När kollektivet De kristallklara 2012 satte upp den tvärkonstnärliga antirasistiska sillsalladen Isolation var det en explosion av vilja och talang som sökte sin riktning. Med Society har gruppen hittat både sitt lugn och sin form.
Society är en stumfilm som framförs till levande ackompanjemang av Crystal Clears, ett band som består av medlemmar i De kristallklara. Den svartvita filmen utspelar sig i ett postapokalyptiskt samhälle där tre huvudpersoner försöker överleva den meningslösa tillvaron efter att merparten av jordens befolkning gått under och civilisationen rasat samman: Vandraren (Henrik Heselius), Exploatören (Willehard Korander) och Eskapisten (Carolin Koss). Vi följer de tre protagonisternas personliga resor mot upplysning och självinsikt. Regissören Henrik Heselius har nämnt Ingmar Bergman som en förebild, och man kan se paralleller till Det sjunde inseglet i det visuella (karga stränder, figurer i svarta kåpor) och i tematiken.
Den ”tomma världens” koncept har utforskats otaliga gånger sedan August Bloms stumfilm Verdens undergang från 1916. I sin asociala ödemarksinramning ligger Society ändå närmare Luc Bessons avantgardistiska Le dernier combat (1983), och det långsamma, statiska fotot av Oscar Hagen får en att tänka på Chris Markers La jetée (1962) eller Jim Jarmuschs Dead Man (1995).
Filmens upplägg är i sig inte banbrytande. Men så är det inte heller en konventionell film, utan en del av en större helhet. Crystal Clears mörka, eteriska alt-musik med inslag av både noise, jazz, gitarrock och electronica målar upp inre landskap, blir den ordlösa dialog som är frånvarande i filmen. Att musiken uppförs live på plats och ställe ger helheten en organisk, levande och angelägen prägel.
Nyckeln till upplevelsen är att inte försöka se på filmen som en normal spelfilm. Visuellt är den ställvis hisnande – speciellt fotografiet av den vandrande, bistra Heselius över berg och genom skogar är både vackert och kargt. Vandrarens spirituella resa är också navet som filmen kretsar kring, och Heselius gör rollen med bravur. Däremot hade Society vunnit på ett tätare klipp och mer okonventionella bildvinklar. Ett mer suggestivt bildspråk hade förhöjt den febriga ångestkänsla som verket försöker frammana.
Innehållsmässigt tillför Society inte mycket till den kanon av samhällsmedvetna postapokalyptiska filmer som hade sin storhetstid på 1970-talet. Den ger inga stora svar och ställer egentligen inte heller så stora frågor. Miljö- och framtidstematiken får ge vika för de socialpsykologiska arketyperna och deras inre resor. Däremot är verket, om man tar av analyshatten, en stark emotionell upplevelse i stunden, och dess bilder stannar kvar länge i sinnet. Uppfriskande är också att det frångår den hårdkokta cynism som ofta kännetecknar apokalyptisk konst, och charmar med en viss naivitet och hopp om en ljusare framtid – om inte för miljön, så åtminstone för den mänskliga samvaron.
Janne Wass
De kristallklara: Society. Regi: Henrik Heselius. Foto: Oscar Hagen. Manus: De kristallklara. Musik: Crystal Clears. I rollerna: Henrik Heselius, Willehard Korander, Carolin Koss.
