Nakna män i skogen, olja på duk,1919–1925.

Nakna män i skogen, olja på duk,1919–1925.

Nästan alla Edvard Munchs nyckelverk finns med i någon form på Didrichsens en aning spretiga men aptitretande utställning av en av konstvärldens stora existentalister, skriver Emma Rönnholm.

Nyrenoverade Didrichsens konstmuseum bjuder på en idyllisk inramning för Edvard Munchs besök i Helsingfors. Havet glittrar, träden byter färg och stadens larm hålls på behagligt avstånd. Ett mysigt bo för en av konsthistoriens stora existentialister.

I utställningen ingår ett femtiotal verk, lånade huvudsakligen från Munchmuseets Stenersen-samling. Målningarna, grafiken och bakgrundsinformationen är prydligt hänvisade till var sitt hörn av museet. Ovanligt nog saknar själva utställningsdelen både infotexter och kronologi. Verken får alltså tala för sig själva, vilket bäddar för en lite hoppig läsning. Samtidigt är det intressant att närma sig historiskt viktiga verk utan den historiska paketeringen.

Existensens skörhet

Målningarna är landskaps- och aktstudier, porträtt, och symboliskt laddade scener. Lite av varje finns med, både tidiga akademiska nakenstudier, brinnande expressionism och mera meditativa landskap målade efter att konstnären dragit sig undan världen, till huset på Ekely utanför Oslo. Bilden av Munch som dyster existentialist vidgas med ett par ljusare verk: Badande män (1907) och Nakna män i skogen (1819-25) målar båda upp paradisiska scener av natur och vitalitet. Också en del porträtt uppvisar mera lättsamma tendenser. De starkaste verken är ändå de där sorgen och smärtan driver penseldragen. De kan vara som visioner, lika flyktiga som de är intensiva.

Grafiksamlingen i nedre våningen är enhetligare med sin svartvita färgskala, även om uttrycken varierar också bland dem. Dramatiska, kontrastrika kompositioner som Harpya (1900), samsas med skuggiga, stämningsfulla interiörbilder. Ofta ligger fokus på ansiktet. Munchs Självporträtt (1895) och Damen med broschen (1903) är båda effektfulla kompositioner där bleka ansikten flyter i ett hav av mörker, medan ansiktsstudien för Det sjuka barnet (1896) fångar existensens skörhet med tystare, sorgsnare linjer.

Fascinerande process

Nästan alla Munchs nyckelverk finns med på något hörn. Skriket och Madonna finns som litografier och Vampyren och Livets dans som versioner av målningarna. Av dem överskuggar Vampyren (1893) lättast sitt rykte. De andra kan lämna en glupsk tittare småhungrig. Munch omarbetade samma motiv flera gånger, så enskilda verk är ofta egentligen plock ur en serie. Det hade varit fascinerande att få se mera av den processen. Ett litet smakprov får man med verket Det sjuka barnet, som finns både som målning från 1907 och som två mindre studier. Här förstärker och fördjupar verken varandra på ett mycket fint sätt.

Man kan fråga sig om det inte hade varit mera i linje med museets karaktär att fördjupa sig i en frågeställning, istället för att duka upp en så spretig helhet. Nu verkar Didrichsens vilja skapa en syntes av hela Munchs karriär på ett lite för litet utrymme. Fast kanske är det en realistisk taktik. Urvalet är inte klockrent, men säkert det bästa som gick att få – och det verkar fungera. Publiken strömmar till. De kommer för att se Munch (han från konsthissaboken). Och visst är det fint att de kan göra det, i höst, i Helsingfors. Annars måste man ju ta sig ända till Norge.

Emma Rönnholm

Edvard Munch – Livets dans. Didrichsens konstmuseum.
Till 1.2.2015.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.