Vi och dom

av Sara Ehnholm Hielm

Sara Ehnholm Hielm är förlagsredaktör

Du behöver inte flytta långt så ser hela livet annorlunda ut. Från italienska breddgrader förefaller sådana dygder som hårt arbete, att ”alla ska göra rätt för sig” och att ”vi verkligen inte ska betala grekernas skulder” lite annorlunda. Vi i Nordeuropa (Skandinavien och ja, Tyskland är inkluderat här) riktar gärna anklagelser mot de sydeuropeiska länderna, som ”inte fungerar”. Det kan gälla allt från korruption till integration av invandrare. EU är fundamentalt orättvist eftersom de sydliga länderna måste ta hand om flest invandrare, då flest kommer hit – att tvinga dem som har minst att ge mest. När Finland klagar på de ”själviska” länderna i Sydeuropa ringer det onekligen ihåligt.

Italiens ekonomi går inte alls bra men det syns överraskande lite i gatubilden – här är livets mening fortfarande att leva ett gott liv: gå ut och äta med familjen, köpa små tjänster och varor av andra (billigt) och arbeta med att göra dem för andra. Det är kanske inte produktivt att ha mängder av små butiker som säljer lampor, film, häften, skor, leksaker, frukt, kläder, pizzabitar och så vidare, men det gör att människor har jobb och att har råd att leva ett gott liv. Här hälsar affärsinnehavaren på kunden med namn, de hinner prata en stund, de ger råd. De är stolta experter på sitt område: Italien har bland den högsta procenten per capita av skickliga hantverkare och världens mest exklusiva butiker.

I Finland har vi istället snart endast this thing called supermarkets: stora Prisma-hallar ute på åkrar utanför städerna där det är nästan omöjligt att hitta en expedit och så få som möjligt är på jobb. Där köper vi till höga priser ganska dåligt gjorda varor, ofta importerade från Asien.

På motsvarande vis finns det i Italien många anställda i den offentliga sektorn – poliser och tjänstemän – i den omfattande men överraskande effektiva byråkratin.

Det är något med tanken om effektivitet och produktivitet som har gått snett hos oss i Finland: vad är poängen med att försöka slimma företagen och effektivera arbetsuppgifterna till döds? Arbetstagarna blir utbrända eller uppsagda, och istället uppstår mängder av arbetslösa i samhället. Det är som en korv eller en ballong: när den pressas ihop och krymper i ena änden kläms den ut i den andra. Alla ska känna att de är utbytbara och måste kämpa för att få stanna kvar. I ett välfärdssamhälle ska de arbetslösa också försörjas. De här människorna har inte råd att konsumera och håller därmed inte ekonomin i rullning. Och de ska helst känna sig skyldiga, som en börda för resten av samhället. De föraktas och ses som onödiga, överflödiga, nästan inte människor? Det är en livsfarlig utveckling.

För vad håller tillbaka en människa som inte längre ses som mänsklig? Vad tyglar henne, vad ger henne tillhörighet, vem ser henne i ögonen? Vad avhåller henne från att göra brott, vad ger hennes liv mening? Hur kan hon befinna sig på insidan av ett samhälle som sparkar henne? Vilka krafter släpps loss då människor är i fritt fall?

Det är som om produktivitet och effektivitet har blivit värden i sig, frikopplade från samhället och medborgarna. Är det produktivt att skapa ett samhälle där robotar sköter om åldringar, där alla banktransaktioner sker på nätet och en människa knappt existerar om hon inte har bankkoder? Det är klart att en robot blir billigare i drift än en människa – men är det vettigt? Är det viktiga bara funktioner, inte relationer – mellan till exempel en åldring och en vårdare? Vad är kostnaden i mänsklig värdighet, i lojalitet mot andra, i att lita på varandra?

Det här bevisar igen att ett samhälle inte kan byggas enligt marknadens principer och organiseras med marknadens osynliga hand. Här i solen och skönheten under apelsinträden består inte livet av att bita ihop tänderna och uthärda. Då verkar de puritanska värdena plötsligt fega och direkt livsförnekande. Varför vara så sträng mot sig själv och andra? Varför inte medge att njutning, barmhärtighet och mänsklig gemenskap är minst lika viktiga som produktivitet? När det gäller livsglädje är det Finland som inte fungerar.

Sara Ehnholm Hielm

1 kommentar

En mörk tid | En kattslavs dagbok 22 april, 2015 - 16:18

[…] andra”. De där som minsann inte är som vi. Läs gärna också Sara Enholm Hielms kolumn Vi och dom, apropå det här med effektivitet och […]

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.