Annika Sandlund
Det finns städer vars namn sänder kalla kårar utmed den kollektiva ryggmärgen. Auschwitz, Phnom Penh, Kigali, Srebrenica, Darfur. Det kollektiva traumat som härstammar inte bara från det som hände där, utan framförallt från det som inte hände. Det vi inte gjorde. Det vi såg. Det är möjligt att gradvist, genomtänkt, planlagt, ett steg i taget, ta livet av ett folk. Och varje gång världen med facit i hand ser ut över massgravarna, de dödas fält, de vingliga träkorsen är det någon som säger: aldrig mera. Och tio eller tjugo år senare får samma generation sällskap av ytterligare en generation som inte heller klarar av att sätta stopp för ett folkmord. Inte denna gång.
Det är så man kan gråta.
Det kännspaka är att det varje gång finns flera röster som varnar, medier som övervakar, mänskor som protesterar. Igår, den sjunde oktober, stängdes min arbetsplats, FN:s kontor i Geneve, för att kurder som vädjade om världens stöd för att förhindra en massaker i Syrien, blockerade infarten. Sedan tre veckor har journalister som sitter på första parkett, på de gräsbevuxna kullarna på den turkiska sidan av gränsen sett ut över staden Kobane. Sedan den 16 september har staden varit omringad av ISIS på tre sidor. ISIS, en organisation som sänder ut propagandafilmer där civila, obeväpnade män gräver sina egna gravar, sin stads massgravar. Över 160 000 civila har lämnat staden. Och av dem som korsat gränsen till tryggheten i Turkiet, är det många som vill tillbaka. Inte för att de vill dö, men för att det är bättre än alternativet: att stillatigande se på och inget göra. Aldrig mera?
Som journalist är det farligt att sia om framtiden. Eftersom jag skriver det här för en tidning som kommer ut om en vecka, borde den här kolumnen vara en balansgång mellan det som redan skett och det som troligen kommer att ske. I futurum minst två alternativ. Ett bra och ett dåligt. Eller ett bra och ett mindre bra. Men oberoende av om jag byter tidsperspektiv från ett par timmar till 24 timmar, eller en vecka, tycker jag mig endast ha två obehagliga alternativ att välja mellan, ett dåligt och en katastrof.
Det är då man gråter.
Kännetecknande för moderna tiders massakrer är att de sker bitvis. Vilken kraften än är, hur än ondskan kommer förklädd under förlegade etniska eller religiösa kåpor, så slår den aldrig till direkt. Liemannen svingar sin lie, först lite försiktigt, sedan ser han upp mot omvärlden och väntar på en reaktion. Vanligtvis uteblir den. Efter det andra eller det tredje slaget med lien, vaknar världen, men det är alltid samma sak. För många krig utkämpas redan, ”den stora allmänheten” sägs vara utled och trött, det sker för långt borta och alla har vi våra egna problem här hemma. Någon av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet igenkänner i massmördaren sin fiendes fiende, och det är nog för att lamslå hela samfundet.
Vanligt är dock att FN-sändebudet, eller det högsta FN-hönset i landet, aktivt jobbar emot den tröga, kollektiva, inaktiviteten. I Syrien, liksom i tiderna i Rwanda, har FN-sändebudet gått ut med ett upprop för att stoppa massakern. Rent politiskt har det ju faktiskt skett en del, med utvecklandet av ramverket för det som FN-folket kallar ”the responsibility to protect”, vars kärna består av att stater som bevittnar grova övergrepp har ett ansvar att förebygga, förhindra och i sista skedet aktivt stoppa massmord. Men i praktiken verkar vi stå lika handfallna i dag som för tjugo, femtio och sjuttio år sedan. Kigali, Kobane – Rwanda 1994, Syrien 2014.
Lyssnar man noga kan man höra änglarna gråta.
Annika Sandlund
jobbar med flyktingfrågor för UNHCR
