Axel Kronholm är frilansjournalist baserad i Bangkok.
Halsbandsparakiterna utanför balkongen flaxar från träd till träd. Deras kvitter skär genom storstadsbullret av husbyggen, biltutor, taxicyklarnas ringklockor och alla andra ljud som hör vardagslivet till här i Bangladeshs huvudstad.
Under ytan råder dock inget lugn.
Närmare 200 människor har dödats sedan början av året. Polisen har fängslat så många som 15 000 oppositionella och bragt åtminstone 64 av dem om livet i utomrättsliga avrättningar. Ytterligare hundratals aktivister har försvunnit spårlöst – gömt sig eller förts bort av de fruktade säkerhetsstyrkorna.
Rivaliteten mellan premiärminister Sheikh Hasina och oppositionsledaren Khaleda Zia är inte ny men fiendeskapen har nått en ny nivå.
För drygt ett år sedan bojkottades parlamentsvalet av Zia och hennes partikoalition, varpå Hasina kunde behålla makten utan någon konkurrens vid valurnorna. Zia räknade med att Hasinas regering skulle ha så svag legitimitet att man med folket bakom sig skulle kunna tvinga fram ett nyval under en expeditionsministär. Så blev det inte.
När då årsdagen för valet stod för dörren förbjöds plötsligt oppositionen att hålla en manifestation till minnet av det de gett namnet ”demokratins död”. Zia, som också förbjudits lämna sitt kontor, utlyste en nationell blockad av vägar samt generalstrejk.
Även om en stor del av befolkningen förmodligen tycker att oppositionen ska ha rätt att hålla demonstrationer så har den folkliga uppslutningen inte varit tillräcklig för att Zias blockad skulle kunna efterlevas frivilligt. Vardagen har sin gång och levebrödet måste tjänas.
Oppositionsaktivister började därför attackera lastbilar och bussar som trotsade vägblockaderna med brandbomber. Över hundra människor har hittills bränts ihjäl och uppemot tvåtusen skadats.
I regeringens ögon handlar det nu om terrorism, och kompromisser är därmed uteslutna. I stället har polisen och domstolarna fått skrida till verket.
I en ledartext i dagstidningen The Daily Star varnar Mahfuz Anam för att en klanmentalitet riskerar att få fäste i Bangladesh, ett land där rivaliteter visserligen alltid förekommit men där makteliterna har kunnat turas om vid makten. På 80-talet mobiliserade de dominerande partierna – Bangladesh Nationalist Party och Awami League – mot general Muhammad Ershads auktoritära styre. I dag är de blodsfiender, och i sin text noterar Anam ett skifte i retoriken, där de politiska rivalerna nu beskriver varandra i termer av ”parasiter”, ”demoner” och ”cancrar”.
Någon möjlig kompromiss är svår att se på kort sikt. Det är dock regeringen som har övertaget och det finns krafter inom oppositionen som inser att man förr eller senare kommer att tvingas trappa ner sitt våldsamma motstånd för att inte undergräva sin egen legitimitet.
I brist på politiskt ansvarstagande är det folket som lider, särskilt landets fattiga daglönare. Exporten krymper och oskyldiga som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle kan antingen falla offer för oppositionens brandbomber eller ”korseld”, som det heter när säkerhetsstyrkorna skjuter människor.
Axel Kronholm
