Mediala missionärsdrömmar

av Otto Ekman

59-65_omslag_andreas_och_kirgizistanDetta är berättelsen om den svenske journalisten som skulle reformera Kirgizistans public serviceradio.

Hösten 2009 tackade den svenske frilansjournalisten Andreas Hedfors ja till ett jobb på det nationella radiobolaget i Kirgizistan. Som en slumpmässig konsekvens av Sveriges globala demokratiarbete och mjuka maktutövning erbjöds han chefsposition och möjligheten att reformera de korrumperade postsovjetiska strukturerna på arbetsplatsen. Planen var att införa en modern och demokratisk standard på nyhetsbevakningen i landet som fortfarande mest liknade en diktatur. Riktigt så blev det ändå inte.

Hedfors berättar om sin tid på Kirgizistans statsradio i boken Andreas och Kirgizistans hemlighet. Boken är en blandning av politisk thriller och självironisk kulturkrockshumor då Hedfors beskriver hur hans naiva förväntningar snabbt kommer på skam. De grandiosa moderna missionärsdrömmarna om att på egen hand bygga upp en demokratins grundpelare i ett land som få ens hört talas om grusas av smarta och cyniska ortsbor som vet hur systemet egentligen fungerar.

Hedfors projekt kritiseras skoningslöst av både oppositionella och hans egna arbetskamrater, som anser att han i praktiken går i maktens ledband och legitimerar censuren genom sin tandlöst välvilliga närvaro. Samtidigt faller vissa av hans reformförslag i god jord och nyhetsrapporteringen från kanalens sida blir sakta trovärdigare och mer kvalitativ. Men är det en positiv utveckling eller bara en till fjäder i hatten för den auktoritära statsapparaten?

Inga enkla svar

Boken behandlar svåra frågor utan att ge överdrivet enkla svar, och Hedfors är också öppen med sin egen osäkerhet och oförmåga att fullt ut hantera situationen. Om berättelsens upplägg skulle passa perfekt för en självförhärligande journalistisk thriller i ”exotisk” miljö, blir handlingsförloppet snarare en dekonstruktion av varför sådana upplägg fungerar bäst inom fiktionen.

Slutet kan knappast betecknas som lyckligt, även om de som följde med nyhetsrubrikerna då det begav sig är medvetna om att Hedfors vistelse i halvdiktaturen avslutades med en demokratisk revolution (dock utlöst av helt andra faktorer än hans närvaro på radion). Inte heller demokratiska revolutioner har alltid en lycklig, okomplicerad eller ens demokratisk utgång.

Trots det komiska i Hedfors ambitioner att på egen hand förändra ett helt land är han ändå en mer än kompetent journalist, och hans beskrivning av det praktiska reformarbetet på radiokanalen är intressant och givande att läsa. Genom beskrivningen av arbetet att reformera en ålderdomlig redaktionsstruktur får läsaren en konkretiserad genomgång av vad det innebär att göra bra modern radiojournalistik.

Subjektiv men mångsidig

Just bokens mångsidighet är dess stora plus, och upprätthåller läsarens intresse då handlingens svagare sidor annars skulle göra den ytlig jämfört med till exempel Anna-Lena Lauréns skildringar från Ryssland och före detta Sovjet, där en mer metodisk bakgrundsresearch och kunskap också fördjupar läsarens intresse. Hedfors har heller inte pretentioner på att vara annat än subjektiv, och han medger att han är relativt oerfaren gällande Centralasien.

Andreas och Kirgizistans hemlighet är ändå underhållande och ställvis riktigt intressant läsning som fungerar bra som inkörsport för den som vill lära sig mer om en i nyhetsrubrikerna sällan omtalad region.

Otto Ekman

Andreas Hedfors: Andreas och
Kirgizistans
hemlighet.
Atlantis, 2014.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.