Enligt grundlagen ska staten säkra medborgarnas grundtrygghet, men i takt med socialservicens nedskärningar vittnar alla de svenska församlingarna i Helsingfors om en allt större arbetsbörda.
– Jag undrar varför socialtjänsten inte sköter sitt, säger Karin Salenius, diakonissa i Johannes församling.
Om du inte klarar hyran, går du till socialkontoret eller kyrkan? I och med den utbredda arbetslösheten är detta val en verklighet för allt fler. I år sökte sju procent fler hushåll utkomststöd jämfört med förra året. Också inom kyrkan ser man en ökning och de tre svenskspråkiga församlingarna i Helsingfors är överens: behovet av hjälp är större än man mäktar med. I Matteus församling har diakonin i år för första gången överskridit budgeten.
– Vi blir tvungna att minska våra utgifter med tio procent till nästa år. Nu mot slutet av året har vi fått säga till folk att vi bara kan ge små bidrag, och be dem vänta på hjälp, säger diakonissan Carita Riitakorpi.
Karin Salenius möter församlingsmedlemmar som sökt hjälp på socialkontor men blivit uppmanade att gå till diakonin istället.
– Samhället är skyldigt enligt lag att hjälpa medborgarna, men det fungerar inte. Det är inte rätt, säger hon.
Säde Pitkänen, koordinator för den svenskspråkiga social- och hälsovården, menar att ingen som har rätt till stöd skickas vidare till församlingarna. Hon säger dock att de gärna tipsar klienter om att söka kompletterande hjälp på annat håll.
– Ser vi att någon är i behov av snabbare hjälp än vi kan ge vill vi förstås leda dem vidare, säger hon.
Orimliga trösklar
Säde Pitkänen tror att församlingarna får mer att göra eftersom det för många är en hög tröskel till att söka hjälp av det offentliga.
– Vi kan bara hjälpa dem som kommer till oss. Är man trött och har en svår livssituation orkar man kanske inte det.
Gunvor Brettschneider är Svenska folkpartiets representant i Social- och hälsovårdsnämnden i Helsingfors. Hon känner till problemen med att stadens socialvård inte når alla.
– Att diakonin får ta hand om fler tror jag beror på de nedskärningar vi gör inom social- och hälsovården. Antalet medborgare i behov av utkomststöd växer, personalen minskar och vi ligger över budget hela tiden.
Är det rimligt att skära ner på det här sättet i så fall?
– Nej, jag tycker inte det. Men det finns andra politiker som tycker att det är nödvändigt.
Har ni någon handlingsplan för att komma till rätta med problemen?
– Nej. Vi har bara möjlighet till vissa projekt, men vi har ingen helhetsplan. Det är det som skulle behövas. Vi borde satsa på uppsökande verksamhet för att hitta fram till dem som mår sämst, det är de som åker när vi måste skära ner.
Evangelium
eller ekonomi?
Diakonin i finländska församlingar erbjuder såväl samtal och aktiviteter som ekonomisk hjälp. Det är sällan fråga om att ge över pengar, utan hjälpen fås i form av betalningsförbindelser i till exempel mataffärer. I både Matteus, Johannes och Petrus församlingar menar man att den ekonomiska sidan sedan några år riskerar att ta över.
– Vår uppgift är att sprida evangelium, och ibland undrar jag om vi hinner göra tillräckligt av det vi ska. Vi är ju ingen socialbyrå, säger Karin Salenius.
På lillajulslördagen delade Matteus församling ut glögg vid kyrkan i Östra centrum. En som trotsat kylan var Maija. Hon är 80 år och en av de helsingforsare som är beroende av kyrkornas och välgörenhetsorganisationernas brödköer för att klara vardagen. Hon har kämpat med spelmissbruk i många år och menar att pengar inte kan hjälpa alla.
– Jag tar hellre själavård, och önskar att diakonissorna skulle ha mer tid till det. Bidrag kan inte hjälpa en människa som spelar.
Maija lever på väldigt lite pengar.
– Idag har jag två euro kvar, berättar hon.
– Det är knapert nu, för folket.
Text & foto Ida Kronholm
