”Det här är ett rån!”

2,K

Vänstern har fastnat i gamla modeller, och borde vara bättre på att ta den urbana medborgarens dagliga liv i beaktande  i kampen mot rovkapitalismen och dess följeslagare, den ekonomiska krisen. Det säger den brittiske marxistiska forskaren David Harvey i en intervju för Ny Tid.

Den brittiska professorn och marxisten David Harvey är en av världens mest citerade akademiska geografer, och en tungviktare inom den marxistiska debatten. Han är just nu aktuell med boken 17 Contradictions and the End of Capitalism utgiven av Oxford University Press. Ny Tid träffade honom i italienska Passignano sul Trasimeno, där han i september föreläste på ett möte ordnat av kollektivet EuroNomade.

Kollektivet består av akademiker, aktivister och studenter, och det grundades 2013 som en följd av splittringen av kollektivet UniNomade. Personer som står EuroNomade nära har en förhållandevis stor läsarkrets även i  Finland, speciellt Toni Negri och Michael Hardt som har lästs flitigt i de finländska vänsterkretsarna.

Tanken med mötet var att utveckla debatten inom sociala rörelser på gränsområdet mellan akademi och politisk aktivism. EuroNomade förknippas med den så kallade operaistiska och postoperaistiska traditionen. Harvey, som är verksam vid City University of New York, tar ändå avstamp i en annan teoretisk referensram än till exempel Negri och Hardt. Han har  bland annat kritiserat Hardts och Negris bok Commonwealth från 2009 för att deras användning av Karl Marx är bristfällig och för att deras användning av Baruch Spinozas filosofi inte är fruktsam.

Det finns också en intressant skiljelinje mellan å ena sidan Harveys och å andra sidan Negris och Hardts olika perspektiv på klass. Harvey följer Slavoj Žižek i tanken om att det finns något mycket mer fundamentalt gällande klass än gällande alla andra differentieringsprinciper så som etnicitet och kön. Negri och Hardt frågar sig å andra sidan vad det tjänar till att insistera att klass har en prioritet och att andra former av kamper, som om de som är baserade på kön, etnicitet och sexualitet, inte skulle kunna vara revolutionära. De menar istället att marxismen har mycket att lära sig av den långa historien av revolutionär teori och praktik i feminismen, den svarta radikalismen och andra identitetsbaserade rörelser.

Enligt organisatörerna för mötet är det för den operaistiska och postoperaistiska rörelsen viktigt att inte bara nostalgisera, utan öppna sig och idka självkritik. Det är viktigt att finna nya begrepp som förklarar världen idag istället för att tjurskalligt hålla fast vid begrepp som bottnar i 70-talets rörelser. David Harveys koncept om ackumulation genom fråntagande och relationen mellan fråntagande och exploatering fungerade som ett underlag för detta syfte.

Ackumulation genom rån

Harveys koncept ackumulation genom fråntagande innebär inte endast konkret, bokstavligt fråntagande, utan innefattar även symboliskt fråntagande som bestäms av förändringar i stadsrummet. Bokstavligen sker det till exempel genom gentrifiering, symboliskt till exempel genom inhägnande och privatisering av rum som varit öppna.

– I New York har vi de här så kallade Business Improvement-distrikten där företag har rätt att göra saker medan andra inte har det. Så, i vilken grad är detta en arena för kamp som borde bli integrerad i det som traditionellt bland marxister varit en teori som väldigt mycket stött sig på idén om de anställda, eller ur det operaistiska perspektivet de icke-anställda, arbetarklasserna?

Idén om ackumulation genom fråntagande skiljer sig från det marxistiska begreppet primitiv ackumulation, trots att de inte kan ses som helt skilda från varandra. Harvey menar inte att den primitiva ackumulationen har upphört att äga rum, tvärtom.

– Primitiv ackumulation, som Marx definierar det, är en process genom vilken lönearbete formas. Det innebär således att åtskilja människor från tillgången till produktionsmedel, med våld om så krävs, och tvinga in dem i tillstånd där de måste vara lönearbetare för att leva. Denna process fortgår, givetvis. Om en ser på vad som har hänt i Kina – en rural befolkning som till stora delar är självförsörjande och som i stor utsträckning har blivit borttvingade från sina marker – är det mycket likt primitiv ackumulation så som Marx beskrev det.

Medan primitiv ackumulation handlar om att tvinga in människor i lönearbete, handlar ackumulation genom fråntagande om att beslagta människors tillgångar.

– Det som skiljer det här från ackumulation genom fråntagande är att kapitalackumulation kan upprättas helt enkelt genom att råna dig på dina tillgångar, genom att ta något från dig som har värde. Jag använder bostadskrisen i USA som exempel. Cirka 7 miljoner hushåll och uppskattningsvis 30 miljoner människor förlorade värdet på sina hem – och det här är ett rån! Det har inget att göra med att tvinga in dem på arbetsmarknaden eftersom de redan är på arbetsmarknaden. De är redan lönearbetare. De möter alltså inte endast arbetslöshet och mindre inkomster som lönearbetare – de går även miste om sina tillgångar. En sådan procedur, som är en massiv transaktion av välstånd från sårbara befolkningar till finansiärerna, innebär kapitalackumulation på en plats genom att råna människor på någon annan plats.”

Vänstern behöver nya perspektiv

Trots de rätt dystra exemplen som Harvey använder för att illustrera konceptet ackumulation genom fråntagande ser han ändå även motstånd och starka urbana rörelser växa fram.

– Till exempel rörelsen mot utmätningar och vräkningar har varit rätt stark på olika håll i världen, i Spanien till exempel.

Efter M15-rörelsen i Spanien har till exempel rörelsen PAH Vallekas som kämpar mot vräkningar varit framgångsrik i Madrid och är ett inspirerande exempel för övriga rörelser i Europa. Men det brakar loss mer eller mindre överallt just nu.

– I alla städer jag besöker tar någon mig till någon plats där någonting liknande händer. Som här, i Teatro Valle i Rom. I Belgrad pågår en stor kamp kring mäktiga planer att bygga om det historiska centret och omvandla det till en turistattraktion.

Harvey ger även vänstern en känga. Han menar att vänstern inte fokuserat tillräckligt mycket på politiken gällande det dagliga livet som enligt honom utgör grundvalen för flera kamper idag.

– Vi måste betrakta politiken i fråga om det dagliga livet särskilt – men inte endast – i en urban inramning som grunden för flera antikapitalistiska kamper just nu. Vänstern måste öppna sina perspektiv för vad antikapitalistisk kamp handlar om för att kunna se denna viktiga aspekt.

Han anser också att de urbana aspekterna spelat en avgörande roll i arbetarrörelsens historiska kamper.

– Om man ser bakåt i tiden har de urbana omständigheterna alltid varit viktiga. De påverkade starkt det som hände i Pariskommunen, de påverkade upploppen under den ryska revolutionen och så vidare. Vi borde ha en bättre förståelse för detta istället för att endast se arbetsplatserna som missnöjets kärna.

Krisens urbana ursprung

Harvey ser en stark relation mellan den urbana utvecklingen och den samtida krisen.

– Den nuvarande krisen började på bostadsmarknaden. Och den började på bostadsmarknaden på specifika platser. I USA låg de huvudsakliga problemen i sydväst, alltså Kalifornien, Arizona och Nevada, men även i Florida och i Georgia. Det finns ett specifikt mönster beträffande urbanisering i de här delarna av USA: utvecklingen av förorter skapar nya möjligheter för mervärdeskapital som annars har svårt att finna vinstgivande platser.

När mervärdeskapital investeras i urban utveckling uppstår följaktigen ett stort problem: vem skall köpa bostäderna?

– Finanskapitalister finansierar en stor del av tillgången till nya bostäder, men det finns ett problem – varifrån kommer efterfrågan? Så finanskapitalisterna finansierar även efterfrågan. Det uppstår en snygg cirkel: finanskapitalister finansierar markspekulanten, och finansierar sedan människorna för att köpa bostäderna, och det uppstår en bostadsbubbla. Priserna går upp, alla är jätteglada tills bubblan spricker.

Kriserna flyttar på sig

Krisens starka koppling till den urbana utvecklingen är inget nytt – samma mönster såg man redan i 1940-talets USA. Enligt Harvey har traditionella marxister ändå inte fokuserat tillräckligt mycket på bostadsfrågan.

– Krisen hade ett urbant ursprung. Ett av argumenten jag har framfört till konventionella marxister är att de sällan ägnar uppmärksamhet åt urbanisering och kriser på fastighetsmarknaderna. Men igen, om en ser bakåt i tiden kan en att se att det här har varit ett viktigt drag i krisproduktioner och även i krisrevolutioner.

Ett av sätten på vilket USA har kommit ut ur depressioner tidigare har varit att bygga hus och fylla dem med saker. Suburbaniseringen av USA efter 1945 hade en väldigt viktig roll i återhämtningen från 1930-talets depression. Det genererade efterfrågan.

– Givetvis kom staten in för att stimulera det här, suburbaniseringen var subventionerad. Med billig energi och lätt tillgång till mark byggdes motorvägarna och boendet subventionerades via skattesystemet. Så det här var ett sätt att utveckla ekonomin.

Harvey påpekar att denna utveckling ändå inte kan hålla på i oändlighet.

– Det fungerar kanske 10-20 år och sedan avtar det.

Suburbaniseringen i USA skedde i slutet av 1960-talet. Det här är en nyckelaspekt i den politiska ekonomin och en nyckelaspekt i formationen av kriser.

– Därför borde vi fästa politisk uppmärksamhet vid det här för att kunna känna igen mönstret. Om en kris börjar på bostadsmarknaden, som leder till en krasch i efterfrågan eftersom ingen längre köper kylskåp eller bygger simbassänger eller liknande, uppstår det ett ras i efterfrågan och fabrikerna stannar. Ni förstår, det hela är smittosamt! Resultatet är att kriserna flyttar på sig. Det börjar i Kalifornien och stup i kvarten inser människor som har tagit bostadslån i norra Norge att de inte har några pengar kvar. De är ruinerade eftersom deras investering är värdelös! De kan inte betala sina lokala anställda, eller liknande, så krisen sprider sig.

Krisens kostnader

Harvey påpekar att krisen sprids på olika sätt och att dessa mekanismer bör granskas. Det innebär att identifiera hur de sprider sig geografiskt, men också hur de sprids från en sektor till en annan. Att analysera hur kriser sprider sig är även viktigt i politisk mening.

– Var kommer krisen att bryta ut näst? Varför hamnade krisen i Grekland och Portugal på det sättet som det gjorde? Jag tror att frågor av detta slag är väldigt viktiga att besvara, eftersom man då har möjlighet att tala om vad en antikapitalistisk kamp måste göra för att tygla dessa kriser och hindra dem från att vara smittosamma på det sättet som de varit.

Det är ett faktum att de människor som befunnit sig i en sårbar situation fått betala krisens kostnader. Något som vänstern borde reagera på, menar Harvey.

– Och även för att hindra det uppenbara – att människor som betalat för krisen oftast är sårbara folkgrupper, låginkomsttagare. Det är där ackumulationen genom fråntagande sker väldigt, väldigt kraftigt i syfte att försöka få krisens kostnader betalda. Dessa människor har inte den politiska makten att göra motstånd. För mig verkar det som om vänstern borde bli en beskyddare av dessa folkgrupper samt utveckla en väldigt klar förståelse av hur kriser fungerar för att vara redo att bemöta sättet som krisen sprider sig på.

Olivia Maury & Valter Sandell
Foto: Luis Astudillo C. / Agencia Andes