14-BokpärmMed Wahlsröm & Widstrands vackert formgivna internationella serie introduceras nu den brasilianska poeten Paulo Henriques Britto för svenskspråkiga läsare. Samlingen En liten sol i fickan rymmer dikter från sex diktsamlingar, från debutens Materiens liturgi (1982) till Intets former (2012) och har fått sin nya språkdräkt av Marcia Sá Cavalcante Schuback och Magnus William-Olsson. Vi är inte bortskämda med brasilianska poeter på våra breddgrader, tidskriften OEI har länge undersökt relationen med den svenska och brasilianska konkretismen, senast i numret process/poem (poema/processo) som kom ut ungefär samtidigt med En liten sol i fickan.

Men Britto är ingen konkret poet, snarare stammar han ur 70-talets poesi, likväl är han mycket formalistisk. Dikterna är ofta form- och versbundna, de rimmar och leker med ljudlikheter, men lika ofta frångår han formen när nöden kräver. Det blir ett intressant utforskande av gränslandet mellan fri och bunden form vilket ställer uppenbara krav på översättarna, men också på läsaren, eftersom Brittos oortodoxi tvingar en att våga släppa lös, upphöra med att ställa frågor som: Hur ser det här ut på originalspråket? Har William-Olsson och Cavalcante Schuback tagit sig friheter eller inte? Dessa frågor är inte alltid helt lätt att släppa som anmälare och läsare av översatt poesi. Jag är glad av Britto tvingar mig till det.

Brittos dikter kan beskrivas som lekfullt abstrakta, ofta metapoetiska. I en dikt liknas poeten vid en cirkuskonstnär, en akrobat som tar ”Spånget över intet / mellan ordet och tinget” och likt en ormtjusare lockar fram poesin genom att ta ”upp litteraturens ljuva flöjt” och framkalla mening och betydelse som, i liksom all poesi, inte bara finns i själva orden utan i lika hög grad mellan raderna: ”Den försåtliga föreställningen uppstår / mellan läsningens oförsiktiga rader // som om den skulle antyda en annan text / mer levande, extrem och sann”.

Förhållandet mellan läsare och text antyds här som vanskligt och att läsa Britto är ofta en balansakt mellan olika läsningar. För även om Brittos poesi är en tänkande poesi, där verkligheten abstraheras till enkla former eller stora allomfattande begrepp som tinget, ordet, språket eller tiden, så kräver inte dikterna ett kyligt intellekt, snarare en kännande mun som genom att säga orden högt börjar begripa, eller i alla fall känna dem. För även om det är lekfullt i En liten sol i fickan så blir det nästan aldrig banalt. Britto ger inte läsaren lekövningar med formen för övningens skull. När dikterna är som bäst skapar han precisa metaforer och liknelser som i ”Till ett monument över antidepressiva” där raden som fått namnge diktsamlingen återfinns:

”En liten sol i fickan / som inte riktigt glimmar / som medan tiden tickar / skingrar den täta dimman // som hindrar annan sol, ej bärbar / att ostörd uppenbara / hård, sårad, uthärdbar / betingelsen för mänskans vara.”

Men det är ibland just Brittos styrka – lekfullheten, abstraktionen, metapoetiken och precisionen – som gör att han inte når ända fram. För det blir lite för snyggt, lite för smart, som en klackspark i motljus. Man häpnar men sensationen stannar inte kvar.

Mats O. Svensson

Paulo Henriques Britto: En liten sol i fickan. Översättning: Marcia Sá Cavalcante Schuback och Magnus William-Olsson. Wahlsröm & Widstrand , 2014.

1 kommentar

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.