1,5K

Vad det transatlantiska frihandelsavtalet medför är dolt bakom obegriplig juridisk text utformad av storföretagens lobbyister.

Tullunionen och handelspolitiken är två frågor där fördragen (grundlagarna) ger EU ”exklusiv kompetens”, det betyder att makten över hela politikområdet är centraliserad till Bryssel. Det är EU-kommissionen som förhandlar, och EU-parlamentet och EU:s ministerråd som fattar beslut.

I mars i fjol utlyste EU-kommissionen ett ”samråd” med privatpersoner och organisationer om det kontroversiella ISDS i det tilltänkta frihandels- och investeringsavtalet mellan EU och USA. ISDS reglerar hur företag och stater ska göra upp om ett företag anser att dess investeringar förfördelats av politiska beslut som fattas i landet. Det betyder att en demokratiskt stiftad lag i den svenska riksdagen kan medföra skadestånd i mångmiljardklassen till ett amerikanskt storföretag för uteblivna framtida vinster inom den privata välfärdssektorn.

De närmare 150 000 svar som kom in gör samrådet till det största i EU:s historia enligt handelskommissionär Cecilia Malmström (FP) som den 13 januari presenterade resultatet.

– På det stora hela visar svaren en stor skepticism inför ISDS. Det är tydligt, sade Cecilia Malmström som underströk ”att det handlade om en rådfrågning och inte en folkomröstning”.

Svaren kom framför allt från ett fåtal EU-länder, där diskussionerna om TTIP har hunnit längre än i andra medlemsländer. Storbritannien, Österrike och Tyskland stod tillsammans för fyra femtedelar av alla inkomna svar. Från Sverige kom 125 svar, motsvarande 0,08 procent av de sammanlagt 150 000.

Enligt Cecilia Malmström, som alltså inte företräder Sverige utan EU-kommissionen, är det för tidigt att säga huruvida ISDS-klausulen kommer att tas med i frihandelsavtalet med USA. Medlemsländernas regeringar har enhälligt gett kommissionen uppdraget att ha med ISDS i avtalet och USA är stark förespråkare av klausulen. (Det gäller även Sveriges näringsminister, mörkblåsossen Mikael Damberg.)

I EU:s egna handels- och samarbetsavtal med länder framför allt i den fattiga delen av världen är det Bryssel självt som kräver motsvarande klausuler för att skydda de europeiska storföretagen. Det finns till exempel en liknande investeringsklausul i det frihandelsavtal som EU nyligen ingick med Kanada (CETA-avtalet som skrevs under den 26 september 2014).

Kommissionen kommer nu att anordna en rad möten och seminarier med olika organisationer, EU-parlamentet och medlemsländerna. Med grundval av detta kommer Cecilia Malmström någon gång under våren att presentera riktlinjer för huruvida ISDS bör ingå i TTIP och i så fall hur den ska utformas.

Cecilia Malmströms roll ska samtidigt inte överskattas eftersom EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har försett henne med en överrock i form av viceordföranden Frans Timmermans. Trots att Timmermans är nederländsk socialdemokrat, utgör han den kristdemokratiske nyliberalen Jean-Claude Junckers högra hand i Bryssel.

Några frågor som enligt uppgift ska diskuteras är hur skiljedomstolarna (det är inga riktiga domstolar) kan verka och hur de ska övervakas, samt förhållandet mellan nationella rättssystem och ISDS. Om, och i så fall hur, ISDS-domar ska  kunna överklagas. En annan intrikat fråga är skyddet av rätten att stifta lagar på både EU- och nationell nivå.

Ett slutligt beslut om klausulens vara eller icke vara, eller om man landar i någon fördunklad kompromiss, fattas först när hela avtalet förhandlats klart, i slutet av 2015 eller början av 2016. EU-parlamentet, EU:s ministerråd (medlemsländernas regeringar) och eventuellt medlemsländernas parlament måste därefter ge avtalet grönt ljus innan det kan träda ikraft.

Frågan om huruvida de folkvalda nationella parlamenten ska få säga ja eller nej till ett färdigförhandlat TTIP-avtal kommer formellt att avgöras av EU:s ministerråd (förmodligen stats-och regeringscheferna). Här finns det inga färdiga regler i Lissabonfördraget.

Huruvida beslutet att godkänna TTIP i ministerrådet ska fattas med kvalificerad majoritet (småländerna blir överkörda) eller med enhällighet (varje land, stora som små, har en röst) är svårt att utreda genom att läsa den aktuella fördragstexten. Se Lissabonfördraget (EUF-fördragets artiklar 206-207). Beroende på innehållet i det aktuella avtalet stadgas att en del beslut, typ traditionella handelsavtal, ska fattas med kvalificerad majoritet (Tyskland har i princip nio gånger så stort inflytande som Sverige), medan andra beslut om ”avtal inom handel med tjänster och handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter samt utländska direktinvesteringar ska rådet beslut med enhällighet om avtalet omfattar bestämmelser för vilka enhällighet krävs för att interna regler ska kunna antas.” Och lika gåtfullt håller det på. Fördragstexten är som julafton för en juristlingvist, men en mardröm för en hyfsat initierad lekman.

Det enda vi kan vara säkra på är att makthavarna i EU kommer att vara noll intresserade av att tillåta folken i de 28 medlemsländerna i demokratisk ordning få bestämma över vad som framställs av förespråkarna som historiens största och mest omfattande frihandels- och investeringsavtal, TTIP.

För att ändra på detta krävs en massiv folklig opinion och massvis med kreativa opinionsyttringar mot EU:s överstatliga institutioner i Bryssel och Strasbourg, framför allt på gator och torg i de enskilda medlemsländernas huvudstäder (där regeringar och riksdagar sitter tryggt förskansade).

En aktör som kunde stoppa avtalet är den fackliga rörelsen. Skulle Europafacket säga nej till TTIP och samtidigt mobilisera sina 60 miljoner medlemmar i en politisk generalstrejk då skulle det vara ”gute nacht” för Merkel, Juncker och Obama.

Hugo Torstensson
aktiv i Folkrörelsen Nej till EU i Sverige