Var är vårt kanon?

av Hanna Åkerfelt

Jag har i olika sammanhang, redan som ung och ivrig nykomling i den finlandssvenska teatervärlden, hört sägas att ett problem den finlandssvenska dramatiken dras med är att det inte finns någon tradition, inget arv att falla tillbaka på, eller revoltera mot, ingen Shakespeare, Strindberg eller Ibsen. Det är bara att konstatera att de pjäser som har skrivits, för det har skrivits pjäser på svenska i Finland, utgör en relativt passiv och bortglömd del av vår litteraturhistoria.

En pjäs sätts sällan upp mera än en gång, visst finns det undantag, men det är sällan en pjäs får en andra eller tredje produktion. Det betyder i förlängningen att pjäserna inte etableras och blir kvar i det kollektiva medvetandet på samma sätt som till exempel en bok som man kan läsa på nytt, låna ut åt en vän, läsa analyser av och så vidare. När det gäller pjäser är det ju oftast föreställningen, iscensättandet som analyseras och diskuteras, och mera sällan själva pjästexten – kanske också för att det är så sällan det görs flera uppsättningar av samma text, vilket skulle ge underlag för diskussioner om olika tolkningar.

Pjäser är inte alltid enkla att få tag på, eller att läsa om man väl lyckas på tag på dem. Därför är en bok som Lucy Kerbels så viktig – och vi behöver något motsvarande för dramatik skriven på svenska i Finland. Vi behöver en översikt och beskrivning som ger läsaren insikt i vilka pjäser som faktiskt har skrivits och vad de handlar om. För medan många kanske vet att till exempel Hagar Olson och Jac Ahrenberg också skrev pjäser, så undrar jag hur många som känner till dem och vet vad de handlar om. Jag gör det inte. Och det är texter som är en del av vårt kulturarv på samma sätt som romaner, noveller och dikter som har skrivits på svenska i Finland.

Det finns redan bra databaser, till exempel Svenska Litteratursällskapets Daniel, som listar de pjäser som skrivs och uppförts på svenska i Finland. Utgående från det grundmaterialet skulle det finnas förutsättningar att skapa mera ingående presentationer av pjäserna, för att göra såväl teaterarbetare som andra intresserade (för jag inbillar mig att det finns personer utanför teaterfältet som är intresserade) uppmärksamma på den finlandssvenska dramatiska tradition som faktiskt finns.

Hanna Åkerfelt

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.