Lama laxar följer strömmen

av Ann-Helen Attianese

Matchen mellan xenofoberna och de mångkulturellt orädda ser ut att vara avgjord. Ställningen i planeten Finlands till synes givna match förändrades i sista minuterna från 5-5 till 9-1. Främst för att det itutats oss att det är vad finländarna vill. Hur gick det så tokigt så snabbt? frågar Ann-Helen Attianese i sin essä om finländsk invandringspolitik.

I dagens Finland, en av de bisarrare avkrokarna i Europa, är det åter rumsrent att tappa all rim och reson. Regrediera. Sätta i backen och trampa gaspedalen i botten. Hoppas på det gamla goda trettiotalet när vi inte var en del av världen, när barn och medborgare lydde och de med makt bestämde över dem som inte tilldelats någon. När de främmande elementen utmålades som farliga och de stora massorna teg.

Det var åren när européerna av rädsla blev fosterländska.

Det var på den tiden folket skulle registreras och analyseras. Renodlas. Det var då de blåvita idealen hade sin glansperiod. Ideal som idag har fått ny grogrund. Blåvita ytterligheter som politiker och polismyndigheter envisas med att kalla enstaka.

Vem blir inte rädd? När blindhet har blivit en dygd. När de blåögda tror sig veta. När de blåvita ”invandringskritikerna” med enkel retorik och skrämselhickande propaganda som främsta koncept har lirkat sig in i det finländska samhällets inre boningar.

Tvekarna, för de finns, de som tror att individer som är olika kan leva tillsammans på lika villkor utmålas som farliga och ofosterländska. Eller som oförnuftiga. Socialdemokraternas Jutta Urpilainen sammanfattade debatten redan år 2010, med anledning av Eero Heinäluomas alltmer kritiska hållning till invandringen, med kommentaren att en återhållsam invandringspolitik är sunt bondförnuft, inte rasism. Bägge verkade uppriktigt nöjda. De sade sig få mycken positiv respons från fältet.

De hade hittat det rätta vattnet att fiska i inför riksdagsvalet 2011. Trodde de.

Med tanke på att de representerar ett parti som jobbat för internationalism och solidaritet lät det så mycket mer olustigt än när Jyrki Katainen om ”välfärdsinvandringen” sade att många finländares rättskänsla kränkts och att det bör accepteras och åtgärdas, genom skärpt invandringspolitik.

Hur kan man skärpa en invandringspolitik som inte inletts och utvecklats – som nästan är kvävd till döds?

De verkliga xenofoberna, de som erbjöd meningsfränderna färdigt brinnande bränsle, höll hus bland annat på den Facebook-grupp som startades av en sannfinländsk kommunalpolitiker. Rubriken utan krusiduller var: Jag är redo att sitta inne några år för att ha tagit livet av Astrid Thors. Migrationsminister Thors blev en perfekt måltavla, en finlandssvensk, en kvinna, en som jobbade för invandrargrupper.

***

Efter år 2010 bereddes ärkefinnarna paradplatserna i pressen. Ett (d)ystert sällskap som gläfste högljutt. Snart var kakofonin så högljudd att ingen orkade lyssna på vad andra försökte säga. Inte ens i andningspauserna verkade någon höra på tvivlarna och tvekarna.

Fenomenet med stängda öron och gapande munnar brukar i andra sammanhang kallas extremism, men inte i Finland. I Finland vill vi inte ha extremistiska element. Vem vill det?

Vem vill veta att arbetslösheten i Finland, och den kraschade ekonomin i västvärlden, inte orsakats av (den snävt tilltagna) invandringen? Att träden som kunde skällas under är de skrupelfria arbetsgivare som lockar hit människor från andra länder i syfte att utnyttja dem som billig arbetskraft. Människor som inte omfattas av de finländska arbetsbestämmelserna.

Första veckan i mars 2013 gjorde myndigheterna en razzia på Olkiluoto 3, för att hitta utlänningar som inte har rätt att vistas i landet.

Ett Olkiluoto vars kärnkraftskramare fick opinionen att ställa sig bakom byggprojektet med argumentet att bygget kommer att skapa många finländska arbetsplatser. Ett bygge vars anställda till tre fjärdedelar består av utlänningar.

Kontentan av razzian var att 250 anställda blev av med sitt passerkort. Och 82 saknade skattenummer. De observerade bristerna gäller främst utländska företag och anställda.

Vilket är det strukturella problemet? Att utlänningarna hade mage och mod att komma hit?

Om tillslaget alltså gjordes av omsorg om de anställda, som ett led i opinionsbildning, som en skattjakt, eller om det var ett påhitt i jakten på utlänningar, må vara osagt.

Mycket annat bör däremot sägas. Så, bästa xenofober och framtida röstfiskare, nu har ni gläfst tillräckligt länge, nu är det er tur att lyssna. Två huvuden tänker bättre än ett, men bara om de är olika!

***

Hur många finländare tror att samhället blir problemfritt utan invandrare och finlandssvenskar? Hur många tror att det finns andra orsaker? Att landet behöver ärkefinnar för att bli ett bättre land? Att landet klarar sig utanför världen, som en lösryckt planet?

De är inte en majoritet.

Men hur ska man få alla dem som bänder upp allt fler strukturella grindar med kofot att lyssna – utan att frestas att ta till samma medel – skrämselpropagandan? Genom att visa att olika åsikter kan diskuteras sakligt och vänligt? Gestalta problematiken med ett begripligt språkbruk? Genom att komma ihåg att det begripliga inte är detsamma som att göra någonting enkelt och svartvitt. Populistisk argumentering riskerar tyvärr att föda motsvarande retorik hos de ifrågasatta, så att de i sin tur blir populistiska, tror sig ha svaren, tror sig ställa de rätta frågorna. Som den om vad som är värre, vardagsrasismen eller den politiserade? Trots att  frågan är felställd, eftersom de är varandras ivrigaste påhejare och grumligaste grogrunder.

Och vem är jag att ställa frågor? Som redan i början av nittiotalet fick hotbrev, och tystnade. Inte av rädsla, utan för att saken inte gagnades, för att det varken uppstod någon dialog eller förståelse mellan mig och de då rätt få och oförargliga xenofoberna. Eller ännu värre, mellan mig och de godtrogna finländare som inte ville tro på det jag sade, för att de vägrade tro att främlingsfientlighet fanns i Finland.

Eller så brydde de sig föga, för att invandring inte angick dem. Nu vet många bättre. Nu angår invandringen alla. Nu har vi ställts mot väggen.

När jag på åttiotalet flyttade till Finland med min utländska man, som efter trettio år i landet ännu inte ansökt om finskt medborgarskap, var allt annorlunda. Det var motigt, speciellt utanförskapet för våra barn som var de enda i skolan med invandrarbakgrund, men det var inte oöverkomligt att vara en invandrarfamilj i åttiotalets Finland. Ensamt och annorlunda, men inte skrämmande.

Det fanns en stor oförståelse men samtidigt en försiktig nyfikenhet.

Det fanns en utbredd konsensus – att i det allmänna samtalet är man hygglig och anständig. Ja, politiskt korrekt. Hur förlegat låter inte det?

***

Men min tillit för trettio år sedan var total. Den kunde ingen rubba.

Det kommer att bli bättre, även det isolerade landet Finland kommer att vänja sig vid världen, tryggt bli och vara en del av den. Fler individer från andra länder kommer att få för sig att bosätta sig här, såsom finländare i alla tider fått för sig att bosätta sig någon annanstans. Finländarna kommer en dag att ta sitt internationella ansvar och sätta en ära i att ge en fristad åt flyktingar, människor i nöd av kött och blod, eftersom finländarna har egna erfarenheter av att ha blivit hjälpta när vindarna var isande här.

Varför kunde det inte ha gått på det viset?

***

Enligt The Guardian och Världsbanken bor idag 329 000 finländare med finskt medborgarskap utomlands. Helsingin Sanomat skrev år 2012 att utlandsfinländarna sammanlagt uppgår till 1 000 000, inklusive de som bytt eller har dubbla medborgarskap, antar jag.

De flesta bor i Sverige, eller i Tyskland och Storbritannien.

De flesta av dessa emigrerade utlandsfinländare var rimligtvis finsktalande, när de valde att bli invandrare.

I följdriktighetens namn borde väl alla ärkefinnar och deras hejarklackar högljutt kräva att dessa välfärdsflyktingar omedelbart återvänder dit de hör hemma, till hemlandet Finland. För att betala skatt och göra rätt för sig, såsom Viveca Dahl resonerade i Vasabladets ledare 11.2.2013.

I Finland bor sammanlagt 226 000 immigranter. I alla kategorier! De flesta kommer från Sverige, med Estland och Ryssland på andra och tredje plats.

Kvotflyktingarna utgör 750 personer per år. Så är det tänkt i alla fall. För alla lyckas Finland av någon märklig anledning inte få hit.

***

I dag har min tillit inte bara naggats i kanterna. Den slås på med batonger.

Och inte många verkar bry sig.

Men jag bryr mig för att jag är tvungen. Jag skriker även i egen sak. För mina barn och barnbarn, för mina vänner och alla jag känner. Oftast för döva öron.

Ibland upplever jag det värre när de schyssta finländarna anser att jag hetsar upp mig i onödan. I synnerhet när de säger det de brukar säga: Ni är ju nästan som vi. Med tillägget: Ja, förutom barnbarnet då, som inte äter griskött, bevars, men det kommer han ju att göra när han själv får bestämma, eller hur?

För mitt barnbarn bor i grisnäringens rike, och där säger man inte nej till fläsket.

Ändå vet jag av erfarenhet – de flesta finländare är varken rasister eller xenofober! De reagerar bara inte på samma saker som jag. När jag första gången såg Jutta Urpilainens valslogan Maassa maan tavalla på en valaffisch började jag gråta. Jag var tvungen att kurva in bilen i närmaste parkeringsficka för att inte vara en fara för andra. Så reagerar knappast de flesta finländare.

Men det är just dem vi borde kräva mer av, mycket mer av, än av bittra och rädda medborgare och retoriskt fega politiker.

Än idag kan jag inte smälta och förstå resonemanget, att om de främlingsfientliga elementen är så få som alla myndigheter i Finland påstår, varför fiskar då alla de tre stora partierna i just deras vatten?

Och vad menas egentligen med maassa maan tavalla? Hur tar man seden dit man kommer, när man inte har seden dit man kommit?

Och hur är ”vi” i Finland? En hurudan individ och en hurudan sed är den rätta, den accepterade? Den tolererade?

Det talas en hel del om tolerans i samband med flyktingar, invandrare och immigration överlag. Med de erfarenheter jag har kan jag inte tolka det på annat sätt än att finländare sätter agendan för vem som ska tolereras. Det talas mindre om vad, allra minst om hur.

Om hur ”vi” kan och borde förändras av kulturmöten finns ännu inte på den finländska kartan.

***

Det är på något plan begripligt att det i åttio- och nittiotalets Finland fanns en bred allmänhet som inte brydde sig, som prioriterade andra väsentliga frågor, eftersom de personligen inte kände någon utlänning, eftersom flyktingar och immigranter knappt fanns. Och de få som fanns gjorde allt för att inte väcka anstöt eller ta plats. De poängterade hur tacksamma de var, hur bra allt var i Finland, för att infria förhoppningar och väcka en positiv bild, både hos sig själva och hos finländarna. Även efter att förälskelsefasen övergått i frustration.

Vad hade de för val? Inte ens efter trettio år i landet har ju invandrare i Finland rätt att kritisera det samhälle de bor, lever och verkar i. Inte heller sedan de åkt sin väg. Vilket synliggjordes senast när Umayya Abu-Hanna vågade sig på företaget att ifrågasätta finländsk invandringspolitik efter att hon lämnat landet.

***

Idag är invandrarna fler, min familj är inte längre så unik.

De flesta känner någon med ursprung i ett annat land. Ändå tiger massan. Ändå är försvarstalen få när xenofoberna gör allt för att sätta skräck i leden.

Är tystnaden ett samtycke? Vi är säkert fler som vill veta.

Främlingshatet går inte om av sig självt, som om det handlade om en plötslig kräksjuka.

Mitt barnbarn har inte en chans utan den tysta massans mod och motstånd.

Bortvalda människor i ett kompakt utanförskap är inte att leka med. En tvångsmarginalisering är inte en bra grogrund för framtida dialoger och samexistens. Att bli behandlad som ett för alltid potentiellt problem bådar inte gott.

Det vet ärkefinnarna. Det skrämmer de gärna finländarna med. Att invandrarna inte har en chans, det skrämmer de gärna invandrarna med.

Men flyktingarna kan inte fly från sin fristad och invandrarna som kommit hit av fri vilja har kommit för att stanna. Punkt! De har bildat familj och skapat en framtid i sitt nya hemland. De flesta har blivit finländare bland andra finländare, lika sanna som sannfinländarna själva.

I vart tionde äktenskap som ingås i Finland har åtminstone den ena parten utländsk bakgrund. Det finns 45 000 flerkulturella par som frodas och ynglar av sig i den finska myllan. Bland dem är inte alla rädda, fogliga eller depressiva. Vissa är ivriga och glada och duktiga. Människor som inte kommer att be om ursäkt för sin existens, som kommer att bli sjufalt tuffare än Timo Soinis sannfinländare på diverse områden. Sno deras jobb. Och gapa om orättvisor. Maassa maan tavalla, eller hur det nu var?

***

På tal om ”sann” och Sannfinländare. Jag är en sann finländare. Jag är inte osann. Jag finns. Jag kommer kanske att finnas i Finland tills jag dör – jag sade kanske. Jag är inte falskare än andra finländare. Ändå upplevs jag som en osannolik medborgare av ärkefinnarna, som Perussuomalaiset med all rimlig tydlighet borde ha översatts till och heta på svenska.

Det är inte värst att vara finlandssvensk, inte ens som kvinna. Det är värre att ha utländskt utseende. Det har inte jag. Det är värre att vara mörkare än jag. Det är min man, mina barn och mitt barnbarn, det är mina vänner, det är många som jag känner. Jag känner flickorna som har det värre än oss. Som mot alla odds lyckades fly från Somalia, bort från krigets fasor. För att landa på denna plats av alla, lättade och lyckliga. Tacksamma.

Jag undrar hur ofta de ångrat sig. Att de lämnade allt de ägde, sina nära och kära, sitt sammanhang. Jag behöver inte fråga. De skulle naturligtvis aldrig klaga.

De har lärt sig våra språk, de har omskolat sig. De har väntat på sin tur och sin plats. Ett nytt sammanhang att ingå i. Det kommer de att fortsätta med. Tålmodigt och målmedvetet.

Trots att de har hört om ärkefinnen Freddy van Wontergehms inlägg på Uusi Suomis webbplats. Alltid då en muslimsk flicka dödas kan man se det som en positiv sak att man då får bort en potentiell föderska av muslimer. van Wontergehm låter inte som ett särdeles äktfinskt namn, men han sitter i Kotka stadsfullmäktige.

***

Ibland är färgen på ögon och hud inte avgörande. Ibland räcker det att komma från Ryssland. Därifrån är min väninna, Ludmila. Hon kom hit som barn tillsammans med sin bror och sina föräldrar på nittiotalet, när järnridån rasat. De gjorde alla sitt bästa. De blev enligt alla mått mätt mönsterfinländare i ett land de alltid drömt om att komma till.

Den enda gordiska knuten var bemötandet av barnen, den ständiga utfrysningen, skolmobbningen. De vuxnas ”satans ryssjävel”  ekande i öronen på väg till skolan.

I tonåren orkade Ludmilas bror inte längre. Han tog sitt liv.

Att som barn sakna tillhörighet, vara mindre värd och ständigt ovälkommen är en omänsklig börda, som inget barn ska behöva uppleva.

Värst är det alltså för de små. Att som barn inte tillåtas vara självklar. Vara omtyckt!

Att som barn inte respekteras, ens av vuxna människor!

Vad allt sker inuti barn som möter vulgärt vuxenhat? Om och om igen.

När Umayya Abu-Hanna skrev i Helsingin Sanomat om sitt beslut att efter trettio år lämna lottovinsternas förlovade land och flytta till Amsterdam för att skona sin mörkhyade adoptivdotter – gav verksamhetsledaren för föreningen Adoptivfamiljer, Anu Uhtio, några tröstens ord i debattens efterdyningar: alla adoptivbarn stöter inte på rasism.

Hon slog även fast att det inte föreligger särskilda riskfaktorer att adoptera från Afrika – att även barn från Ryssland och Estland kan stöta på rasism.

Uhtio vidareutvecklar sin tröst med att Finland inte är ett mer rasistiskt land än något annat europeiskt land. Och vem är det tänkt att trösta, när Europa inte sedan andra världskriget varit så främlingsfientligt som det är och tillåts vara, idag. Att andra länder skulle kunna vara lika bedrövliga att komma till är inget hållbart eller tröstande argument. Uhtio vet också berätta att Abu-Hanna inte representerar en majoritet av familjernas upplevelser. Generöst låter hon oss icke inblandade förstå att alla dock har rätt till sina individuella upplevelser.

Det är inte en individuell upplevelse att som barn bli kallad satans neger. Det är ett faktum.

Främlingsfientligheten är ett sorgligt och förödande faktum. Inget missförstånd.

***

I de mångkulturella familjerna försöker ändå de flesta skaka av sig obehaget, näthatet, brotten. Vi ler och lever, kämpar vidare och hoppas, skapar egen glädje, hittar varma vänner, nya sammanhang.

Vi struntar i diverse oegentligheter när krafterna tryter. Liksom flertalet verkar strunta i hur verkligheten ser ut. Att det ser rätt illa ut, att det ser ut att bli värre.

***

Tack vare mina många möten med utlänningar har jag givits möjligheten att förändras. Viljan att förändras ser jag som en lösning på problematiken med ett ”vi” och ett ”dem”. Att vi tar den chansen, att vi ger invandraren den möjligheten, att bli ett med varandra. Att ett ”vi” inte finns till i exkluderande syfte. Att vi:et finns till för alla som av någon orsak bor i Finland.

Därför kan jag idag ha mer gemensamt med en invandrare än med en inföding som saknar den förståelsen. Idag kan jag solidarisera mig med invandrarna, inte för att jag tycker synd om dem utan för att jag tycker om människorna jag känner.

Jag känner mig hemma med dem, eftersom jag fått ynnesten av en ny tillhörighet.

Det är inte enbart marginalerna vi delar. Vi delar en frihet. Vi är inte rädda för varandra.

Vi börjar däremot bli rädda för xenofob-farbröderna.

Vi är sårbara och starka. Vi vet att vi kan byta språk, yrke och land. Vi har gjort det förr.

Vi vet rätt långt vem vi är, eftersom vi ständigt definierats och ifrågasatts.

Vi har klarat oss, i Finland! Vi överlever, på sätt eller annat. Gärna med varandra.

Det är då rollerna plötsligt blir ombytta.

Xenofoberna gläfser ilsket som rädda valpar. Se så många de är, se så de gaddar ihop sig. Se så vindarna blåser dem i ryggen. Får de vind i seglen tar de över!

***

Xenofobin må vara ett mänskligt beteendemönster som härstammar från stenåldern, långt efter tiden när människan blev till i Afrika och vandrade ut i världen för att bli ”de” som idag är ”vi”. Xenofobin må vara gammal och beprövad. Men den är inte human. Den är inte värdig en värld av idag.

***

Grundproblemet ligger inte hos invandrarna. Det ligger någon helt annanstans. Och när vi inser det, har vi lösningen på problemet med den väntade tsunamivågen av invandrare som sveper undan allt i sin framfart i vårt kalla och ogästvänliga land. Eftersom någon sådan ström av människor in i landet varken har förekommit, förekommer eller kommer att förekomma.

När vi inser att en grupp av människor, trots att den växer, inte per definition eller automatik är någon annan grupps fiender, då har Finland och invandrarfamiljerna en chans.

När det finns tillräckligt många minoriteter blir även majoriteten en minoritet. Då är alla i majoritet. Dit är vägen så lång som vi gör den. Men ansvaret att ideligen upplysa, påpeka och attitydförändra är varken flyktingarnas eller invandrarnas ensak.

De ska inte behöva göra sig större eller mindre än de är.

De ska inte behöva lösa xenofobernas personliga problem och lindra deras oro.

Det är inte enbart de små enskilda minoriteterna som ska slängas upp på barrikaderna – den finlandssvenska, nyfinländska eller den utländska.

När ska den passiva massan som innerst inne vill och vågar tro på förändring ställa sig där? De som har mindre att förlora.

Utan den massan är vi minoriteter förlorade.

***

Det är inte lång tid kvar tills Finland fyller 100 år. Ett land i dag kapat av xenofoberna, med en president som vägrar vara värdeledare, reflektera över sin roll, ena sitt rike. Med tre stora partier sjungande i den äktfinska kören. Med en splittrad regering där utspelen mest liknar skådespel för de egna.

De gröna och Vänstern har visserligen vaknat. Liksom Svenska folkpartiet som också skriker i egen sak. Carl Haglund och Nils Torvalds ger klara besked. De oroas över rasismens intåg i den vardagliga jargongen. Det är bra. Bättre vore om de tysta medgivarna och de vilseledda medlöparna sällar sig till tvivlarna. Annars finns det många i Finland som inte önskar vara med på 100-årskalaset. Många som inte har något att fira.

Ann-Helen Attianese
Illustration: Jenny Lucander-Holm

Essän fick ett hedersomnämnande i fjolårets Hans Ruin-tävling.

1 kommentar

Ernst Mecke 1 oktober, 2014 - 19:17

This is of course a rather long essay and it is not easy to find a point from where to start. But there is that string of questions ”Hur många finländare tror att samhället blir problemfritt utan invandrare och finlandssvenskar? … hur ska man få alla dem … att lyssna …? … Genom att visa att olika åsikter kan diskuteras sakligt och vänligt?” And my experience with the Finnish-finnish matriarchal system tells me that this way will not work:
In the matriarchal system the only (but exclusive – deviations are punishable) permitted way of opinion making is that one should follow the opinions which have been talked up in a circle of women (under the supervision of an opinion leadress or an inner circle of those). To consider problems, to listen, to discuss ”sakligt och vänligt” …, all such things simply do not belong to the picture. The matriarchs have agreed on a truth and there is nothing further to be discussed.
In Finland, the result is that men are considered idiots (some amusing, some dangerous, but idiots in any case), which the men are also given to understand. In usual life this makes Finnish men timid, whereas under alcohol the accumulated bitterness leads to the Finnish statistics about suicide and family violence, perhaps also to a tendency to use aggressive swearing against/about whomever who cannot easily defend him/herself as some type of outlet. The swearing may then be learned and imitated by the next generation (and may result in language like ”satans neger”).
In society one result may be a strong tendency of men to get together in closed groups (where ”men can be men”) from which women are carefully excluded (up to the politically important ”keskiviikkokerho” – can be googled).
In matters of political opinion making there is a further factor to be considered: The opinion leadresses are not immune to brainwash by the media (their tendency to disregard reasons may make them even especially vulnerable to it – the tendency is then not to follow reasons but ”trends”, with spontaneous reactions to outlook and similar added).
The trend which comes to us, via Kokoomus and Blairish Social Democrats, from the USA (which are considered as a model, already for not being Swedish) is that to be ”a loser” is the same as being ”undesirable” in the very widest sense. The beggars in our streets plus the official reactions to them (with Helsinki mayor Jussi Pajunen leading) are a strong encouragement to follow this trend. Outside Helsinki there will be the added xenophobia of all those who have hardly ever met an immigrant.
All of which results in experiences which gave Ann-Helen Attianese occasion to write her very good (and totally justified) essay.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.