När livet genomskärs  av världspolitik

av Mats O. Svensson

ilma rakusaIlma Rakusa tecknar i självbiografin Vidare vatten en barndom och ett Europa där historien står inskriven i nuet, där varje byggnad är ett ärr och huden täcker ett sår.

År 1945 tillfogas det redan stukade Europa ännu ett hugg som skär genom kontinenten, från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet, ett sår som liksom en järnridå skiljer tidigare grannar från varandra, splittrar familjer och delar Europa i ett väst och ett öst. Gränser dras upp och dras om, de förstärks och bevakas, medborgare denationaliseras och står plötsligt vid perrongerna med resväskor och (istället för pass) resebevis för statslösa.

Ett år senare, 1946, föds Ilma Rakusa. Pappan är slovensk kemist med radikala åsikter och mamman ungersk, med rötter i Polen och Litauen. Hon föds i Rimaszombat, Ungern, en nästan ”slumpmässig födelseort”, men familjen flyttar snart igen, är ständigt på väg, till Budapest, Ljubljana och Triste, mot havet och vinden, till Joyce tillflyktsort där risfabriken omvandlades till koncentrationsläger och mellan tvåtusen och femtusen personer – framförallt partisaner och aktivister i befrielsefronten – brändes och tiotusentals judar deporterades till en säker död. Till sist bär det av mot Schweiz, det enda landet som vill veta av dem, om vi får tro pappan.

Familjens liv genomskärs av historia, av omvälvande politiska och sociala skeenden, och har en direkt koppling till den geo- och biopolitiska maskinen. Fram träder en text som är betydligt större än den biografi som skrivs fram: Rakusas individuella angelägenheter blir till allmänna frågor. Och det är till en början mycket bra.

Rakusa skriver fram sitt liv genom korta, stämningsfulla och avgränsade stycken. Ett kan handla om hur hon tillbringade barndomens dagar vid havet, ett annat om den första kyssen, ett tredje om broderns sjukdom, och alla är steg i hennes väg mot att bli vuxen. I hög grad tar styckena formen av upptäckter: Rakusa upptäcker litteraturen, musiken, kärleken, kartan, Dostojevskij och tron. Upptäckterna är känsligt tecknade och när det är som bäst ser vi världen genom barnets vidöppna ögon och upplever den genom barnets gränsöverskridande fantasi. Då är det också mycket bra. Men någonstans händer något, kanske vid inträdandet till vuxendomen. Texten blir klarare, tydligare. Vidare vatten utvecklas allt mer till en förutsägbar historia, de individuella angelägenheterna blir allt mer privata och allt mindre allmängiltiga. Det är fortfarande känsligt skrivet men det är inte samma stora europeiska litteratur.

Det finns helt klart en estetisk poäng med de korta styckena, brottstycken där själva formen åskådliggör det fragmentariska minnet, men jag upplever en brist i att det saknas en sammanhållen röst som kan driva läsningen och berättelsen framåt och åstadkomma en rörelse som sveper med läsaren. Rösten bryts på ett sätt som framstår som slumpartat eller nyckfullt – något som kan ligga i Birgitta W. Augustssons annars transparenta översättning, eller hos Rakusa själv. Som när Rakusa njuter av den georgiska gästfriheten under en resa och utbrister i en ”Skål för vänskapen!”, en utsaga som bryter av och jag blir osäker på vem utsagan är riktad till, vad jag ska göra av den. Det är vid passager som den som jag kan tycka att texten blir irriterande och Vidare vatten upphör att vara relevant.

Rakusa talar i självbiografin om ”historiens vind”, om alla ”regimskiften och krig och ödeläggelser och fördrivningar”, just den vind som hon och hennes familj liksom miljontals andra sveptes med i och fortsätter svepas med i. En vind som på ett grundläggande sätt och med en våldsam kraft förändrar liv, som kan slå människor i spillror. Men ju längre jag läser, desto mer verkar det som om vinden har mojnat, Rakusa står stabil som etablerad och prisad författare, översättare och ledamot i den tyska akademien.

Förlaget Rámus släpper samtidigt som Vidare vatten en samling med Rakusas dikter, hämtade ur två verk (från 1997 respektive 2001). I drömmarna mellan fälten: snö börjar med en samling dikter till Joseph Brodsky, den ryska poeten som efter fem år i förvisning gick i exil till USA och skrev den klassiska essän Det tillstånd vi kallar exil.

Var soffan röd?

Väskan ja amerikakofferten

stod där redan och bjöd

tanken över Atlanten.

Rakusa börjar med finstämda lätt melankoliska nioradingar. Dess stoff känns igen från den självbiografiska romanen och följer efter med elvaradingar, korta, sensibla dikter om världen omkring henne, om himlen, moln, dimma. Men så händer något; i mitten av diktsamlingen exploderar den i en kakafoni av röster och utsagor. Rakusas stabila, igenkänneliga röst bryts upp, det harmoniska blir kaotiskt och engelska blandas om inte sömlöst så oproblematiskt in.

Och vilka floder, konfessioner, big passion, ovationer.

Boy, you´re wrecked. Jag flyter ut, bort och vart.

Du? Håller inte i mig. Uselt byte. Det som urholkar mig går in i läckan.

In, bort, åh. Men du finns inte där hos valarna.

Så fatalt krävande. Mer, nu, allt!

Det stormar hos Rakusa, och det lugna vattnet med små små krusningar går upp i våldsamma vågor. Sedan går dikten tillbaka igen, stormen lugnar ner sig och vågorna går åter igen tillbaka till ett lågmält skvalpande. Ett melankoliskt vatten.

Mats O. Svensson

Ilma Rakusa: Vidare vatten.
Översättning Birgitta W. Augustsson.
Rámus 2015.

I drömmarna mellan fälten: snö.
Översättning Linda Östergaard.
Rámus 2015.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.