Globalt ansvar

av Annika Sandlund

Annika Sandlund

Av världens 14 millioner flyktingar fick 102 000 individer i fjol chansen att lämna flyktinglägret eller gränszonen och återetablera sig i ett nytt land. Det är inte särskilt många. Det är skamligt att EU, som tar emot mindre än tio procent (resten tas emot av USA, Kanada och Australien), kämpar för att få sina medlemsländer att komma överrens om hur 20 000 flyktingar ska fördelas.

Jag förbereder ett tal för en nordisk publik och säger till en norsk väninna att jag tänker sätta vidarebosättningen i det sammanhang jag anser det höra hemma – som en del av det ansvar vi har inför vår nästa. Hon sätter kaffet i halsen och säger: ”Du vet väl att de (i Norden) lever i en bubbla?”

Sist vi hade lika många flyktingar i världen som vi hade år 2014 var strax efter andra världskriget. Flyktingkonventionen kom till i kölvattnet av ”Aldig mer”. Aldrig mer ska länder få stänga sina gränser för folk som flyr förföljelse, aldrig mer ska ett folk förintas för att de jagas på grund av sin etnicitet, sina åsikter, sin religion. Spola framåt till dagens värld, år 2015, då individer och hela folk dödas vid Europas gränser, i Syrien, Irak, Ukraina, för … ja, sin religion, sina åsikter. Har vi något ansvar, vi som står på andra sidan stängslet och ser husen brinna ner? Har vi politiker som kan se nynazisterna i ögonen och säga att det här med invandring kan diskuteras, men flyktingar har vi en skyldighet att hjälpa? En skyldighet som visserligen är kodifierad i internationell lag, men som grundar sig på vår erfarenhet, vårt unika europeiska arv, på det faktum att vi varit med förut.

J

ag tog en kaffe med en av EU-tjänstemännen. Han sade att problemet är att vi har ett demokratiproblem i de Europeiska länderna. Ingen litar på politikerna, i synnerhet inte de som vågar påstå att vi som medborgare och mänskor också har ansvar, inte bara rättigheter. Kanske har han rätt. Av de människor som i fjol försökte ta sig till Europa över Medelhavet var uppskattningsvis hälften, det vill säga mindre än 100 000, flyktingar. Ändå har jag inte hört en enda politiker påpeka  att  vi gjort detta förr, att vi år 1956 när 180 000 ungrare korsade gränsen till Österrike på några få veckor faktiskt lyckades fördela dem bland oss. Trots att vi då var ett mycket fattigare och blekare Europa.

För många år sedan var religionen och plikten en drivkraft för förändring. I det vakum som dessa lämnat efter sig kämpar begrepp som ”humanitet”, eller ansvar för den i nöd, förgäves för att uppnå samma driv. Vi ser lätt att något är snett i världen, men diskussionen om vad vi borde göra åt saken verkar utebli.

Vidarebosättning och att fördela flyktingansvaret mera rättvist länder emellan är naturligtvis bara en dellösning, ett mänskligt alternativ som räddar liv medan de politiska lösningarna på konflikterna dröjer. Argumentet att det är ”billigare att hjälpa fler närmare”, det vill säga i de fattiga grannländerna, utgår från ett falskt antingen-eller-argument och från ett förlegat välgörenhetsbegrepp. Flyktingarna behöver naturligtvis hjälp, men den mest varaktiga hjälpen är den som i slutändan jämnar ut skillnaderna mellan givaren och tagaren. För att de är människor. Och för att vi nog innerst inne vet att det inte är deras fel, att vi inte är bättre. Välgörenhet behövs, men i bland räcker det inte.

Har vi ett ansvar för vår nästa? Också den nästa som inte har samma nationalitet, ras och åsikt? Jag fick epost av en flykting igår. Han tillbringaDE 17 år i ett fängelse för att ha uttryckt sin åsikt och tre år i flyktingläger innan han på måndagen anlände som kvotflykting till ett land i Norden. ”Nu är jag i ett civiliserat land”, skrev han. Jag är rätt säker på att han syftade på något annat än en verklighetsalinierad bubbla.

Annika Sandlund
arbetar med flyktingfrågor på UNHCR

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.