Lyra Ekström Lindbäcks roman Ett så starkt ljus ringar in längtan som ett existensens grundvillkor, skriver Freja Rudels.
Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck är en roman om förälskelse och en rapport från ett nu i Stockholms utkanter, på tröskeln till vuxenvärlden, i glappet mellan binära könsidentiteter och i trots mot heteronormativiteten. Det är framför allt en berättelse som prövar berättelsen. Dess bärkraft som väg in i tillvaron, som medel för att hitta, eller kanske skapa, sin plats i världen.
Ekström Lindbäck är född 1990. Ett så starkt ljus är hennes andra roman. Redan hennes debut, metaromanen Tillhör Lyra Ekström Lindbäck (2012) som skärskådar maktförhållandet mellan författare och läsare, uppmärksammades och prisades. Nu är hon nominerad till Augustpriset för Ett så starkt ljus. Trots hennes unga ålder är inte heller augustsammanhangen nya för Ekström Lindbäck. År 2008 fick hon lilla Augustpriset för Manual. Det är imponerande, men inte förvånande. När Ekström Lindbäck är som bäst, vilket hon är för det mesta i Ett så starkt ljus, inlemmar hon läsaren i ett tillstånd av förhöjd varseblivning. Hon frammanar en upplevelse av både intensiv sinnlig närvaro och analytisk klarsyn som blottlägger avstånden i närheten och ringar in längtan som ett existensens grundvillkor.
Upplägget i romanen är föga märkvärdigt. Huvudpersonen och jagberättaren Sara driver dag i Stockholm. Vi får följa henne genom tre förälskelser. Först ut är skådespelerskan Joanna, dramatisk, vacker, uppfylld av sig själv och oförmögen att ge sig hän åt den lesbiska kärleken som mer än ett experiment och en roll. Från det förflutna uppenbarar sig ungdomsförälskelsen Linnéa, blek, samlad och ordfattig – ett lockande mysterium av slätstrukenhet. Tillsammans bildar Joanna och Linnéa ett slags upptrappning inför mötet med C. I hens androgyna gestalt, psykiska illamående och likgiltighet inför livet får ogripbarheten nya dimensioner. Det samma gäller för Saras begär. Hon faller och famlar i det obesvarade och onämnbara som törsten efter C rör upp inom henne.
Det livsskede Ekström Lindbäck beskriver, den emotionella och intellektuella uppladdningen till språng som utspelar sig i rökelsedoftande studentlyor, är säreget. Den värld hon skildrar har sin egen geografi, den har sitt eget soundtrack och sina egna kulturella koder. Det samma gäller för det utanförskap hon gestaltar, också det har sina egna förtecken och följder. Romanens Sara befinner sig bortom heterosexualiteten, kärnfamiljen och volvo-villa-vovve-drömmen. I hennes suveräna berättarperspektiv ter sig den drömmen både abnorm och perifer. Just därför blir dess makt att innesluta och utesluta, att bejaka, förskjuta eller förtiga olika livsval, så påtaglig.
Som läsare blir jag synnerligen medveten om min egen position i världen, som 30-plussare inbegripen i projektet heterosexuell kärnfamilj. Jag blir medveten om min mainstreamidentitet och hur fjärran den är från den hbtq-verklighet Ekström Lindbäck talar om och till. Ändå känner jag mig osedvanligt tilltalad av hennes roman. Ekström Lindbäck har en förmåga att fånga vad vi människor gör med varandra, av varandra och i varandra. Genom Saras blick tecknas det övriga persongalleriet med sällsam skärpa. Men Ekström Lindbäck kan konsten att synliggöra också betraktarens utsatthet. Hennes täta, närmast aforistiska idiom är en skoningslös genomlysning av klarsynens pris. Sårbarheten i Saras suveräna perspektiv blottlägger en existentiell ensamhet som är botten i oss alla. Den ensamhet vi alla är ensamma i. Ekström Lindbäck visar vad litteratur är när den lyser som starkast.
Freja Rudels
Foto: Vide Koli
Lyra Ekström Lindbäck:
Ett så starkt ljus. Modernista, 2014.
