Frågeställningen för diskussionen Konst för förståelse (ordnades av Viirus 23.8) är inget mindre än detta: Kan konst förändra världen? Vilken roll kan och måste konsten ha i ett Europa som återigen blivit skådeplats för väpnade konflikter? Kan konsten faktiskt bygga broar?

Det diskuterade festspelens verksamhetsledare Erik Söderblom, filmregissören och författaren Imbi Paju, Baltic Circle-teaterfestivalens konstnärliga ledare Eva Neklyaeva samt kulturpolitiska forskningsstiftelsen Cupores chef Ritva Mitchell. Inför, eller med, cirka dussinet mer eller mindre medvetet närvarande åhörare.

Bristen på publik gör att diskussionen har något underligt över sig från första början. Inga journalister, inga tevekameror, vilket Söderblom också själv påpekar. Här väntas kanske inget revolutionärt sägas. Ändå är samtalet om konstens plats och plikt i samhället initierat, välformulerat och stundvis riktigt vasst. Men det är en predikan för de redan frälsta, som så sorgligt ofta. De som borde delta, höra och skakas om finns någon helt annanstans.

Dagen innan har jag läst ett tal som pacifisten Albert Einstein höll i december 1930 vid New History Society. I det konstaterar han att människorna förenade av pacifismens ideologi enbart möter med de sina: de är som en samling får som iakttas av vargarna utanför staketet. ”Jag tror att pacifisttalarna lider  av följande problem: de når bara sin egen grupp, personer som är pacifister i vilket fall som helst och som knappast måste övertygas. Fårets bräkande hörs inte utanför den egna kretsen och har därmed ingen verkan. Det är den pacifistiska rörelsens verkliga svaghet.”

Osökt kommer denna utsaga för mig under diskussionen. Med detta vill jag inte kritisera vare sig arrangörerna eller panelisterna, inte heller kan jag kritisera den ickenärvarande publiken – jag tar upp problemet för reflektion. Vad kan göras? Hur kan vi nå dem som verkligen borde delta i dessa debatter att göra det? Vad har gått fel när kulturdebatter blir ett ryggdunkande i kulisserna?

Och som Ritva Mitchell frågar: Var är de finländska intellektuella och konstnärer som tar ställning till politiska och samhälleliga frågor, kriser och orättvisor, med hög röst och klar tanke? Varför låter vi de nationella medierna diktera att diskussionen handlar om mjölkproduktion och bojkotter, forsätter Eva Neklyaeva.

Frågorna blir hängande i luften och den ambitiösa diskussionen rinner ut i glömska. Jag känner mig matt. Senare på kvällen, efter att ha sett teaterföreställningen Memories for Life och diskuterat Meeting the Odyssey-projektet (se artikeln ovan) återkommer bilden av Einsteins fårskock.

Nu är jag medvetet orättvis – och jag vill gärna motbevisas – men jag kan inte låta bli att tänka att allt det fina som de fjorton europeiska teatergrupperna gör inom ramen för det omfattande projektet, har något av det här. De som deltar är redan frälsta. De är redan medvetna, öppna, toleranta, tänkande, vettiga medborgare. Vi som tar del av föreställningarna de skapar är redan medvetna, öppna, vettiga medborgare. Vi kan njuta av konstupplevelsen och kanske få några nya insikter och gå hem och känna oss som, ja just det, medvetna, vettiga medborgare, och teaterkonstnärerna kan med all rätt glädjas över samarbetet och skapandet.

Men ändå: ryggdunk i liten krets.

Jag är förvånad över min egen kritiska inställning och vet inte vad jag ska göra av den. Jag älskar konst, jag älskar teater och jag tror på meningen med möten över nations- och generationsgränser. Varifrån kommer då den olustliga känslan av att flyta runt i en liten, trygg och vacker bubbla på ett stormande hav?

 

Sonja Mäkelä


Lämna en kommentar