Promenadkäppen, den som hon lämnade kvar vid den svullna floden Ouse, i det underligt kala landskapet kring floden – inte ett träd, inte en krök. Så att Leonard skulle veta var hon vadat i den 28 mars 1941 med stenar i fickorna. Hennes sista brev till honom: ”I want to tell you that you have given me complete happiness. No one could have done more than you have done. Please believe that.” Handskrivna lappar, brev, böcker hon gav ut på sitt förlag, och manuskript. Ungefär alla fotografier som någonsin tagits på henne, slående få: ett storögt barn, en tunn tonåring, en besvärad dam. På några tidigare osedda bilder röker hon och ser genast mer ledig ut, men med dagens blick också mer syndig (ledig = syndig?). Fadern, den viktorianska patriarken som såg ut som Charles Darwin med sitt vilda, vita skägg. Modern, societetsskönheten som hade skött om omöjlig man och sju barn och vid 40 år såg ut som 80, med brusten blick. Som om hon visste att hon skulle vara död inom ett år.
Tavlor och foton på hela Bloomsbury-gruppen: magra, beniga män och kvinnor med långa ansikten, näsor, händer och ben. De betraktar varandra, målar varandra, skriver om varandra – och världen. Mest umgås de oavbrutet – går på besök, fest eller bor under perioder i Vanessa Bells Charleston eller Virginia Woolfs Monk’s house, på promenadavstånd från varandra i Sussex böljande landskap.
Det som de helst gjorde var att prata: ”Gruppen var i huvudsak sammanbunden av kärlek till samtal. Det kunde inkludera argument, analys, skvaller och debatt, men var ett sätt för dess medlemmar att förstå varandra och dem själva och världen omkring dem.” Om en vän står det ”hans geni var i huvudsak för konversation” och att han ”babblade som en näktergal”. Han är den mest okända idag, för av samtal blir ingenting kvar.
Virgina Woolfs liv, ett av den anglosaxiska kulturens mest mytologiserade, ryms i två små rum på National Portrait Gallery under höstens utställning i London. Så lite finns det kvar av ett liv. Så få föremål blir kvar efter oss. Så märkligt döda föremålen ser ut i sina vita blänkande glasvitriner.
Men naturligtvis skulle ingen sådan utställning existera om vi inte hade hennes böcker. Bara att öppna pärmen och där är hennes oefterhärmliga röst, hennes genialiska berättande. Den är alldeles levande. Litteratur är en väg in i andra människor – de som redan är döda, från andra kulturer, från andra platser. Det är vad som skrämmer mig när folk förtröstansfullt säger: finlandssvenskarna försvinner ingenstans. Jag är Svenskfinland, jag har svenskan i mig, i min kropp. Vi kommer alltid att tala svenska i Österbotten/Borgå/Åland. Det finns humorgruppen KAJ och popmusik och Radio Extrem och teater och annan levande kultur. Det är sant och en förutsättning och absolut nödvändigt.
Men vad återstår utan det tryckta ordet? Det kan bevaras på papper eller digitalt, det är inte huvudsaken. Men vad blir vårt kollektiva minne? Hur utvecklas språket, utan poesi, utan prosa, utan nyheter som måste hitta ord på svenska för allt det nya som händer i världen? Vem berättar våra berättelser? Förutsätter inte ett vi som går utanför familjen gemensamma berättelser – existerar annars ens ett vi? Hur kan någon annan annars förstå och erfara hur det var att leva i den svenska språkspillran i Finland?
Monika Fagerholm sade det vackrast: ”Ditt språk är din plats på jorden”. Ju fler språk du har desto större är din värld och det är en rikedom. Men om just mitt modersmål utarmas, flacknar och försvinner är det jag som är hemlös.
Sara Ehnholm Hielm
