Erik Salvesens 25-åriga konstnärskarriär uppmärksammas med retrospektiv-utställningen Skenographia på Teatermuseet i Helsingfors och med en bok med samma namn som ges ut på Schildts & Söderströms. Salvesen efterlyser klarare signaler av finansiärerna, och av konstnärerna en vilja att höja ribban och rikta blicken ut mot resten av världen.
Ibland nöjer vi oss med för lite, säger Erik Salvesen.
Salvesen har nyss öppnat sin jubileumsutställning på Teatermuseet i Kabelfabriken. Finland har ett brett och fint stödsystem för konstnärer, men enligt honom kan det också vara problematiskt att låta alla blommor blomma. Gallringen kunde vara hårdare, och det gäller många konstbranscher.
– Man ser det till exempel på Kabelfabrikens stora konstutställningar. Hälften av de verk som hänger på väggarna är skräp helt enkelt. Och det är inte fråga om smak och tycke, utan det är skräp. Man måste få vara hård ibland, säger han.
Salvesen som, med sina egna ord, ”haft förmånen” att arbeta i Tyskland, ser stora skillnader i arbetskultur, seder och bruk. Men också i ambitionen. Responsen han får från sina tyska kolleger är inte särskilt nådig.
– När folk utomlands frågar hurdan teater vi gör i Finland brukar jag visa bilder som jag tänker att håller en viss standard, men så suckar de ändå. Det där gjorde vi för tjugo år sedan, svarar de.
– Vad det nya är, det vet jag inte. Det måste man vara en annan person än jag för att veta. Men stundtals upplever jag att vår teater har ett förlegat formspråk, och vi borde skärpa oss. Teater är ett helhetskonstverk och alla de olika delarna måste stämma. Det räcker inte med pittoreska bilder. I Finland är vi så präglade av fånig och bisarr landsbygdsmelankoli, det är som om vi gjorde parodier på oss själva. Det finns bra saker också, men de är inte stora nog för att resa sig över den här mängden.
Spara är farligt
Även om ambitionerna att göra teater är höga så är det många problem inom den finlandssvenska teatern, speciellt inom det fria fältet, som bottnar i resursbrist.
– Jag har sett många föreställningar som i grund och botten är ganska bra, men de har inte förutsättningar att hålla den nivå som de borde. Vill man vara bra i Helsingfors så kanske det räcker med nedbantade föreställningar. Men vill man vara på nivå med resten av världen så är det viktigt att helheten håller hög nivå. Tyvärr är det inte så i Finland.
I spartider tider när många teaterstycken sätts upp med väldigt knappa ekonomiska resurser är scenografens arbetsplats väldigt utsatt. Skådespelarnas antal går inte att spara bort, men allting annat tvingas produktionerna spara in på.
– De fria grupperna skippar gärna scenografen och tänker att det kan de fixa själv. Och visst stämmer det, till en viss nivå. På samma sätt som jag kan skådespela, till en viss nivå, eller skriva den här artikeln för Ny Tid till en viss nivå. Men det är farligt, om vi vill hålla hög nivå på det vi gör så har vi inte råd att banta ner allting på det här viset.
– Jag säger såhär: Har man höga ambitioner så rekommenderar jag att man har en bra scenograf. Det samma gäller ljusdesign. Jag vet att det är knappt om pengar, men det oaktat borde man överväga saken. Då är det flera personer som tänker på samma produktion, och kan man ge produktionen flera dimensioner. En person kan inte tänka alla tankar, det behövs samarbete och arbetskraft.
En visuell form
Scenografens arbetsprocess, berättar Salvesen, består av ett tätt samarbete i första hand med regissören där de bollar idéer och tankar. Scenografen lyssnar till regissörens vision, går in i texten och sållar fram en visuell form. Har de ett gott samarbete med regissören så fortsätter samarbetet ända fram till premiären.
– I något skede av processen måste allt det här utkristalliseras. Jag måste lägga fram en skiss eller något konkret att ta ställning till. Utgående från det förslaget bygger jag sedan en modell, och efter det följer byggarbetet. Ibland är det mycket långa processer. Det beror på produktionen men ibland kan det ta flera månader. Sådär formellt kan jag säga att jag har en månads planeringstid, i samarbete med regissören, innan jag planerar en modell.
Bilder och videomaterial från andra produktioner är bannlysta under planeringsskedet. Värst är det om regissören hänvisar till en filmatisering av verket, och scenografens fantasi blir fastlåst vid någon annans vision. Och när Salvesen har sett bilderna är det omöjligt att få ut dem ur huvudet.
– Om man till exempel ska sätta upp The Great Gatsby, och regissören ger mig filmen och säger att precis som i den här scenen ska det se ut. Hollywood har satsat miljoner på den scenen. Och då har regissören låst mig vid den här visionen, men inte givit mig de ekonomiska resurserna som krävs.
Foto: Janne Wass
Vissa teatrar sätter upp en pjäs som spelats någon annanstans tidigare, och reser iväg för att se den ursprungliga produktionen. Men det undviker Salvesen också.
– Jag har gått i den fällan några gånger, men i dagsläget aktar jag mig jättenoga för det. Jag ber regissören referera scener muntligt istället. För guds skull, visa inga bilder.
En arbetsroll i förändring
Under den 25-åriga karriären har Salvesen sett scenografens arbetsroll leva och förändras.
– Ordet scenografi är modernt nu, men jag är nästan säker på att vi om tio-tjugo år talar om något annat. Ett uttryck som är på kommande är space design, utrymmesformgivning. Tidigare talade man ju om kulisser, men det gör man inte längre. Nu talar man istället om koncept och helheter. Vokabulären ändras efter behov.
Under renässansen förknippades ordet scenografi med perspektiv, berättar Salvesen, eftersom perspektivet var det viktigaste redskapet och föreställningarna behövde fonder som skapade en känsla av djup. En scenograf var specialiserad på den sortens fondmålning. Nu är fondmålare ett särskilt yrke.
– Allt utvecklas, och yrkesbilderna utvecklas. Tidigare gjorde jag alltid affischerna för produktionen. Det förväntades att scenografen stod för den visuella helheteten, från affischen till allting på scenen. Idag sköter marknadsföringen den saken, man anser att scenografen inte behärskar det klatschiga kodspråk som krävs för att sälja en föreställning. Ibland tycker jag det är på synd, när affischen inte alls motsvarar den visuella helhet som jag försökt skapa. Men jag har kolleger som gör affischer, och det är inte deras fel. De får en beställning och genomför den.
Salvesen tar Mamma Mia! som exempel. Föreställningen har samma affisch i hela världen, men det är märkligt att kvinnan på affischen inte spelar i föreställningen.
– Det är förstås ett koncept. Fast jag börjar tycka mer och mer illa om det ordet, säger Salvesen.
– Jag behövde en gång en mörkblå kostym för en föreställning. Jag gick in i en butik som sålde svarta kostymer och frågade efter en mörkblå kostym. De svarade nej, det här är en konceptbutik. Man ska alltså inte fråga efter något som inte hör till deras koncept. Jag kom in i butiken med fel ärende. Det är ett jobbigt tänkande.
Fokuserade satsningar behövs
Vad skulle Erik Salvesen efterlysa i Svenskfinland?
– Jag skulle efterlysa en hårdare gallring, och mer fokuserade satsningar. Vi behöver starka konstnärer med starka visioner, och vi behöver förebilder inom konsten. Och vi måste hjälpa dem att komma fram. Utan målmedvetna insatser från fonderna och kulturfältet så lyckas det inte. Med de ekonomiska premisserna vi har idag så är det jättesvårt för en begåvad människa att tränga sig fram. Så jag skulle efterlysa större satsningar och klarare signaler från finansiärerna.
– För konstnärernas del skulle jag önska mig att de skulle höja på ribban, rannsaka sig själva och höja sina egna krav. Och ta en liten titt utomlands. Det räcker inte med att besöka finlandssvenska eller finska teatrar, utan ta en liten rundtur i världen. Var nyfiken. Speciellt inom teaterfältet är den internationella medvetenheten lite tunn.
Och dessutom skulle det vara bra om teaterproduktionerna skulle lediganslå sina platser, och ordna lite hederliga auditions, uttagningsprov, som i andra länder. Bra för konkurrensen, om inte annat.
– Lite mer konkurrens inom teaterfältet skulle vara mycket hälsosamt. Man behöver inte alltid anställa sin polare, för man har hört att han har gjort scenografi nån gång. Då kan man betala lite mindre. Det är finlandssvenskhet i ett nötskal, man anställer folk på basen av deras rykte. Men kan man inte anställa någon utifrån? En tysk kostymdesigner till exempel?
Text: Lasse Garoff
Foto: Janne Wass
