Äta kakan och ha den kvar

av Ny Tid

De fria finlandssvenska teatergrupperna står som åsnan mellan två höbalar. Projekt som Nicken Nu och det planerade Kvarteret Victoria kan ge lättnad i utrymmesbristen, men också rasera hela den fria teaterns idé.

Feministiska Blaue Frau är något av en enfant terrible inom den finlandssvenska teaterscenen, och har under hela sin existens strävat till att ruska om teaterfältet och ifrågasätta vad teater är. Gruppen har sällan varit bunden till en viss scen, eller ens en scen, utan deras föreställningar och performanser har ägt rum på alla tänkbara platser från affärer till Svenska Teatern. Under de senaste tre åren har de hyrt in sig på Dianascenen, ett projekt som nu går mot sin ände.

Att ha en scen att förfoga över har varit en lättnad, säger Sonja Ahlfors, som tillsammans med Joanna Wingren driver gruppen.

– Att ständigt flytta omkring från scen till scen är ett otroligt tungt sätt att arbeta på, speciellt om man ska dela utrymmen med andra grupper. Ska man repetera i scenografi två veckor före premiären får man lyfta in scenografin varje gång man repeterar och sedan lyfta ut den igen, och det blir väldigt tungt i längden.

Å andra sidan, menar Ahlfors och Wingren, är nackdelen med en fast scen att den binder en till ett utrymme. Vissa projekt kanske inte alls passar där, och då måste man låta scenen forma innehållet, snarare än tvärtom.


Institutionerna bestämmer

Blaue Frau har genom åren samarbetat en hel del med institutionsteatrar. Det har många fördelar rent resurs- och publikmässigt, men för en konstärligt anarkistisk grupp som Blaue Frau kan de stora teatrarnas maskineri bli frustrerande.

– Mycket av den teater som görs på institutionerna ser ganska likadan ut och följer ett hierarkiskt system. Och det är det som fått och får definiera vad teater är och ska vara, säger Ahlfors.

Wingren säger att genom att ifrågasätta hur teater görs, kan man också förändra själva teatern.

– De teatrar vi samarbetat med säger ofta att de förstår att vi arbetar i process, och att det inte ska vara ett problem, att de är flexibla. Men när det kommer till kritan fungerar allt ändå enligt deras rutiner. Och det går inte att göra så mycket åt. Institutionerna har ofta verkstäder som är överarbetade. De måste planera långt i förväg; det finns arbetskontrakt och rutiner som måste följas. Men det betyder det att de fria grupperna tvingas anpassa sig till institutionsteatrarnas system.

Projektet Nicken Nu går ut på att Svenska Teatern blivit beviljad pengar av Svenska Kulturfonden för att upplåta Nicken-scenen till de fria gruppernas förfogande. Både Ahlfors och Wingren poängterar att de inte vill bedöma hur projektet, nu ett halvt år gammalt, har fungerat, eftersom de inte hunnit ta del av några av de produktioner som gått där. De uttrycker också sin uppskattning för projektledaren Riikka Wallin, som de tror att gör det bästa möjliga av projektet. Men Wingren säger att hon är tveksam på grund av de ovan uppräknade problemen med att kombinera institutioner och fria grupper.

– När fria fältet kommer in på institutionsteatrarnas scener, kommer också de fria gruppernas sätt att göra teater på att tvingas in i deras system – på vilket sätt det kommer att påverka de produktioner som görs där är svårt att veta idag.


Wasa Teater är livlinan

Agneta Lindroos, producent och regissör på en av Vasas två fria finlandssvenska teatergrupper, Teater Povre, säger att Povre under de senaste åren samarbetat mycket med institutionsteatrar. Speciellt gäller det Wasa Teaters Vasallen Allstars, som bjuder in en fri grupp per termin för att sätta upp en pjäs på teaterns Vasallen-scen. På hösten satte gruppen upp pjäsen Varför ska jag alltid diska på scenen.

– Det har varit ett jättebra samarbete. Vi har fått arbeta på scenen när vi velat, och inte varit bundna av Wasa Teaters regler och tidtabeller, och så har vi ju fått använda utrymmet gratis. Dessutom har vi synts i Wasa Teaters annonsering.

För en fri grupp är den här typen av samarbete ekonomiskt oerhört fördelaktigt, menar Lindroos. Under januari gästade föreställningen också Åbo Svenska Teater, ett samarbete som enligt Lindroos var ekonomiskt sämre för gruppen.

För Teater Povre är samarbetet med Wasa Teater nästan en förutsättning för gruppens existens.

– Om institutionsteatrar har möjlighet att hjälpa fria grupper, tycker jag absolut att de ska göra det. Om man till exempel har scener eller repetitionsutrymmen som står tomma, eller teknik som man kan låna ut, ser jag inte varför fria grupper inte kunde använda dem.


Ansvar att störa

I Helsingfors planerar man att i det nya finlandssvenska bostadsområdet Kvarteret Victoria bygga en scen som ska bli en paraplyscen för fria grupper. Även om det kunde föra med sig många praktiska fördelar, har frontfigurerna för Blaue Frau vissa reservationer.

– Jag är lite allergisk mot så kallade ”finlandssvenska helhetslösningar”, säger Ahlfors.

– Det är problematiskt att man antar att alla passar in under samma tak bara på grund av att de har språket gemensamt. Att man på finlandssvenskt håll garderar sig under tider då svenskan är under attack är naturligt, men det går lätt så att man vänder sig inåt i stället för att öppna sig utåt, säger Wingren.

Enligt Ahlfors bör man minnas att de fria gruppernas styrka ligger just i att de är fria.

– Vi har ett enormt ansvar för att utmana och utveckla konstarten teater.

– De fria gruppernas syfte har sammanfattats mycket bra av Nils Poletti, konstnärlig ledare på Turteatern i Sverige, som säger sig sträva till att vara ”störningen” i teaterfältet, säger Wingren.

I Vasa diskuterar man också gemensamt utrymme för de fria grupperna. Även om samarbetet med Wasa Teater fungerat bra anser Agneta Lindroos att det skulle vara en fördel om man hade en mer permanent bas.

– Jag tycker att till exempel Teater Universums metod verkar vara en bra lösning.

Teater Universum i Helsingfors är en samlingsplats för ett antal fria grupper som samarbetar kring bland annat teknik och administration.

Även om Lindroos håller med Wingren och Ahlfors om att den fria teatern gärna får bryta sig loss från den vedertagna teatertraditionen, ser hon inte att ett permanent utrymme skulle vara ett hinder.

– Det är klart att all teater inte ska spelas i en black box, utan också kan spelas ute i samhället. Men det är ju ändå en stor fördel att ha tillgång till ett repetitionsutrymme, lagerutrymme och till exempel teknik som man kan låna. Det ena utesluter inte det andra.


Janne Wass

1 kommentar

Yhteistyö kannattaa 12 mars, 2016 - 00:56

[…] Feministinen teatteri Blaue Frau nosti esiin instituution hierarkisuuden rajoittavana tekijänä Ny Tid -lehden haastattelussa. Heidän mukaan instituution ja vapaan teatterin yhteistuotannossa instituutio määrittelee aina […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.