White woman’s burden

av Sonja Vuori

Sonja Mäkelä

När vi kommer till skolgården (se föregående artikel) och barnen kommer framspringande höjer vi kamerorna i försvar. Vi går in i ett klassrum som ligger i nästan fullständigt mörker: så mörkt är det att det tar en stund att se ansiktena. Bara ögonen lyser vita, frågande. Vi ser på varandra lika reserverat, gruppen på tio faranjis och de flerdubbelt så många barnen.

Vi avbryter modersmålslektionen utan att egentligen ha något att säga, och jag vet inte riktigt vad vi gör här – bekantar oss med den etiopiska skolan, heter det, med hur Finlands biståndsmiljoner används. Denna modersmålslektion har dessa pengar dock inget med att göra. Det här är bara ett exempel på en helt vanlig skola och de här är helt vanliga amhariska barn, som vi kommit för att titta på. Vi knäpper bilder, ler förläget, ställer några ovidkommande frågor innan vi snart kommer att gå ut igen, kliva upp i de vita fyrhjulsdrivna bilarna och köra iväg för att äta lunch.

Inne i skolsalen, närmast mig, sitter en undernärd flicka. Hon har rosa klänning, stora ögon, torra spruckna läppar. Jag sätter mig på huk bredvid henne och frågar vad hon heter. Jag skriver upp hennes namn men tappar bort lappen. Jag tar en bild, så klart. Varför i fridens namn tar jag en bild, och varför tycker jag att det blir en vacker bild, och varför tar jag den lite uppifrån, så att hon ser upp på mig, så att hon ser ännu magrare ut?

Det är så mycket som är fel i den här uppställningen mellan henne och mig. Det finns en hel ogripbar kultur av ojämlikhet och exotifiering bakom den, som jag själv inte är oinfluerad av.

En annan dag åker vi till en annan skola. När vår karavan av vita jeepar svänger in på skolgården står samtliga elever på rad på den stora gräsplanen. Flickorna till höger, pojkarna till vänster, två långa rader. De klappar händerna i takt. De applåderar åt oss då vi kommer för att titta på deras brunn. Snälla sluta klappa, ber jag tyst med ett tryck i bröstet, vi har inte gjort något för att förtjäna detta kungliga (koloniala?) mottagande. Inte byggt den där brunnen i alla fall, de gjorde ni själva, om än med visst stöd av de finska skattebetalarna.

Jag känner mig fruktansvärt obekväm under den största delen av min tid i Etiopien. Det är svårt sätta fingret på olustkänslan, men jag antar att den har att göra med den nedärvda kollektiva kolonialherreångesten. Den har att göra med min hudfärg, med det ansvar jag har i roll av västerlänning, det ansvar jag har för denna fattigdom jag ser. För detta ojämlika förhållande mellan oss och dem. Det är mitt fel, på något sätt, och jag skäms. Samtidigt avskyr jag det dåliga samvetet, den antagna uppställningen mellan hjälpbehövande och hjälpare. Jag är obekväm i den vita jeepen, jag är obekväm i det mörka klassrummet, jag är lika obekväm hemma i vårregnet då jag tänker på alla de undernärda barnen vars namn jag aldrig frågar, och jag är obekväm med att jag över huvud taget är så privilegierad att jag har tid att ha abstrakt ångest över välfärden i mitt samhälle och bristen på densamma i andra samhällen.

Ett massivt arbete pågår dag och natt för att överbygga klyftan mellan dem som har och dem som inte har. Bara tänk vilken karusell det hela är! Alla FN-kommittéer och arbetsgrupper och medborgarorganisationer, vilken illamåendeframkallande karusell vi har ställt till med. Jag undrar om den någonsing kommer att stanna, och hur världen ser ut då. Kanske skulle en stor tystnad äntligen sänka sig över jorden, som i Pablo Nerudas dikt A callarse, på engelska Keeping quiet.

It would be an exotic moment

without rush, without engines;

we would all be together

in a sudden strangeness.

Text & foto: Sonja Mäkelä

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.