24-Bachmann_Dr. Heinz Bachmann, Erika Thümmel

Trots att österrikiska Ingeborg Bachmann endast publicerade två diktsamlingar har hon en självklar plats i skaran av 1900-talets främsta europeiska poeter. Nu föreligger hennes samlade poesi på svenska i Linda Östergaards översättning.

Ingeborg Bachmann föddes 1926 i Klagenfurt i Österrike, var tonåring under kriget, disputerade i filosofi 1949, gav ut sin första diktsamling 1953 och sin andra och sista 1956. Fort blev hon en mytomspunnen offentlig poet, i rollen som den sköra och skönskrivande. Hon levde i Italien under denna poetperiod av sitt liv, och skrev även reportage om landets politiska situation. Hon bodde i München, i Zürich, i Berlin, och återigen i Rom. Hon gav föreläsningar, skrev radiopjäser, libretti och prosa, till exempel romanen Malina som också finns översatt av Linda Östergaard. 1973 dog hon i Rom, 47 år gammal, efter att hennes nattlinne fattat eld.

Vandra, tanke heter boken, efter en av dikterna. Vandra, tanke. Är det talande att de svenska utgivarna har inkluderat ordet ”tanke” i utgåvans titel? Bachmann disputerade med en avhandling om Martin Heideggers existensfilosofi och hon var även djupt influerad av 1900-talets andra filosofiska gigant Ludwig Wittgenstein, och särskilt hans analys av språkets begränsningar. Är Bachmann en tankediktare? Ja och nej. Hennes intresse för musik var minst lika stort som för filosofin. Dikternas musikalitet är en stor anledning till hennes popularitet, vilket i sin tur kanske också är en anledning till att hon (nästan) slutade skriva poesi. Inte för att hon var populär, utan för att hon var det av fel anledning.

För hon var också en politisk diktare, och lade själv stor vikt vid dikternas moraliska allvar. Men hon skrev så vackert att mottagarsidan knappt brydde sig om budskapet: dikterna hyllades och älskades för sin språkliga skönhet och klang. Hade detta del i att hon efter den andra samlingen aktivt beslöt att sluta skriva poesi? De spridda dikter som likväl fortsatte att dyka upp här och där tillhör dock hennes främsta. Kanske medför Östergaards uttalade val att vara trogen bildinnehåll istället för versmått och rim, att det är lättare att se tanke och budskap i översättningen än i originalet?

Mytiskt och modernt

Det finns två ytterligheter i hennes spektrum av både röst och tankevärld, två ytterligheter som det är förbryllande att se så nära varandra, i samma bok. Den ena rösten är avlägset dånande, och mobiliserar mytologins ödesmättade bildregister:

Spjut störtade ner och änglar trädde fram,

satte svartare ögon i våra svarta.

Den andra rösten är mycket samtidsnära (50-tal) och ironisk, och hon driver med och gör motstånd mot reklamens språk och resebyråernas försäljning av upplevelser, som i dikten ”Höstmanöver”:

Låt oss resa! Låt oss sitta under palmer

eller under cypresser eller i en apelsinlund

och till nedsatta priser se solnedångar

utan motstycke! […]

Lek med kommersialismens språk är något som också dyker upp i hennes övriga författarskap, till exempel i radiopjäsen Der gute Gott von Manhattan (1957). Det är inte på grund av distans och blasé som Bachmann driver med charterresor och ”storslagna” naturupplevelser, utan för att det andfådda reklamspråket ställer sig emellan och kväver verkliga erfarenheter. En på allvar kraftfull resediktning finns det prov på i dikten ”Avsked från England”, som börjar:

Jag har knappt satt min fot på din jord,

du tystlåtna land, knappt rört vid en sten,

jag lyftes så högt av din himmel

I de tidiga dikterna är de mytologiska elementen ofta kittlande och förebådande: ”Om nätterna kommer eldar att brinna i bergen”. Här skapas inte väntan på ljusning, utan det slags förväntan som infinner sig sent på kvällen då det blåser upp till vinterstorm. Senare, i den andra samlingen Åkallan av stora björn (1956), har elden flyttat från bergen ner under jorden och tonen är ibland nästan bibliskt apokalyptisk. Titeldikten i den första diktsamlingen Den uppskjutna tiden (1953) inleds och slutar med frasen ”Det kommer hårdare dagar.” I de sena dikterna är dessa hårda dagar mycket nära, eller redan här:

Det brinner en eld under jorden

och elden är ren.

[…]

Det går en ström under jorden

i oss strömmar den in.

Det går en ström under jorden,

den förbränner alla ben.

Det kommer en väldig eld,

det kommer en ström över jorden.

Försök till att hitta tydliga tendenser och utvecklingsmönster i Bachmanns lyrik är dock förgäves. Rikedomen och bredden i hennes samlade dikter kommer inte av att hon genomgick perioder utan av att hon under alla perioder behärskade en stor uppsättning tonarter och fritt och fort växlade mellan dem.

Fredrik Österblom

Ingeborg Bachmann: Vandra, tanke. Ellerströms, 2014.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.