren var Faces också som ett UFO som landat i Västnyland. Norpas dras delvis med liknande problem i Dalsbruk, men i betydligt mindre skala. Inget öppet motstånd mot festivalen har förekommit, även om den inte tagits emot med helt öppna armar av alla. Samhället har förändrats sedan Faces började och nya, udda intryck utgör i dag en större del av vardagen. Man måste inte gilla det, men många tolererar det med en axelryckning. Talande är att Ismo Alankos konserter och filmvisningarna är slutsålda under Norpas, medan de mer experimentella inslagen inte lyckas få ortsborna på benen på samma sätt. Matias Kauppi är ändå inte förvånad.

– Det var precis samma situation då vi i Spanien ordnade Surpasfestivalen, Norpas föregångare. Då tog det tre år innan lokalbefolkningen hittade till festivalen och började känna att det var något för dem. Många undrade till en början vad det var för ”freaks” som hade landat på orten.

Den som i dag vill ta vid där Faces slutade måste ändå lyckas bryta sig ut ur den klassiska festivalens format, tror Mattsson.

– Faces visade åt finländarna vad mångkulturalism är, att den är en del av Finland, och i dag finns det väl knappast någon som inte vet det. Nästa steg är att få ge folk en positiv bild av det. I dag finns fortfarande en utbredd rasism, och vi vet att tonen mot invandrare igen har blivit skarpare. Också sexuella minoriteter och andra grupper är väldigt utsatta i dag. Nästa steg, om det sedan är ett nytt Faces eller någonting annat, måste vara att föra ut mångfalden i vardagen där folk lever och rör sig.

 

Janne Wass

 

Läs också:

Karibisk bas i den finska skogen


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.