Ta mina barn bort från alla galna ideal”. Ja, det citatet kan sammanfatta Viktor Johanssons senaste roman Bonsaikatt. Två föräldrar, var och en på sitt håll, har kidnappat sina tonårsbarn: Jon sina två döttrar och Maria sin son. De har rymt iväg från utseendefixering och yta (döttrarna) och mobbning och känslokyla (sonen). Hela boken utspelar sig dock efteråt i ett förhörsrum där de båda föräldrarna frågas ut om händelserna av en förhörsledare/psykolog. Varför har de handlat som de gjort, kidnappat dem från sina respektive, från sina skolor och från samhället? Kidnappa förresten, kan man kidnappa sina egna barn? Det är en annan fråga romanen ställer.

Pappa Jon är frustrerad över att hans fru sönderdaltar deras döttrar med smink, parfymer, avslappningsövningar och peeling. Instängda på toaletten stänger de sig ute från allt det som är på riktigt, och inte minst från honom. Mamma Maria å sin sida vill hålla sin son borta från skolmobbningen och även borta från hans pappa, som tränar upp honom till en försvarsmur. För att härda honom och göra honom immun, både kroppsligt och mentalt. Så när de båda föräldrarna flyr från dessa ”galna ideal” är det motsatserna de söker. De pimpinetta döttrarna Stina och Lotten får snatta, slanga bensin och äta snacks dagarna i ända. Den introverte Silas pressas till att visa känslor på olika sätt och får exempelvis köra bil med en mus under tröjan. Och så småningom möts de ute på vägarna, dessa stukade familjer, dessa destillat av samhällssjukdomar. Jon och Maria vill släppa sina barn fria, säger de, fria som lejonungar. ”Tillbaka till naturen”, på ett något avigt sätt. Men gör detta dem verkligen fria, är de ändå inte bara i föräldrarnas våld? Blir de inte bara instängda i ännu en glasflaska, som titeln antyder.

Formen i Bonsaikatt är sträv. Boken består enbart av repliker från de tre personerna i förhörsrummet, och mest då som rekapitulation av händelser. Både Jon och Maria är dessutom till förväxling lika till sätt och språk vilket bidrar till denna strävhet. Även gällande karaktärer är det därmed ett destillat, en tillspetsad stereotyp som Viktor Johansson silat fram. Formen och även stora delar av innehållet liknar på så sätt en bruksanvisning, ett schema av samhällskaraktärer och samhällsfenomen. För det ligger ett socialt patos på det sätt föräldrarnas oro och frustration läggs under lupp, en nutidsoro och en samhällsfrustration. Referenser görs också till Patty Hearst och Natascha Kampusch, och den egna listan med associationer till liknande fall kan ju dessvärre göras oroväckande lång. Men samhällspatoset i Johanssons bok, ursäkta att jag säger det, liknar mestadels förställning, idé och redogörelse. Det är inte tagen från det nära, det egna och erfarna, utan liknar endast bilden av ett patos.

Bonsaikatt har på sina håll tokhyllats och Viktor Johansson setts stå för ett ”betydande författarskap”. Men detta är knappast litteratur som räcker, som sträcker sig över tid, som någon kommer att söka efter om tio år. Bonsaikatt fungerar som ett inringande av nutidsidioti, visst, som ett milt hyttande finger mot ett vagt tecknat etablissemang. Det får lov att räcka för stunden.

Andreas Holmström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.