Performancen börjar egentligen redan innan åskådaren stiger in i den kaotiska ettan i Berghäll. Den som ska se föreställningen får någon dag tidigare instruktioner om att infinna sig vid en viss korsning, varifrån publiken, max tio personer per gång, leds in i en trappa och upp ett antal våningar. Allting är mycket mystiskt och en är inte säker på vad som väntar bakom dörren.
Svaret är rådd bortom all logik. Freja Appelgren har skapat scenografin (kan man kalla det scenografi då det inte finns någon scen?) som är en röra från golv till tak, med kuriösa inslag, som uppstoppade djur och en torkad palm. Resultatet är en lägenhet där tiden stannat men ligger synlig i lager på lager.
Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo har inspirerats av det exentriska mor-och-dotter-paret Bouvier Beale, Big Edith och Little Edie, faster respektive kusin till Jacqueline Kennedy. De blev kända tack vare en dokumentärfilm (Grey Gardens, 1975, den kan ses på nätet, gör det!) om deras isolerade liv i den fallfärdiga 28-rumsvillan i East Hampton där de bodde tillsammans med dussinet katter och några skunkar medan den forndom vackra, enorma förvildade trädgården slingrade sig allt närmare inpå huset. Mamman Bouvier Beale hade en skilsmässa bakom sig, dottern ett misslyckat försök till Broadway-karriär. De lär ha levt på att sälja sitt Tiffany-porslin en kopp i taget. En gång, när lokala myndigheter hotade med att vräka paret på grund av allvarliga hygien- och säkerhetsbrister, betalade Jacqueline Kennedy 32 000 dollar för att städa upp huset, installera värme och avloppsystem och avlägsna tusen säckar skräp. Speciellt Little Edie är i filmen en fascinerande uppenbarelse i sina huvuddukar och absurda utstyrslar.
Summa sumarum: en fascinerande ”riches to rags”-historia i kategorin verkligheten överträffar sagan.
Karaktären Barbi (Taivassalo) har något av Little Edie (strumpbyxor, simdräkt, artistdrömmar) och spåren som finns i lägenheten av ett gyllene förflutet (pälsar, klackskor, skira klänningar) är vidare referenser till Grey Gardens. Men Barbi och Majvor (Kivelä) kommunicerar inte med varandra, de är som de två skenorna av en tågbana som löper sida vid sida utan att mötas och de har inget av damerna Beales explosiva energi. De få monologerna är absurda, meningslösa, tråkiga eller komiska – om tvättbjörnens artspecifika beteende, om våfflans historia. Uttrycket förblir delvis besvärande amatörteatermässigt och tempot är monotont. Inget händer, teven pladdrar på tyska och spanska. Barbi och Majvor trycker i sig kex och våfflor. Somnar, vaknar, lockar på katten som inte syns till. Och sedan: ingenting.
Svaret på vad som finns kvar när språket förlorar sin mening och tiden löper i cirklar är med andra ord enkelt: nada. Ingen mening finns. Såtillvida blir även föreställningen meningslös. Kanske kan något i den väcka oväntade minnen eller känslor hos åskådaren, men om inte, förblir upplevelsen enerverande betydelselös. Jag får känslan av att projektet varit viktigt för Kivelä och Taivassalo själva, men för en utomstående öppnas det hela inte riktigt.
Sonja Mäkelä
Foto: Katarina Koch
Imperfekt. Text och skådespelare: Hannele Mikaela Taivassalo och Malin Kivelä. Scenografi och dräkter: Freja Appelgren. Ljuddesign: Jens von Weissenberg. Koreografisk assistans: Jenni Kivelä.
