Från ett svunnet Helsingfors

av Anna von Bonsdorff

I hjärtat av Helsingfors ligger den: Esplanaden. En plats som för hundra år sedan utgjorde ett slags centrum för det moderna, framväxande stadslivet. Ett ställe till vilket kontinentala nymodigheter först hittade sin väg då de kom till Finland. Ett drömskt och förtrollande promenadstråk för den tidiga nittonhundratalsmänniskan.

På Svenska Teaterns Amosscen, vars fönster lämpligt nog bjuder på en vacker vy över Esplanadparken, blir Joakim Groths pjäs Esplanaden en stämningsfull tidsresa till 1910-talet i vår huvudstad. Själva Esplanaden utgör givetvis skådeplats för en stor del av berättelserna i pjäsen. Här strövar dagdrivare och studenter omkring, här förälskar man sig, filosoferar, festar och tampas med livets svårare sidor. Det verkar egentligen inte så annorlunda än idag, trots att tiden är en annan och omständigheterna något annorlunda. 

Groth har gjort ett omfattande arbete med pjäsen, som baserar sig på flera av sekelskiftets mer eller mindre bortglömda finlandssvenska författares verk. Här har texter av bland annat Henning Söderhjelm, Karin Smirnoff, Ture Janson, Guss Mattsson och Sigrid Backman omarbetats till en episodartad helhet. I Groths regi växlar scener med berättelser om olika rollkaraktärer i ett raskt tempo. Det blir många olika trådar att hålla reda på för publiken men regissörens skicklighet kommer fram i en aldrig sviktande helhetsstämning. Tidsandan som pjäsen förmedlar lämnar efter sig ett bestående intryck.

Esplananden bjuder på ett stort persongalleri och skådespelarna får växla mellan flera olika roller på den sociala hierarkistegen och dessutom byta kön, uttal och accenter, med mera. Den nio personer stora skådespelarensemblen fungerar bra tillsammans och lockar fram både skratt och melankoli. Julia Högnabba spelar bland annat en bedårande Hjördis som är på jakt efter den riktiga kärleken och bestämmer sig för Hjalmar (Simon Häger), vars hjärta egentligen klappar för den rationellt lagda Ingrid (Kira-Emmi Pohtokari). Hellen Willberg spelar den svenska aktrisen Ebba som förför Birger (Patrick Henriksen). I andra akten dyker det upp nya personer och berättelser och här bjuds det på fint samspel mellan Marcus Groth och Max Forsman som ärkekapitalister, Dennis Nylunds lungsjuka Otto och Edith Holmström i rollen som den ensamstående modern Ruth, som sannerligen har det kämpigt bland konservativa attityder.

I de flesta berättelserna på scenen finns kärleken med som en röd tråd, även om förälskelserna inte alltid utvecklas enligt rollkaraktärernas önskningar. Runt omkring kärleken smyger sig också andra teman med, som den ryska politikens komplikationer och Helsingfors som en växande stad med allehanda nymodigheter. I andra akten förflyttar sig berättelserna längre ut i stadens periferi och här får även fattigdom och arbetarperspektivet större utrymme, i kontrast till Esplanadflanörernas tjusiga tillvaro. Många av rollkaraktärerna känns också bekanta på ett positivt sätt, som vore de gamla vänner som det är lätt att knyta an till på nytt.

Scenen utnyttjas i hela sin längd med bord och bänkar som står uppställda i en lång rad och som kan förvandlas till salongssoffor, restaurangmiljö och parker, allt efter behov. Scenografin och Tyra Thermans dräkter följer en realistiskt snygg stil.

Trots många rollkaraktärer och handlingar är Esplanaden ändå rätt mansdominerad, särskilt i första akten. Ruths allvarstyngda historia får visserligen mycket plats senare i pjäsen. Men jag kan inte låta bli att undra vad kvinnorna gör medan männen sitter samlande kring schackspel, alkoholhaltiga drycker och lustiga anekdoter. Några scener med sorglöst tjejsnack á 1910-tal hade varit ett välkommet inslag i den annars dynamiska helheten.

Anna von Bonsdorff
Foto: Cata Portin

Esplanaden. Dramaturgi, regi och scenografi: Joakim Groth. Dräkter: Tyra Therman. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Hanna Mikander. Mask och hår: Pirjo Ristola och Tiitta Stor. På scenen: Max Forsman, Marcus Groth, Patrick Henriksen, Edith Holmström, Simon Häger, Julia Högnabba, Dennis Nylund, Kira-Emmi Pohtokari och Hellen Willberg. Svenska Teaterns Amos-scen.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.